Att bli pappa: 12 månader senare…

TLDR; Jag får ibland frågor om hur det är att vara tvillingpappa och vad omgivningen kan göra för att hjälpa nyblivna pappor (och mammor). I det här blogginlägget ger jag svar. Jag kan utlova både bedårande bebisbilder och anekdoter om sextioplustanter som borde hålla tyst. 

twins-1628843.jpg

Depression hos nyblivna pappor är ett fenomen som tycks ha fler och krångligare namn än en kunglighet. Det kallas postnatal depression, postpartum depression och förlossningsdepression. I den första texten jag skrev om ämnet (som du kan läsa här) står det klart att en orsak till postnatal depression är förväntningen att föräldraskapet ska bli härligt och berikande. Det kanske det blir, men likaså enformigt, tråkigt och tröttsamt. Glappet mellan förväntningar och verklighet bidrar till postnatal depression. I texten tipsade jag därför om 6 saker man som blivande pappa kan göra för att minska det där glappet.

Hittills har över 4 000 personer läst den första texten, kul! Jag har också fått en del frågor. Om postnatal depression och om mitt eget föräldraskap. Här kommer därför en uppföljning, när barnen är cirka 11 månader gamla. Jag kan utlova bedårande bebisbilder (dock inte på mina barn utan enbart random bildbanks-bilder, för att skapa den rätta stämningen), ytterligare tips på hur postnatal depression kan undvikas, och anekdoter om medelålders tanter som borde hålla tyst. 

”Hur är det att bli (tvilling)pappa?”

Den frågan har jag fått fler gånger än jag kan räkna till. Det bästa svaret jag kan ge är ”det är mycket”. Mycket att göra. Mycket att avstå från att göra. Mycket att tänka på. Och mycket känslor. Jag väntat mig en känslostorm. Och det blev som jag väntade mig. 

Det började bara några minuter efter förlossningen. Utan att dra en lång förlossningsberättelse kan jag meddela att jag en dag i februari stod över en plastlåda där två barn som så vitt jag vet är mina sov tillsammans efter att ha sett dagens ljus för första gången. När jag stod där var det som att någon satte igång en kran i mina ögon. Jag började gråta. Så fortsatte det varje gång jag stannade upp och såg på dem i ungefär en veckas tid (ska dock tillägga att det var så mycket att göra, min käresta var sliten efter förlossningen, att jag inte hade mycket tid att stanna upp och se på dem). Jag drabbades av vetskapen att de skulle dö på bara en liten stund om ingen tog hand om dem. Nu var det, åtminstone delvis, upp till mig att ta hand om de här barnen på bästa sätt.

Därefter har jag haft stunder av stor lycka. Som när de log för första gången, vilket skedde med bara en dags mellanrum mellan tvilling ett och tvilling två. Eller när en av dem för första gången vände sig på rygg, vilket lägligt nog kom vid en kontroll vid barnavårdscentralen och jag som löjlig stolt pappa kunde intala mig att mina barn verkar vara universalgenier och snabbare i utvecklingen än de flesta. Eller något som troligtvis bara tvillingföräldrar får uppleva. När de för första gången blev medvetna om varandra och kommunicerade med varandra. De låg på en altan, klädda i overaller, såg varandra i ögonen och babblade sådär som bara tremånaders bebisar kan göra.

Andra gånger har jag haft en känsla av meningslöshet. Vad är det för mening med att ta hand om två nyfödda barn som föds in i en värld där global uppvärmning troligtvis kommer att ändra levnadsförhållandena till det sämre, där polariseringen mellan människor verkar vara ständigt ökande och där man hör om masskjutningar och bombexplosioner både här och var? Men, det jag upplever är troligtvis något jag delar med de flesta av världens föräldrar. Det är få förunnat att få barn som med största sannolikhet kommer att må bra, leva i frihet och lycka. De flesta föräldrar, både i våra dagar och historiskt, har fått barn som föds in i en farlig och riskfylld värld. Livet är för det mesta svårt och jobbigt. Beroende på vilket perspektiv man tar kan man också argumentera för att det är totalt meningslöst. Så är det för de flesta av oss, inklusive mina barn.

