Varför är vi fördomsfulla och vad kan vi göra åt det? Vetenskapen psykologi ger svar

I det här blogginlägget beskriver jag hur vetenskapen psykologi kommit fram med sätt att minska människors felaktiga fördomar om andra grupper. För att rama in det hela, beskriver jag först en anledning till att många människor är mer rädda för terrorattacker än vad som är rimligt att vara, hur media över-rapporterar vissa terrorattacker, samt vilka konsekvenser det får.

Om du läser hela blogginlägget lär du dig:

  1. Att många medier rapporterar skevt om terrorattacker i allmänhet och terrorattacker utförda av muslimer i synnerhet.

  2. Att vi människor har en tendens att döma oskyldiga medlemmar ur en grupp för något enstaka, extrema, individer gjort. Exempelvis döma en ”vanlig” muslim för något en extremistisk islamist har gjort.

  3. Att vetenskapen psykologi ger några svar på frågan ”hur kan vi hjälpa människor att minska fördomarna mot andra grupper?”

Varför är vi så rädda för terrorattacker?

Omkring hälften av alla svenskar oroar sig för terrorattacker (1). Med tanke på de senaste årens tragiska händelser i exempelvis Nice, Paris, Christchurch och Stockholm, är det inte konstigt. Dessa händelser har givetvis fått stort utrymme i media. Dessutom har de gett ringar på vattnet i form av rapporter om planerade terrorattacker och misstänkta terrorister som blivit gripna. Det är få andra fenomen utöver terrorism som påverkar så många människor som inte är direkt drabbade av det. Och det är begripligt. En attack som kan komma var som helst, när som helst, injagar rädsla. Det är ju hela terrorns grundidé att göra människor rädda (2). 

Men det är, som många rädslor, en oförnuftig känsla. När allt kommer omkring är det extremt ovanligt med terrorattacker. Man beräknar att 0,05 % av alla dödsfall i världen år 2017 kom från terrordåd (3). Att så många ändå oroar sig för terrorattacker beror troligtvis till stor del på att media över-rapporterar terrordåd. 

Många medier är nämligen sällsynt dåliga på att återspegla vad människor faktiskt dör av. I en undersökning (4) av vilka dödsfall tidningarna New York Times och The Guardian rapporterade om under åren 1999 till 2016, kunde man konstatera en extremt skev rapportering gällande terrorattacker. Terrorattacker rapporterades mer än det borde med tanke på hur många som faktiskt dör i dem, med en faktor om 4000. Alltså, för varje människa som faktiskt dör i en terrorattack, publiceras ca 4000 artiklar om terrorism. Njurproblem, något mycket farligare, under-rapporteras med en faktor om 11. Alltså, det går elva människor på varje artikel om njurskador.

Skärmavbild 2020-10-25 kl. 14.40.07.png

Jag har inte hittat någon liknande analys av svenska mediers bevakning av terrorism och andra dödsorsaker. Men jag gjorde en sökning i mediearkivet Retreiver som samlar artiklar i tidningar och på webben, samt inslag på tv och i radio. Jag sökte dels på begrepp relaterade till terrorism (terrorattack, terorattentat, terror, terrordåd) och dels på begrepp relaterade till njursjukdom (njursten, njurskada, njursvikt, akut njursvikt). Sedan 2014 har det publicerats något om terrorism 244 388 gånger och något om njurskador 14 666 gånger. Alltså 16 gånger mer om terrorism än om njurskador.

Arkivanalys-medieexponering_över_tid-2019-10-26-2.png

Nu vill jag inte att detta ska missuppfattas som att jag tycker att terrorism är oviktigt att skriva om. Min poäng är att den skeva rapporteringen är en orsak (av flera) till att vi är mer rädda för terrorattacker än för njurproblem trots att det, rent förnuftsmässigt, borde vara tvärtom då vi löper större risk att drabbas och dö av njurskador. Men, vi människor är ju sällan förnuftiga. Dessutom är den skeva rapporteringen en orsak (av flera) till att vissa människor formar fördomar om vissa grupper, vilket vi ska komma till härnäst. 

Varför får en hel grupp skulden för vad några individer gör?

Som om inte denna skeva rapportering vore nog, är många medier piggare på att rapportera om vissa terrorattacker framför andra. När man undersöker amerikanska mediers rapportering om terrorattacker, kan man se att attacker utförda av muslimer får 357 % mer täckning än likvärdiga attacker som utförs av icke-muslimer. Hos de stora mediehusen är siffran ännu större, 758 % (5).

Why-do-some-terrorist-attacks-receive-more-media-attention-than-others.png

Det är intressant, eftersom de flesta attacker i landet inte utförs av muslimer. I USA är det exempelvis dubbelt så vanligt att höger-radikala utför terrorattacker än muslimer (6). Trots det kan man se hur rädslan för muslimska immigranter sprider sig, exempelvis genom försöken att stänga gränserna för personer från vissa länder i ett tragikomiskt försök att göra landet säkrare. Om man verkligen ville rädda liv vore det smartare att förbjuda brasor. I USA är det nämligen större sannolikhet att dö av att ens kläder fattar eld då man är i närheten av en brasa än det är att dö i en terrorattack av en immigrant (7).

