När människan blev en färg

Sedan jag våren 2018 riktat kritik mot DISC/DISA-metoden, har jag blivit tillfrågad att hålla föreläsningar på samma tema. I Borås och Örebro blev jag inbjuden att tala om “Hur människan blev en färg”. Då flera av besökarna bad om anteckningar från föreläsningarna kommer här min presentation med manus, referenser och ljudklipp. Jag hoppas att det är till både nytta och nöje!

Föreläsning Borås.001.jpeg

“Lena, jag har fått en faktura från ett företag som heter Meta Utveckling. Vet du någonting om den?”

Peter borde ha lärt sig vid det här laget men står ändå i dörrposten till Zannas rum och viftar med fakturan som en vit flagga i luften. Zanna sitter nedtryckt i sin kontorsstol och Lena på huk bredvid henne. De båda ser upp på Peter som fortsätter att vifta med fakturan. Zanna viker undan blicken, kröker på nacken och tar upp sin mobil. Lena knyter handen tätare om sin Filofax.

“Det är för utbildningen vi gick innan sommaren. När du hade gått på semester. Eller hur Zanna?”

Zanna nickar, sveper med tummen över skärmen och håller upp den mot Peter.

“Kolla. Bilder från träningen.”

Bilden visar IT-Thomas sitta med slutna ögon. Bakom honom står Lena med händerna på hans axlar. På bordet ligger upp- och nervända spelkort. Peter går närmare skärmen och kisar med ögonen.

“Vad gör Thomas där?”

Lena tar Zannas telefon och ser själv på bilden.

“Det var en övning i att fokusera tankarna.”

Peter viker upp fakturan och läser från den.

“Heldagsutbildning i kommunikologi. Träningsmodul ett och två. 50 000 kronor. Dessutom påminnelseavgift och dröjsmålsränta.“

Lena vänder sig mot Peter med en suck. 

“Peter, en del saker kan man inte bara värdera med siffror. Jag vet att flera i personalen tyckte att det var en fantastisk dag.”

Peter är på väg ut i korridoren men håller upp fakturan och ger dem några sista ord innan han försvinner.

“Har jag varit tydlig med vad som gäller i fortsättningen?”

Lena lägger huvudet på sned och ser på Peter som lämnar rummet. 

“Vad var det med honom?”

“Vet du vad Zanna, Peter klarar inte av att se andra ta initiativ. Han är en typiskt blå person.”

“Vad är det?”

“Jo, det är en slags kod. Alla personer har en färg. Du och jag också.”

“Ska vi ta kaffe snart?”

“Ja, det vore gott! Gå före du så kommer jag snart.”

Så här inleds min debutroman Förvaltningen, som kom ut våren 2018. 

Jag började skriva den år 2015, då jag bestämde mig för att skriva en komedi om något av det torraste och mest händelselösa, och samtidigt mest humoristiska som finns – kontorsmiljön i offentlig sektor.

Under tiden jag skrev, hörde jag fler och fler i min omgivning som började prata om andra människor i termer av olika färger. Det var en kollega som var röd och därför svår att arbeta med. Det var en chef som var blå och därför inte fattade vad personalen behövde. Det var en dejt som var för gul för att det någonsin skulle kunna bli kärlek, eftersom personen som sa det själv var grön. Jag tyckte mest att det var ett komiskt inslag med en karaktär, Lena, i Förvaltningen som hängav sig åt färgsystemet, som kallas DISC eller DISA. Jag trodde knappast att sanningen skulle överträffa fiktionen. Men idag, fyra år senare är färgsystemet mer spritt än någonsin.

Under tiden har jag ofta fått frågor om DISC. Det står ju att det bygger på forskning av “den välkände psykologen Jung” och Harvard-psykologen William Moulton Marston som lär vara “den första stora psykologen som forskade på vanliga människor”. Det betyder väl att DISC/DISA är vetenskapligt?

Det korta svaret är nej.

Det långa svaret kommer i den här föreläsningen. Vi ska nämligen får en inblick i:

  • Den teoretiska grunden till DISC

  • Varför vi människor har en tendens att köpa enkla lösningar på de problem vi ställs inför, exempelvis när vi vill förstå andra människor

  • Vilka baksidor som finns med att använda förenklade modeller för hur människor fungerar

  • Vad jag, på basis av den forskning som finns, hävdar att man ska göra i stället

När vi är klara hoppas jag att ni ska ha fått en lite klarare bild av den så kallade forskning som ligger till grund för DISC. Och att människor, liksom världen vi lever i, är mer komplex än vi kan ana.

Nu kör vi!

Föreläsning Borås.002.jpeg

Det fanns en tid när allt var väldigt enkelt. Eller, nja, det var inte enkelt att överleva faror eller skaffa mat för dagen. Men det var åtminstone enkelt att veta hur världen fungerade. Som vanlig människa behövde man inte ens försöka förstå världen. Den var nämligen skapad av gudarna. Varje kultur skapade sina egna gudar. Och gudarna hade människornas öde i sin hand. Vissa kulturer, som vår egen, antog någon slag lean-process för sitt gudaskapande och slimmade ner antalet gudar till en enda. En gud var sändebud på jorden, prästerna, visste både hur jorden skapats, hur människor och djur kommit till, och vad som var rätt och fel att göra.