Jag har hört mig själv säga att jag troligtvis kommer att minnas den här tiden som den bästa i mitt liv. Trots sömnlösheten. Trots vanmakten i att se min käresta i sviterna efter tvillinggraviditet och -förlossning och då inte kunna göra annat än att gå ut med barnen så att hon kan få vila en stund.

Så, det enda jag kan svara på frågan ”hur är det att bli tvillingpappa?” är, att det är mycket. 

michelangelo-71282.jpg

”Har du följt de 6 tipsen?”

Jag avslutade det förra blogginlägget med 6 tips för att minimera risken för postnatal depression. Eller, för att minska glappet mellan förväntningarna på föräldralivet och utfallet som blir. En helt rimlig fråga är därför om jag lever som jag lär. Har jag följt de 6 tipsen?

Jag kan klappa mig själv på axeln och svara ja på 5 av 6. Och på den sjätte har jag gjort vad jag kunnat. 

  1. Följ med på MVC: JA. Jag var med på alla MVC-besök utom ett. Det gav en något djupare förståelse för vad min käresta gick igenom. Ett exempel är det tillfälle då barnmorskan tyckte sig höra något onormalt med ett av barnens hjärtljud. Det ledde till att vi fick vänta in en annan barnmorska som skulle göra en extra kontroll. Det tog ca 30 minuter. Under 30 minuter hinner man tänka väldigt många tankar. När den andra barnmorskan konstaterade att det inte vare någon fara var lättnaden ganska påtaglig. Det som var viktigt för mig var att vara med under de 30 minuterna, istället för att bara höra berättas om dem vid middagsbordet på kvällen. Det gav åtminstone en lite större förståelse för hur det kan vara att bära ett barn i magen och dagligen uppleva liknande tankar när fostret inte rör sig som det brukar eller kanske inte alls under en liten stund.

  2. Ta plats på MVC: JA. Att följa med är en sak, men att ta plats är en annan. Här var vår barnmorska väldigt bra. Bara en sådan sak som att hon hälsade på mig och hade två stolar framme så att både jag och min käresta var inkluderade i samtalet. Andra pappor har berättat om barnmorskor som inte ens hälsar på dem. Då är det väldigt svårt att ta plats, ställa frågor och vara en del av samtalet. Och om man gör det är risken stor att det blir klumpigt eller avmätt.

  3. Prata med andra pappor: JA. För mig har det varit värdefullt att prata med andra pappor, både innan och efter förlossningen. Det kan ge allt från goda råd om hur man ska hantera vardagen utan att tappa bort sig själv, ta hand om sin käresta och barnen på bästa sätt, till att bara höra orden ”jag vet hur det känns, det är svinjobbigt att vara småbarnsförälder” uttalas. 

  4. Gå med i en pappagrupp: JA. I våras var barnen för små för att jag skulle få gå med i en pappagrupp. Men i november var jag med vid fem tillfällen, totalt femton timmar. Man hinner ju mest skrapa på ytan på sitt faderskap på den tiden, men det var framförallt kul att träffa andra pappor.

  5. Kräv screening på BVC: NEJ. När min käresta fick ett screeningformulär för postnatal depression frågade jag om jag också kan få fylla i ett. Svaret blev att de inte brukar ge det till pappor. Jag fick veta att formuläret var utformat för kvinnor. Jag som pappa skulle istället erbjudas ett enskilt samtal. Det stämmer också enligt ”Rikshandboken för Barnhälsovård” (finns här) att pappor ska erbjudas ett enskilt föräldrasamtal vid 3-5 månader och att samtalet ska utgå från förälderns behov. Det närmaste vi kommit det är en gång då jag gick själv till BVC-kontrollen med mina barn. Vår sköterska frågade då hur jag mådde och hur det gick med allt. Vi pratade i ca 5 minuter om min situation. Kanske uttryckte jag att mina behov inte var så starka. Vid senare tillfälle begärde jag att få samtal med en psykolog, vilket gick snabbt och smidigt att lösa. På bara några dagar blev jag uppringd och erbjuden ett inledande samtal någon vecka senare. 

  6. Ta ledigt: JA. Jag var föräldraledig på heltid de första sex månaderna, för att under två månader jobba 60 %. Men vi märkte snabbt att det inte blev särskilt bra, så nu är jag återigen föräldraledig på heltid. Jag är dock övertygad om att jag inte kommer att ångra att jag spenderat tid med människor som betyder något för mig. Det är tvärtom något som många människor ångrar att de inte gör när de närmar sig döden (Källa).