Skärmavbild 2020-10-25 kl. 10.54.01.png

Trots det är det vanligt med hatbrott mot muslimer (troligtvis vanligare än hatbrott mot kläder, men jag har inte hittat nån data som varken stödjer eller motsäger det antagandet). I USA har det, sedan 11 September 2001, blivit vanligare med hatbrott mot muslimer, rapporterar FBI, även om judar fortfarande råkar ut för flest hatbrott (8). Även i Sverige har antalet hatbrott mot muslimer ökat de senaste åren, enligt en rapport från Brottsförebyggande Rådet (9). Alla brott är tragiska på sitt sätt, och det som gör hatbrott extra tragiska är det faktum att oskyldiga människor drabbas av vissa människors fördomar och förväxlandes av individer med grupper. Man tror att ”muslimer” är en homogen grupp, där samtliga medlemmar tycker, tänker och agerar likadant. Den felaktiga logiken leder till att man lika gärna kan straffa första bästa muslim för det en extremistisk islamist gjort. För att förstå varför det blir så, kan vi söka svar i vetenskapen psykologi. 

Det är mänskligt att tänka ”Vi och Dom”

I boken Vi och Dom (10) förklarar Joshua Greene hur vårt moraliska tänkande är starkt påverkat av vårt evolutionära arv. Under merparten av människans utveckling har vi levt i små grupper. Gruppen har bestått av ett fåtal personer som liknar oss till utseendet, språket, klädseln och andra attribut. För att överleva och göra barn har det genom evolutionen varit gynnsamt att vara skeptisk mot människor från utomstående grupper. Människor som kanske ser, talar och beter sig lite annorlunda. Eller, som Greene beskriver det på sidan 33, ”Våra moraliska hjärnor har utvecklats för samarbete inom gruppen, och kanske bara inom ramen för personliga relationer ... inte för samarbete mellan grupper (åtminstone inte mellan alla grupper)”. 

Jag tipsar om Vi och Dom, samt en del andra böcker som är bra när man vill förstå människor, i detta blogginlägg: https://www.jonashjalmarblom.com/blog/2018/6/5/boktips

Dessutom är våra hjärnor ganska snåla när det gäller att spendera energi. Trots att hjärnan tar upp cirka 2 % av kroppsvikten, kräver den ca 20 % av energiförbrukningen (11). Och då hjärnan, liksom resten av kroppen, på det stora hela vill spara på energin, innebär det att vi ofta tar genvägar i vårt tänkande. Det finns mängder av sådana genvägar och ”tankefel” (den Wikipedia-sida som samlar alla kända, innehåller för närvarande 193 stycken). 

En sådan mental genväg är att dra likhetstecken mellan individer och grupper. Att tro att det en individ gör är talande för hela gruppen. Och, som en följd av det, ge andra gruppmedlemmar skulden för det enstaka individer gjort. Utomstående drar ofta slutsatsen att alla gruppmedlemmar bär en del av ansvaret för det enskilda individer gör. 

Detta fenomen fann tre forskare (12) då de undersökte uppfattningen om närstående till de två gärningsmännen Eric Harris och Dylan Klebold, som utförde Columbine-massakern 1999. Harris och Klebold sköt ihjäl 13 personer på sin skola och tog därefter sina egna liv. Efter Columbine-massakern framkom det att många människor tyckte att gärningsmännens föräldrar och vänner bar en del av skulden. Dels för att inte ha stoppat dådet. Men många var även övertygade om att föräldrarna och vännerna på något sätt uppmuntrat och bidragit till dådet. Båda påståendena är fel. Föräldrar och kompisar hade ingen aning om att Eric Harris och Dylan Klebold och planerade dådet och hade inte bidragit till det (13). Samma fenomen, att närstående och gruppmedlemmar anses bära skulle för det enskilda individer gör, har man funnit i andra studier (14).

Det är en förklaring till att vissa människor tycker att det är en bra idé att straffa en person som är, eller bara tycks se ut som, en muslim som hämnd för en terrorattack den läst om.

Men något av det fina med psykologisk forskning är att den inte enbart kan användas för att förklara varför människor beter sig som de gör. Den kan även användas för att förklara hur mindre smickrande fenomen, som detta, kan arbetas bort.

Vi kan förgöra människors felaktiga fördomar

Ett sätt att förändra människors beteenden gentemot personer som tillhör andra grupper, är helt enkelt att få dem att inse att de tillhör samma grupp. När allt kommer omkring tillhör alla människor klyschigt nog samma grupp, mänskligheten. Det finns finurliga experiment som visar hur synen på vad som är ens sociala grupp kan förändras med enkla medel, samt hur det får konsekvenser för vår vilja att hjälpa människor. 