Vid den här tiden var så kallad fixism utbredd. Många människor trodde att tillståndet på jorden var fixerat. Att det fanns ett fixerat antal arter på jorden, eftersom gud skapat dem en gång i tiden. Och att varje människa var fixerad, såsom den blivit skapad. Man trodde alltså att ingen utveckling skedde. Varken hos mänskligheten i stort, eller hos en enskild människa.

Men så hände något.

Föreläsning Borås.003.jpeg

Plötsligt kom den man som sammanhanget fann. Han som gjorde en hisnande upptäckt. Som fann att vi allihop är släkt.

Jag talar givetvis om Charles Darwin, som blev känd för evolutionsteorin. Då gick det till så här:

Han satt där på sin kammare, drog sin polisong; Tänkte ”Adam, Eva oh there must be something wrong”; Den sagan är ju vacker, men ologisk och trång; Jag föredrar att tro på ett naturligt hålligång

En kedja ifrån livets gryning ända tills idag; Från första toffeldjuret upp till far och mor åsså jag; Ja jäklar i kaminen en bestickande idé; Vi är soldater i samma armé; Apa eller människa må vara hipp som happ; Jag tror jag tar och skriver ner det nära på en lapp;

Sa denne man, denne man, denne man som sammanhanget fann; Vi diggar Kalle Darwin och hans utvecklingsteori; Hej digga digga dej, digga digga dej, digga digga Darwin

Ja, det var alltså så det gick till när Kalle Darwin utvecklade sin idé. Ungefär…

Det var ju Charles Darwin som blev känd för evolutionsteorin, även om man ska påpeka att det fanns andra före honom som kommit på samma grej. Men Darwin har fått all cred, såsom det ofta är. Teorin förklarar hur den organism som är bäst lämpad för överlevnad och fortplantning i en viss miljö, kommer att överleva och utvecklas över tid. Det var en omvälvande idé när den kom i mitten av 1800-talet. Idag har vissa, typ konservativa kristna, fortfarande inte accepterat den, cirka 150 år senare.

Och varför börjar jag den här föreläsningen med att påminna oss om evolutionsteorin? Jo, både för att jag råkar gillar att spela och sjunga och liksom av en händelse har min ukulele med mig. Men ännu mer för att evolutionsteorin är relevant när man vill förstå människor idag. Vårt tänkande. Vårt sociala liv. Och även hur våra idéer får fäste, utvecklas och sprids.

Föreläsning Borås.004.jpeg

Charles Darwins evolutionsteori spred sig och påverkade världen på olika vis. Cirka 50 år efter att Darwins verk kom ut, fanns ett gäng i Wien som kallade sig psykoanalytiska sällskapet. De var delvis inspirerade av Darwins tankar om naturligt urval och biologiska drifter. De samlades då och då för att försöka förstå människans psyke.

I sällskapet fanns bland annat snubben som både hade en kass relation till sin pappa och en någon pervers syn på sin mamma. Eller, för att tala klarspråk. Han ville döda sin farsa och ha sex med sin morsa. Och han drog lite väl stora växlar av detta när han formulerade sin teori om hur människans psyke fungerar. Hans namn var Sigmund Freud.

Även om man skulle kunna ägna en hel föreläsning, eller ett helt liv, åt att sticka hål på myter som spridits av Sigge Freud, är det inte dagens ämne. Vi ska ägna några minuter åt en annan man i det psykoanalytiska sällskapet. Carl Gustaf Jung.

Föreläsning Borås.006.jpeg

För det är få i psykologins historia som fått så mycket cred för sina idéer och samtidigt vara så mycket av en historisk person utan särskilt stor relevans idag. Det skulle vara Sigmund Freud då, men det är som sagt ämne för en annan föreläsning.

Jung är ett namn som nästan alltid kommer upp när man pratar om DISC-metoden. Det sägs nämligen att det bygger på Jungs typologi. Så för att förstå DISC-metodens utbredning, är det bra att kika närmare på Jung.

Jung var mest av allt en praktiker. Han hade en psykiatrisk klinik och ville genom den hjälpa människor. Så långt är allt bra. För att kunna hjälpa dem försökte han att formulera ett antal psykologiska typer. Alltså kategorier man kunde placera människor i, för att veta hur man skulle behandla dem.

För att få fram dessa typer gjorde Jung så gott han kunde. 

  • Han analyserade alla de patienter han träffade i sitt arbete som psykiatrer. 

  • Han läste skönlitteratur och religiösa skrifter, såsom bibeln, för att förstå hur människor beskrivits genom historien. 

Ur detta formulerade han ett slags ramverk för hur man ska kunna förstå människor, som han sammanfattade i sitt verk Psykologiska Typer, publicerat 1921.

Jung beskriver själv i förordet att boken (min översättning): 

”… har vuxit fram som ett resultat av otaliga intryck och upplevelser från behandlingen av psykiska och nervösa sjukdomar, och från samtal med många olika människor; det är alltså en produkt av mina personliga erfarenheter av såväl vän som fiende; slutligen har den ytterligare en källa i den kritiska granskningen av min egen psykologiska särart.”

Här blir det tydligt att Jung verkade i en annan tid än idag. Ingen forskare i psykologi idag skulle kunna påstå att den samlat sina egna erfarenheter och intryck, och därifrån dra allmängiltiga slutsatser om människor. Jungs namn lever kvar än idag. Och bland allmänheten har han hög status. Och hans psykologiska typer har missförståtts som fixerade kategorier. Alltså ett sentida uttryck för den fixism som var vanligare innan Darwin och evolutionsteorin.