Sammantaget har jag alltså följt de 5 av 6 råd. Om det är därför jag inte drabbats av postnatal depression ska jag låta vara osagt, men det är troligt att det åtminstone bidragit till mitt välmående och min känsla av meningsfullhet. 

legs-1554040.jpg

”Hur kan omgivningen hjälpa till?”

En annan fråga jag fått, ofta från gulliga mor- och farföräldrar, är hur omgivningen kan hjälpa nyblivna föräldrar på bästa sätt. Med tanke på att brist på socialt stöd är en av de starkaste faktorerna vid utveckling av förlossningsdepression (Källa) är det en viktig fråga att försöka besvara. Många nyblivna föräldrar, främst kvinnor, upplever en förändring i sina relationer efter en förlossning. Det gäller både vänskapsrelationer och intima relationer (Källa). Det viktigaste sociala stödet för att minimera risken för att utveckla depression är dock varken partner, föräldrar eller nära vänner, utan hälso- och sjukvårdspersonal. Det framkommer av en meta-analys, alltså en sammanfattning av ett större antal studier, som sammanställde 15 studier på totalt 7697 kvinnor (Källa).

Det kan så klart tyckas lite trist att omgivningen, mor- och farföräldrar, vänner och bekanta, inte har så stor direkt betydelse för om en person utvecklar depression. Men, det fina är att det finns andra faktorer som gör att man kan minska risken att förlossningsdepression utvecklas. Och där kan omgivningen hjälpa till:

Tips: Kom med (hälsosam) mat. Och diska efteråt. 

Ett exempel är att komma med hälsosam mat, gärna redan under graviditeten. En grekisk longitudinell studie (Källa), en studie som följer samma personer under en längre tid, följde 529 kvinnor under tre års tid, både före, under och efter graviditeten. Forskarna kunde konstatera att de som åt en ”hälsosamt medveten diet” (läs: medelhavsdiet) hade upp till 50 % lägre risk att utveckla depression efter förlossningen. När det handlar om nutritionsforskning ska man dock alltid ha ett kritiskt öga, då de ofta (såsom i den här studien) bygger på att deltagarna själva fyller i enkäter om vad de ätit. Det finns alltså gott om utrymme för att glömma bort den där chokladkakan man ätit, eller att lägga till några extra frukter i svaret på frågan ”hur många frukter äter du i veckan i genomsnitt?”. Större sammanställningar av liknande studier har dock visat liknande resultat, att en hälsosam diet innebär att risken för att utveckla postnatal depression minskar (Källa). Med det sagt, den som vill hjälpa till kan med fördel komma med hälsosam mat. Det är dessutom skönt när någon tar hand om diskberget som lätt byggs upp när man har nyfödda barn att ta hand om. Och omvänt, väldigt tråkigt när någon kommer med fika och dumpar kaffekoppar och bullpapper i hela bostaden samtidigt som de Instagrammar ut sitt möte med de nyfödda barnen, innan de drar vidare till bridgeklubbens årsmöte.

Tips: Ta hand om barnen en stund.

Något annat man kan göra är att ta hand om barnet en stund. Om det så är för bara en timme, hjälper det de nyblivna föräldrarna att göra saker som fyller på deras resurser för att ta hand om den/de nyfödda.

De kan exempelvis få sova en timme för att hantera sin sömnbrist åtminstone lite grann. Sömnbrist är en bidragande orsak till postnatal depression (Källa).

De nyblivna föräldrarna kan också träna. Det kommer kanske inte som någon nyhet för den som inte bott i en grotta hela sitt liv att fysisk aktivitet minskar risken för depression. Det gäller även för förlossningsdepression, vilket man bland annat konstaterat i en meta-analys med över 1,700 deltagare (Källa). 

Dessutom, en timme tillsammans innebär att de nyblivna föräldrarna kan ha sex. Kanske inte för att de vill ha fler barn, men för att det är skönt och för att det stärker deras relation, vilket i sig är en fördel när det gäller att undvika att utveckla förlossningsdepression (Källa).