Även den psykologiska forskningen hann ikapp Jung ganska snabbt. Redan 1964 kunde två forskare som granskat Jungs fixerade typ-tänkande konstatera att det då inte finns några belägg för att människor går att placera i de kategorier Jung föreslog. Dessutom förändrades människors typer över tid, vilket i så fall visade på att personligheten är väldigt föränderlig. Det går emot själva grundtanken på personlighet, som ju ska vara stabilt över tid.

Till Jungs nackdel ska också sägas att han, vilket framkommit på senare år, inte var så noga med sanningen. Jung förvanskade anteckningar med sina patienter och utgör därmed ett exempel på en person som hade en teori och försökte justera verkligheten för att passa teorin. I stället för vad som vore det rätta. Att justera sin teori efter verkligheten. Det är det som gör att Richard Noll, professor i psykologi, inte tvekar att kalla Jung för “nittonhundratalets mest inflytelserika lögnare”.

Föreläsning Borås.007.jpeg

Vid samma tid som Jung, 1920-talet, verkade en amerikansk mångsysslare som forskare i psykologi vid Harvard. Han skulle snart gå vidare till att bli reklamare, då han hjälpte Gillette att sälja rakblad. Senare i sin karriär, när han blivit sparkad från sina tjänster vid flera olika Universitet, skapade han seriefiguren Wonder Woman. En kvinna som kutar runt i tighta kläder och ett gyllene lasso som hon binder skurkar med. Vi ska snart få veta varför.

Hans namn var William Moulton Marston. 

Det är ännu ett namn som altid dyker upp när det talas om DISC. Det sägs att Marston var den “första store psykologen som forskade på vanliga människor”.

Om det är sant eller inte, ska vi försöka få klarhet i nu. Sant är att Marston intresserade sig för hur människors emotionella drivkrafter fungerade och ville, liksom Jung, skapa ett ramverk för att underlätta förståelsen.

Men, om man tycker att Jung hade tveksamma forskningsmetoder, har han sin överman i William Moulton Marston. Marston lät nämligen sina något pikanta sexuella intressen få stort inflytande på hans forskning. Han var nämligen inne på lekar med dominans och underkastelse. En av hans så kallade forskningsmetoder var bland annat att observera män och kvinnor som klätts i blöjor varpå de smiskades med rep eller träpinnar. En annan var att observera män i fängelse och fråga ut dem om deras sexuella aktiviteter med de andra fångarna.

Det var denna “forskning” som låg till grund för Marstons teori om emotioner. Den teorin presenterade han i sin bok Emotions of Normal People, utgiven 1928. Marston försöker bland annat att beskriva hur en slags elektrisk energi rör sig i våra hjärnor, vilket ger upphov till olika beteendestilar.

Dessa beteendestilar är:

  • Dominance

  • Inducement

  • Submission

  • Compliance.

Ordens begynnelsebokstäver bildar akronymen DISC. Direkt översatt till svenska blir det:

  • Dominans

  • Lockelse

  • Underkastelse

  • Samtycke.

Det är inte svårt att se kopplingen mellan Marstons observationer i BDSM-sammanhang, och hans teori om mänskliga emotioner.

Med tiden skulle DISC-förespråkarna ändra de fyra emotionella drivkrafterna, eller beteendestilarna, som Marston förklarade. De kom att ändras till Dominance, Influence, Steadiness och Compliance. Vilket på svenska översätts till Dominans, Influerande, Stabil och Analytisk. Hur det gick till, och hur man lyckas översätta compliance till analytisk är för mig en gåta som fortfarande väntar på svar.

Men, tillbaka till Marston. I sin bok Emotions of Normal People förklarar han beteendestilar med en slags “psychonisk energi” som flödar genom oss människor och vår omgivning, med en ganska komplex schematisk bild:

Föreläsning Borås.009.jpeg

Det är troligt att Marston redan här fattade att det skulle vara svårbegripligt, så han fick en pedagogisk snilleblixt och kompletterade bilden med ännu en:

Föreläsning Borås.010.jpeg

Det är här färgerna framträder för första gången. Inte bara fyra färger, utan sexton.

Boken Emotions of Normal People fick ett svalt mottagande. Den fick dock en bra, närmast extatisk, recension. Där skrev recensenten bland annat att “boken innebär den första logiska och finstämda avhandlingen om mänskliga emotioner som psykologin någonsin erbjudit”. Problemet var bara att recensionen var skriven av Olive Byrne. En kvinna som arbetade som Marstons forskningsassistent och som bistått honom i hans forskning. Det är inte riktigt okej att skriva en recension för forskning man själv medverkat vid. Bortsett från denna recension var intresset för boken obefintligt.

Olive Byrne var inte bara forskningsassistent. Hon och Marston hade två barn tillsammans och levde tillsammans med Marstons andra fru och deras barn, i en polyamorös relation. Det var inte riktigt accepterat i 1920-talets USA. När det uppdagades fick Marston sparken från sin tjänst som lektor i psykologi. Det var därefter han skapade seriefiguren Wonder Woman. Men det är en annan historia.

Vi kan nöja oss med att konstatera att William Moulton Marstons forskningsbidrag inte håller idag. Faktiskt inte alls.

Föreläsning Borås.011.jpeg

Marstons bok hade kunnat bli en bortglömd fossil i psykologins historia. Om det inte varit för en annan man som dök upp cirka 25 år senare.

Då hade en amerikansk organisationspsykolog, Walter Clarke, jobbat både länge och väl med att skapa ett psykologiskt mätinstrument för att sälja till företag i New York-trakten, där han verkade. 

Det gick trögt tills han upptäckte att Marstons färg-system gick att foga samman med hans eget mätinstrument. 16 färger var dock lite väl mycket för Clarke, så han nöjde sig med fyra. DISC-verktyget var skapat. Han kallade det för Activity Vector Analysis. Det var ett instrument med syfte att hjälpa människor till ökad självkännedom. Senare kom han och hans medarbetare att kalla testet för, håll i er nu och gör er beredda på en släng av fyndig Göteborgshumor från andra sidan Atlanten, Self-DISCription test.

Föreläsning Borås.012.jpeg

Okej, vi kan alltså konstatera att DISC/DISA, som det används idag, bygger på bidrag från tre herrar. Dels en psykiatrer som ljög och förfalskade sitt material för att hans teori skulle verka trovärdig. Dels en man som använde BDSM-lekar för att ta reda på hur vanliga människors emotioner fungerar. Dels en sisådär framgångsrik organisationspsykolog på 50-talet som behövde ett pedagogiskt sätt att sälja sitt psykologiska test.

Vad gör vi av den här informationen? Vi gör givetvis en sång!

Någonstans i nittonhundratjugotalets Wien; Satt Carl Gustav Jung och filade på teorin; Om hur männskor kan placeras i ett smidigt fack; Men ingen annan än Carl Gustav fattade ett smack

William Moulton Marston han dök upp vid samma tid; På andra sidan om Atlanten blev han en hybrid; Mellan PR-snubbe, psykolog och kreatör; Skapade ett färgsystem som än idag förför

Clarke la’ samman Jung och Marston till ett litet test; För att bena ut just vilken typ som passar bäst; På den person som här och nu ska få bekänna färg; Se, testet blev en framgång från New York till Sundbyberg!

Föreläsning Borås.013.jpeg

Okej, så vi har konstaterat att den vetenskapliga basen för DISC var svag redan från början och att den inte hållit för vidare vetenskaplig granskning. Men, samtidigt har ju detta färgsystem, och tester och verktyg som bygger på det, fått fäste ute i allmänheten och på arbetsplatserna. Hur gick det till? 

Har människor ingen förståelse för vad som är solid vetenskap? Nej, troligtvis inte. Och många människor skiter fullständigt i vad akademiker säger. Men ni som är här är intresserade, så nu ska vi gå närmare in på varför människor upplever att dessa färgsystem fungerar. Varför man tycker att personlighetstester, eller om man så vill, “beteendeanalysinstrument”, är ett bra sätt att förstå sina medmänniskor?

För att få svar på detta ska vi ta upp tre robusta forskningsfynd från kognitiv psykologi. Forskningen på hur vi människor tänker. Och, forskningsfynd som visar att vi ofta strävar efter att förenkla saker och ting. Det gäller även andra människor. 

  • Vi människor är nämligen kognitiva snåljåpar. 

  • Vi är ensidiga bekräftelsesökare. 

  • Och vi är selektiva i vår uppmärksamhet.

Föreläsning Borås.015.jpeg

Hjärnan och det centrala nervsystemet är centrum för vårt tänkande. Och nervsystemet är synnerligen energikrävande. Trots att hjärnan tar upp cirka 2 % av kroppsvikten, kräver den cirka 20 % av kaloriförbrukningen

Och, obs, det här innebär inte att man kan bli smal genom att tänka mycket. Det är inte så enkelt. 

Men, när hjärnan arbetar, kräver den mycket energi. Och då hela kroppen, inklusive hjärnan, strävar efter att spara på energi, får det konsekvensen att vi är kognitiva snåljåpar. Vi vill gärna spara på våra mentala resurser. Därför tar vi till förenklade, snabba, lösningar utan att granska information på nära håll. När vi ställs inför ett problem, tar vi ofta en genväg för att undvika att tänka i onödan.

Ett exempel på detta, när det studerats i labb, är följande fråga:

“En boll och ett racket kostar totalt 110 kr. Racket kostar 100 kr mer än bollen. Hur mycket kostar bollen?”

De flesta människor svarar 10 kronor. Men det är fel. Bollen kostar 5 kronor. 105 + 5 = 110.

Ett annat exempel är detta:

“5 maskiner behöver 5 minuter att tillverka 5 komponenter. Hur lång tid tar det för 100 maskiner att tillverka 100 komponenter?”

De flesta människor svarar 100 minuter. Men det är fel. Det tar ju lika lång tid för varje maskin att tillverka varje komponent. Det tar alltså totalt 5 minuter. 

Det här är problem som de allra flesta människor löser om det tar sig tid till det. Det krävs ingen unik intelligens eller förmåga till problemlösning. Men vi människor strävar efter att spara på energi och tar till förenklade lösningar när vi stöter på problem. 

Det gäller också när vi bedömer andra människor. Vilket vi ska återkomma till lite senare. 

Föreläsning Borås.018.jpeg

När man är övertygad om någonting, är det mycket enklare att hitta bevis för sin övertygelse, än bevis mot sin övertygelse.