Så, något av det bästa du kan göra för föräldrarna är att ta barnen en stund, så att de kan ägna sig åt något annat en stund. Må det vara att sova, träna, ligga, eller alltsammans.

Tips: Håll inne med dina goda råd

Sverige är ett av de länder i världen med lägst barnadödlighet (Källa). De flesta barn som föds har goda förutsättningar att växa upp med god hälsa (Källa). Ändå verkar det finnas en armé av soctanter och -farbröder som jobbar undercover med att söka efter barn som riskerar att fara illa. Jag vet inte om det är extra vanligt för en nybliven tvillingpappa, men jag har fått en överdos av goda råd från främlingar som säkert vill väl, men som ofta är helt fel ute. Jag ska dela med mig av tre anekdoter som gestaltar den känsla jag har för främlingars ”goda råd”.

  1. En dag i mars var jag ute på promenad med mina då en månad gamla tvillingar. Den ena hade skrikit en stund och inte hjälpts av varken nappflaska eller det annars så gångbara brutal-skumpandet av vagnen. Jag tog därför upp barnet och medan jag gjorde det ramlade mössan, som var något stor i storleken, av huvudet. Innan jag ens hunnit ta barnet mot mitt bröst var en tant i sextioårsåldern framme och ropade ”men inte ska en sån här liten en vara ute utan mössa”. Jag svarade att ”nej, precis”. Tanten tog ett steg tillbaka. Och där stod hon kvar och tittade på oss. Jag tröstade mitt barn. Tanten stod kvar och tittade på oss och sa ”jag tror att barnet fryser”. Jag fortsatte att trösta mitt barn. Tanten stod kvar och tittade på oss. Barnet slutade gråta, jag lade ner det i vagnen, tog upp mössan och gick vidare. Tanten gick åt ett annat håll. Allt var frid och fröjd igen.

  2. En dag i april hade jag gått en långpromenad med mina då två månader gamla tvillingar. Jag skulle passa på att handla mat och befann mig i en matbutik. De hade druckit upp den bröstmjölksersättning jag hade med mig. Den ena sov och den ena, som är ett veritabelt matvrak, ville ha mer. Då det inte fanns något mer och jag befann mig i matbutiken med en halvt avbockad inköpslista, bestämde jag mig för att handla färdigt allt, inklusive mer bröstmjölksersättning och stå ut med lite grymtande skrik några minuter till. Jag ställde vagnen i en hörna av affären för att snabbt och smidigt kunna plocka ner varorna i korgen och gå vidare. När jag kom tillbaka till vagnen stod en tant i sextioårsåldern vid vagnen med ett uttryck i ansiktet som jag annars bara sett på skräckfilm. Hon ropade ”Han får ingen luft! Han får ingen luft! Du måste ta upp honom!” Samtidigt pekade hon på den åkpåse som jag dragit om mitt barn för att barnet inte skulle frysa. Jag svarade ”Jodå, det är hunger” och gick vidare. Fem minuter senare hade barnet, fortfarande med normal syrenivå i blodet, nappflaskan i munnen och allt var frid och fröjd igen.

  3. En dag i maj var jag ute på långpromenad med mina då tre månader gamla tvillingar. Jag och min käresta var på resa till en plats där det finns tre bofasta, varav en är en hund. Under den dagen, liksom de flesta dagar under den månaden, mötte jag fler älgar och ripor än människor ute på mina dagliga promenader. Och varken älgar eller ripor ger några goda råd. Den enda människan jag mötte frågade i stället hur det var att ta hand om tvillingar. Jag gick och var tacksam för personen som varit nyfiken istället för mästrande. 


Sammanfattning

Just nu, när jag skriver detta, sitter mina tvillingar på golvet bredvid mig. Den ena leker med en sladd (som inte sitter i något eluttag) och den andra grejar med locket till en plastburk. Just nu är det lugnt. Min erfarenhet säger mig dock att det inom några minuter kommer att vara annorlunda. Den ena kanske råkar dänga till den andra i ansiktet. Någon av dem kanske trillar på ändan och börja gråta. Kanske börjar oset av begagnad blöja att bli alltför påträngande.

Det är möjligt att jag följer upp det här inlägget någon gång i framtiden. Om det blir

(där drattade någon på ändan)

Jonas Hjalmar BlomComment