Ett exempel på hur man testat detta är experiment där försökspersonerna fick i uppgift att intervjua en annan person för att ta reda på dennes personlighet. Försökspersonerna slumpades in i två grupper. Innan de började intervjun fick de veta några små detaljer om personen de skulle träffa.

Den första gruppen fick veta att personen oftast pratade ganska mycket och gillade sociala tillställningar.

Den andra gruppen fick veta att personen ofta tänkte innan den talade, och gillade att vara för sig själv.

Intervjun spelades in, och efteråt skulle försökspersonerna ge sin analys av personen de intervjuat. Det visade sig, föga förvånande, att intervjuarna både ställde frågor och tolkade svaren, för att bekräfta det lilla de redan fått veta. Så, trots att det var samma person de intervjuade, kom de till helt olika slutsatser. Vissa såg personen som väldigt utåtriktad, social och extrovert. Andra såg personen som väldigt timid, en introvert ensamvarg. 

Vi söker alltså bekräftelse för det vi redan tror på, när vi bedömer andra människor, trots att det vi fått veta är helt godtyckligt. 

Föreläsning Borås.019.jpeg

När vi väl bestämt oss för någonting och söker bekräftelse för vår tes, uttrycker sig vår mentala snålhet som en väldigt selektiv uppmärksamhet. Vi letar efter detaljer i vår omgivning och missar därför den riktigt viktiga informationen. Jag ska visa ett filmklipp som gestaltar detta.

Och nu minns jag med värme hur det var när man hade lektion i skolan och det skulle bli filmvisning. Jag är ju så gammal att jag var med på den tiden då det fanns tjock-tv och videospelare. Då fröken rullade in en stor vagn hon hämtat hos vaktmästaren, petade in videokassetten och tryckte på play.

Nu har tekniken nåt längre än så, och jag behöver ingen tjock-tv. I stället har jag bäddat in filmen här i min presentation. Vissa av er kanske har sett den, då den blivit välkänd även utanför psykologisk forskning.

De allra flesta människor som ser den här videon missar gorillan som knallar förbi. Det är ett exempel på vår selektiva uppmärksamhet. När vi väl bestämt oss för att leta efter någonting, missar vi så viktiga detaljer som att en varelse i gorilladräkt knallar förbi och slår sig för bröstet.

Föreläsning Borås.022.jpeg

Så, för att sammanfatta. Vi människor är alltså kognitiva snåljåpar. Vi är ensidiga bekräftelsesökare. Och vi är trångsynta i vår uppmärksamhet.

Som de kognitiva snåljåpar vi är kommer vi att söka bekräftelse för det vi tror på när vi fått veta att en person är röd, gul, grön eller blå. Och, vi kommer att vara blinda för mycket av den information som talar emot vår tes.

De här tendenserna i vårt tänkande har inte bara kommit till oss. Det har utvecklats genom miljontals år. Från innan den tid då vi ens var att betrakta som människor. Det är viktigt att minnas när man talar om vårt tänkande. Det är inte fixerat utan föränderligt.

Och det finns där av en anledning. Alla våra kognitiva förutsättningar har nämligen fyllt en funktion genom evolutionen, och gör det ofta än idag. 

Men, idag lever vi människor i en helt annan miljö än vi gjort under största delen av vår evolution. Vi lever i en tid då vi inte behöver spara på våra mentala resurser, där vi har mycket att vinna på att söka bevis mot det vi tror på än för det vi tror på Och där det finns en vinst i att vara uppmärksam även på det som ligger utanför vårt direkta fokusområde. 

Det finns rent av baksidor med detta vårt sätt att tänka. De gör nämligen att vi använder modeller av verkligheten som inte stämmer. Det ska vi komma in på nu, när vi vänder oss till socialpsykologin. Jag kommer även här att dela med mig av tre fynd. Socialpsykologin visar nämligen att:

  • Vi stämplar varandra

  • Påverkas av de stämplar vi får

  • Grupperar oss med våra stämplar

Föreläsning Borås.024.jpeg

Det finns en skillnad i hur vi människor förklarar vårt eget beteende, och hur vi förklarar andras beteende.

När vi förklarar andra människors beteenden tar vi ofta till simpla förklaringar som handlar om hur personen är. Men, när vi ska förklara vårt eget beteende, tar vi ofta till mer komplexa förklaringar, en blandning av inre och yttre faktorer.

Man kan undersöka det på väldigt enkelt sätt. Man låter människor beskriva samma fenomen hos sig själva och andra. Exempelvis när man ber någon beskriva vårdslöshet i morgontrafiken. 

Tänk dig en stressig morgon i november. Du är på väg till jobbet i ösregn som letar sig in innanför jackan och kryper in på bara skinnet. En bil med tonade rutor bränner förbi dig, bara en decimeter från din nästipp. Du hytter med näven och ropar “idiot” efter bilen innan du skyndar vidare till busshållplatsen.

Väl där ser du att den är överfylld. En dagisgrupp, en ensam mamma med skrikande tvillingar och en pensionär med rullator på väg till sitt PRO-möte. Bussen rullar in och du ser att den är överfylld. Du gör givetvis det enda rätta. Plöjer igenom dagisbarnen, prejar undan tvillingmamman och tacklar pensionären så att du får den sista platsen på bussen.

Väl där tänker du “äsch, det där var kanske inte så snyggt. Men hallå. Jag missade ju frukost för att väckarklockan inte ringde och dessutom har jag ett viktigt möte på jobbet och jag får inte komma försent till det och dessutom har jag haft otur på sista tiden, mitt favoritlag förlorade senaste matchen, min guldfisk är deprimerad och krukväxterna är trötta, det är inte mer än rätt att jag får ta tillbaka lite av min karma”.

Lägger ni märke till skillnaden? När vi beskriver andras beteende, gör vi det oftast med tydliga stämplar. När vi beskriver vårt eget beteende, gör vi det oftast med faktorer i situationen. Det får en avgörande betydelse när vi bedömer andra människor.

Föreläsning Borås.025.jpeg

De här stämplarna blir inte bara tomma ord. Eller, nja, när det handlar om morgontrafiken kanske de blir det. Men inte när det handlar om arbetsplatsen, i skolan eller i relationer.

Vi människor har nämligen en tendens att internalisera, att omfamna, dessa stämplar. Kom ihåg, vi är kognitiva snåljåpar som fäster uppmärksamheten på vissa utvalda egenskaper, egenskaper som bidrar till denna stämpel. Vi söker omedvetet bekräftelse för den.

Det gäller både positiva och negativa stämplar. Det gäller både stämplar på oss själva och stämplar på andra.

Ett exempel är gällande diagnoser, en uppenbar stämpel, har man exempelvis sett att det i många fall ger personen en anledning till att fortsätta bete sig som den gör. Trots att den mår dåligt av det. Man tar till den enkla förklaringen att ”jaha, då är jag väl en ångestperson då. Inget att göra åt saken.” Trots att det finns något att göra åt saken. Man är sällan fast i ett beteende, man har bara mer eller mindre svårt att förändra det. 

Det finns så vitt jag vet, och jag har letat, inga studier på hur en person påverkas av sina resultat vid en DISC-analys. Troligtvis för att forskningen, bortsett från övergav idén nån gång i mitten av förra seklet, så man kan inte säga något säkert. Men ett rimligt antagande är att en person som blir stämplad som gul, internaliserar gulheten och beter sig mer gult än någonsin. Man får med andra ord en väldigt snäv ram för vilka beteenden man utför.

Föreläsning Borås.026.jpeg

Människor vill gärna identifiera sig med en grupp. Det är något som finns så starkt i oss, att en av de starkaste faktorerna för ökad dödlighet varken är rökning eller stillasittande, utan dåliga nära relationer.

Vi måste ha en grupp för att överleva. Så har det varit genom evolutionen och så är det än idag. Om vi genom vår historia haft ganska enkelt att gruppera oss. Vare sig det var med en stam i Tanzania på stenåldern, eller en by i Småland under medeltiden. Är det idag mycket svårare. Det finns ju så galet många grupper. Det gör att det är godtyckligt vilka grupper vi väljer, och att det är väldigt känsligt för påverkan.

I ett experiment testade man fotbollsfans vilja att hjälpa en främling som behövde hjälp. Utanför arenan när Liverpool skulle spela mot Manchester United lät man en grupp experimentledare gå runt och fråga fansen ”varför är du ett Manchester United-fan?” Efter att frågorna var ställda, gick en skådespelare iklädd antingen Manchester Uniteds eller Liverpools tröja tröja gå förbi och låtsas ramla och skada sig. 

Fansen var mycket mer benägna att hjälpa den som hade rätt matchtröja på sig, och alltså tillhörde rätt grupp.

Men, på andra sidan av arenan var en grupp experimentledare som ställde en snarlik, dock lite annorlunda formulerad, fråga: ”varför är du ett fotbolls-fan?” Då spelade de mindre roll vilken matchtröja personen hade på sig. Fansen hjälpte dem ändå. De var ju medlemmar av den härliga gruppen fotbollsfans!

Det här är bra att komma ihåg när man funderar över godtyckliga kategoriseringar. Det finns, som sagt, inga studier på att kategoriseringar enligt DISC medför grupptänkande, och vi vet numera anledningen. 

Men, det finns gott om välgjorda studier som visar på att godtyckliga grupperingar på arbetsplatsen ger den tråkiga konsekvensen att människor är mindre benägna till samarbete. 

Föreläsning Borås.027.jpeg

Så, från socialpsykologin finner vi alltså flera anledningar till att sluta fokusera så mycket på personlighetstyper, eller beteendestilar enligt de fyra färgerna. 

  • Vi människor har nämligen en tendens att sätta stämplar på varandra

  • Med tiden beter vi oss gärna i linje med våra stämplar, använder dem som en ursäkt för att fortsätta göra som vi alltid har gjort

  • Vi grupperar oss dessutom med andra som har fått samma stämpel, och vänder oss emot dem som är olika

Detta leder oss till att det snarare är bättre att fokusera på likheter än olikheter.

Föreläsning Borås.028.jpeg

När vi lägger ihop de kognitiva förutsättningarna med våra socialpsykologiska tendenser, kan vi ganska lätt se baksidorna med att använda godtyckliga benämningar på andra människor. Oavsett det är en färg, en personlighetstyp eller en diagnos. Vi tenderar nämligen att låsa in oss i väldigt snäva ramar. Både i vilka beteenden vi uppmärksammar hos andra, och vilka beteenden vi själva utför. 

Så, vad gör vi av all den här informationen? Jo, vi gör givetvis en till liten sång!

Nu ni kära vänner har ni lite större koll; På hur våra tankar formas till sitt innehåll; när vi sätter färger eller stämplar på varann; Då tror vi på en lögn så mycket att den snart blir sann

Om snubben där bredvid mig verkar vara riktigt röd; Och jag är blå då är väl relationen nästan död; Nej!; För såsom Kalle Darwin sa, vi är alla djur; Under ständig utveckling och det är väldigt tur; För det betyder att vi aldrig någonsin är fast; I färger eller stämplar som kan vara oss till last

Åh käre vän, käre vän, käre vän, vi tar det om igen; det betyder att vi aldrig någonsin är fast; I färger eller stämplar som kan vara oss till last

Föreläsning Borås.029.jpeg

När jag berättar det här för vissa personer så möts jag av svaret: “jaha, okej, du verkar ha belägg för det du säger. Men vad f-n ska vi göra då? Vi måste ju göra någonting för att förstå våra medarbetare eller medmänniskor? Eller hur?!”

Ja, det stämmer. Vi ska anstränga oss för att förstå varandra. Men, tro det eller ej, för att göra det ska vi sluta bry oss så mycket om personlighet. När allt kommer omkring är inte ens de bästa personlighetsteorierna särskilt säkra för att förutsäga hur en person kommer att bete sig i en lång rad varierade situationer. Vårt beteende är nämligen starkt påverkat av situationen vi befinner oss i och vilken sinnesstämning vi är i för tillfället. Även en introvert person kan ställa sig på ett biltak och sjunga en Michael Jackson-låt samtidig som den kör en moonwalk ner på gatanÄven den mest samvetsgranna person kan fuska, om situationen medger det och den bedömer att fördelarna med att lyckas slår högre än nackdelarna med att åka fast.

Personlighetsteorierna är bättre än ingenting. Men för att förstå en människa måste man också se till situationen den befinner sig i. Jag ska visa tre exempel på hur situationen påverkar oss mer än vi spontant kan tro. Gör er redo för att lära er om faktorer som vi spontant inte tror ska ha någon betydelse för våra beteenden och personlighet, men som i själva verket har det.

Föreläsning Borås.030.jpeg

I ett experiment gav man en grupp försökspersoner en uppgift. De skulle först gå till en byggnad och hämta ut en text, för att sedan gå till en föreläsningssal där de skulle läsa upp den. De fick själva veta att det handlade om en retorikuppgift och var alltså inte medvetna om experimentets verkliga syfte.

Texten de skulle läsa upp handlade om den barmhärtige samariten. Ni kanske känner till historien ur bibeln. Jesus berättar om en utslagen och misshandlad man som ingen vill hjälpa, varken en präst eller en levit som råkar passera mannen. Men när slutligen en samarit promenerar förbi, drabbas samariten av ömkan och lägger om mannens sår och tar honom till närmsta världshus. Sensmoralen i berättelsen är alltså att man ska hjälpa sin nästa, den som är i behov av hjälp. Försökspersonerna var med andra ord inställda på vänlighet. Att de dessutom var studenter i teologi, borde ytterligare bidra till deras vilja att hjälpa till.

När de hämtade ut sin text fick hälften av försökspersonerna veta att de hade hamnat efter i tidsschemat och alltså hade mycket bråttom till föreläsningssalen. Den andra hälften hade ingen tidspress utan kunde ta god tid på sig att gå till salen där texten skulle läsas upp.

Längst vägen till salen mötte de en person i sjaskiga kläder som hostade och var i uppenbart behov av hjälp. Det var en skådespelare som experimentledarna hade anlitat just för att kontrollera hur många av försökspersonerna som skulle stanna och erbjuda sin hjälp.

I gruppen som var under tidspress var det knappt någon som tog sig tid för att hjälpa till. Men i gruppen utan tidspress var det många fler som hjälpte till. Alltså, beteendet att stanna för att hjälpa till var starkt påverkat av situationen.

Föreläsning Borås.031.jpeg

Ett annat exempel berör hunger. I en stor analys av domslut i Israeliska domstolar, gällande beslut om villkorlig frigivning, kunde forskarna dra en oväntad och intressant slutsats. När man sammanställde tusentals domar, konstaterade man nämligen att domslut som faller precis innan lunch eller precis innan eftermiddagsrasten, då domarna är utmattade och hungriga, mycket oftare resulterar i en fällande dom än domslut som faller efter lunch och fikarast. Domarna är alltså mer benägna att låta brottslingarna avtjäna hela sitt straff, i stället för att ge dem villkorlig frigivning, när domarna känner sig hungriga. Det är ytterligare ett exempel på hur våra beteenden formas av faktorer i situationen, i högre grad än vår personlighet. 

Föreläsning Borås.032.jpeg

Ett ytterligare exempel: sinnesstämning påverkar vår personlighet. En så enkel sak som att lyssna på ett sorgligt musikstycke, exempelvis Adagio för stråkar, gör att många människor som efteråt får göra ett personlighetstest skattar lägre på exempelvis utåtriktning. Alltså, sinnesstämningen, här som ett resultat av musiken vi lyssnar på, påverkar vår personlighet.

Föreläsning Borås.035.jpeg

Hade Lena, den välvilliga men naiva personalchefen på Förvaltningen, vetat detta hade hon troligtvis behandlat sina medarbetare lite annorlunda. Hon hade kanske inte spenderat tiotusentals kronor på konsulttjänster till ingen nytta. Och kanske hade hon kunnat ge sina medarbetare något större stimulans än vad vi ska få höra om nu, när vi återvänder till Förvaltningen. Vi ska få höra när Maria, som arbetar hårdast av alla på Förvaltningen, ska hålla projektredovisning.

Mörkret i korridoren borde göra Maria misstänksam. Det är ingen anstormning till konferensrum Skogen när hon ska hålla projektredovisning. Projektet hon började med innan sommaren, ville presentera redan i september men som hon nu, i december, ska få avsluta. Maria hänger sin kavaj på stolen och dockar sin laptop. Medan projektorduken rullar ner går till fönstret för att göra något åt den slocknade adventsljusstaken. Hon skruvar på varenda ljus men ljusstaken förblir släckt. Utanför fönstret skrapar en traktor upp nyfallen snö till en vit driva pepprad med grått grus.

Klockan visar 08.21. Konferensrum Skogen gapar fortfarande tomt och Maria beger sig ut i korridoren. Hon höjer handen för att knacka på Magnus dörr men kommer av sig då hon ser en inplastad lapp vid dörren. Precis under namnskylten där det står Peter Lindén, som Magnus satt en bit frystejp med sitt namn över. Maria läser på den inplastade lappen.

“Gul Person: Positiv livssyn, flexibel, nyfiken och lösningsorienterad. Idéspruta. Brinner för sin sak. Gillar: Positiva människor. Bekräftelse och vänlighet. Att samarbeta med andra. Ogillar: Tysta och slutna miljöer. Rutiner. Ovänlighet och detaljrika arbetsuppgifter. Uppfattas som: Dynamisk, engagerad, optimistisk och öppen. Men också egenkär, ytlig, snackig och känslosvallande. Skakar hand: Pumpar handen hjärtligt.”

Det är visserligen tid för Marias projektredovisning, men vid det här laget har hon insett att intresset inte är på topp. Hon går till sin egen dörr. Även där sitter en laminerad lapp uppsatt. 

“Grön person: Serviceminded, empatisk, lojal och pålitlig. Tänker först och pratar sen. Gillar: Planering, stabilitet och struktur. Vill ha framförhållning och känna sig delaktig. Behöver få tid på sig. Ogillar: Snabba förändringar. Otrygga arbetsförhållanden och att inte bli informerad i tid. Uppfattas som: Lagspelare, lojal och grundlig. Men också långsint, lättsårad, ha svårigheter ta egna beslut och förändringsobenägen. Skakar hand: Vänligt handslag.”

Vid varje kontorsdörr sitter en laminerad lapp uppe. Som om Förvaltningens korridor förvandlats till en stallgång där stamtavlor och skötselscheman sitter uppsatta. Maria tittar återigen på sin klocka som visar 08.29. Hon har övergett tanken på intresse för projektet, tar sina saker och lämnar projektorduken kvar i sitt nedrullade läge.

Ja, Lena har alltså gått all-in med lamineringsmaskinen och satt upp instruktionslappar för hur man ska hantera sina medarbetare. Jag kan tillägga att det här är ett exempel direkt taget ur verkligheten. Extra ironiskt är att Lena gång på gång genom berättelsen påpekat att “vi jobbar med människor, inte maskiner”. Ändå sätter hon upp en slags instruktionsmanualer för sina medarbetare, baserat på ett godtyckligt system.

Men om jag träffade Maria, då skulle jag påminna henne om en av de forskningsstudier som påverkat mitt allra mest. Den är utförd av en sjuksköterska som arbetar med palliativ vård, alltså vård i livets slutskede. Hon har frågat människor som vet att de kommer att dö inom kort, vad de ångrar och inte ångrar med sina liv. Hon har gjort det i flera omgångar och det intressanta är att det är några svar som alltid återkommer. Många människor:

  • ångrar att de inte spenderade mer tid med sina nära och kära

  • ångrar att det inte försökte att uppfylla sina drömmar

  • ångrar att de brydde sig så mycket om vad andra tyckte om dem

Å andra sidan är det aldrig någon som ångrar:

  • att de inte ställde upp mer för sin chef

  • Att de inte jobbade över mer

  • Att de inte var mer medgörliga när deras HR-chefer lade ett DISC-formulär i händerna på dem

Det här är sådant som jag hoppas att både Lena och Maria på Förvaltningen, jag själv och ni i publiken funderar kring ibland. Det är lika obekväma som viktiga frågor att besvara.

När jag ställer mig den frågan här och nu. Då är jag säker på en sak. Jag kommer inte att ångra att jag, när föreläsningen i Borås började lida mot sitt slut och hade publikens fulla uppmärksamhet, sjöng en till sång.

Så, med det sagt…

Jesus älskar alla barnen; Alla barnen på vår jord; Röd och gul och vit och svart, Gör detsamma har han sagt; Jesus älskar alla barnen på vår jord!

Där hör ni. Jesus älskar alla barnen. Oavsett färg. Men kanske inte om han är stressad. Eller hungrig. Eller har lyssnat på sorglig musik!

Jag heter Jonas Hjalmar Blom. Jag hoppas att ni lärt er något viktigt, haft en rolig stund. Och jag hoppas att ni vill läsa Förvaltningen!