En grupp engelska forskare genomförde en serie experiment (15) på hängivna fans till fotbollsklubben Manchester United FC. Fansen fick först i uppdrag att besvara frågor om sitt lag. Exempelvis ”hur länge har du varit Manchester United-supporter?” eller ”hur ofta ser du Manchester United spela?”. När de svarat på alla frågor fick de instruktioner om att bege sig till en närliggande lokal för att se en videofilm med sitt lag. På vägen till lokalen hände någon som kom som en överraskning för fansen men som forskarna planerat i förväg.

Forskarna hade nämligen anlitat en skådespelare som gick klädd i antingen Manchester United-tröja, en neutral tröja, eller rivalerna Liverpool FC’s tröja. Skådespelaren gick framför fansen, låtsades ramla och skada sig och ropa på hjälp. Det forskarna var intresserade av att veta var givetvis om Manchester United-fansen skulle vara mer benägna att hjälpa en supporter till det egna laget än en av rivalernas supportrar. Och så var det. Fansen hjälpte sina egna supporter-kompisar i mycket större utsträckning och struntade ofta helt i den skadade personen i Liverpool-tröja.

Men, i det uppföljande experimentet förändrade forskarna upplägget en gnutta. I stället för att besvara frågor om sitt eget lag fick fansen besvara frågor om sporten fotboll. Exempelvis ”hur länge har du varit fotbolls-supporter?” Och ”hur ofta ser du på fotboll?”. Skulle resultatet skilja sig när fansen tänkte på sig själva som fotbollsfans snarare än Manchester United-fans? Ja! Så blev det. Nu var det i stort sett lika många som hjälpte en skadad Liverpool-supporter som hjälpte en skadad Manchester United-supporter. 

Liknande resultat (16) har man fått när man undersökt skillnaden mellan att fokusera på en religion eller att fokusera på gud. Att fokusera på en specifik religion är som att fokusera på ett specifikt fotbollslag. Att fokusera på det mer abstrakta gud är att likställa med att fokusera på sporten fotboll. På så vis är också de flesta försökspersoner mer hjälpsamma mot främlingar från andra religioner om man låtit dem fokusera på gud snarare än den specifika religionen.

Det här visar något viktigt, nämligen att de stämplar vi sätter på varandra är väldigt godtyckliga. Samma person kan tillhöra vår sociala grupp eller vara en bitter rival, beroende på vilken nivå vi lägger vårt fokus på.

Men när stämplarna redan finns där, som i fallet med muslimer som får ta skulden för det ett fåtal extremister gör, då kanske det inte räcker med att skifta gruppfokus för att radera fördomar och framkalla hjälpsamt beteende. Som tur är finns även sätt att reducera människors felaktiga fördomar. 

Vi kan reducera människors felaktiga fördomar

En studie (17) undersökte vita spanjorers uppfattning om muslimer. Deltagarna slumpades in i två grupper. I den ena gruppen fick man läsa tre korta texter om terrorattacker utförda av vita européer, exempelvis Anders Bering Breiviks attacker i Oslo och på Utøya 2011. Deltagarna fick ange på en skala mellan 0 och 100 hur skyldiga de ansåg att vita européer som grupp är, samt hur ansvariga de personligen var för dådet. 0 betydde inget ansvar alls, medan 100 betydde mesta möjliga ansvar. Därefter fick de läsa en kort text om en terrorattack utförd av extremistiska muslimer, IS-attackerna i Paris 2015, samt en beskrivning av en muslimsk kvinna som ägde ett bageri i Paris. Därefter fick de ange, återigen på en skala mellan 0 och 100, hur ansvarig hon personligen var för terrorattacken. Därefter fick de ange, återigen på en skala mellan 0 och 100, hur skyldiga de ansåg att muslimer som grupp är för terrorattacker utförda av extremister.

Deltagarna i den andra gruppen fick inte läsa några texter alls utan enbart ange hur skyldiga de ansåg att muslimer som grupp är för terrorattacker utförda av extremister. Skillnaden i resultat var tydlig. I den första gruppen svarade deltagarna i genomsnitt 16 av 100 på skalan. I den andra gruppen svarade deltagarna i genomsnitt 44 på skalan. 

Forskarna gjorde även uppföljande undersökningar. En månad senare och ett år senare. De personer som fått läsa de korta texterna vid det första tillfället fortsatte att se skillnaden mellan individuella muslimer och gruppen muslimer. Liknande resultat har man fått när man gjort samma sorts intervention på amerikaner (18).

Det visar alltså att det är ganska enkelt att reducera fördomarna mot en viss grupp, genom att påpeka det orimliga i att ge andra medlemmar i gruppen skulden för det några enskilda medlemmar av gruppen gjort. 

Vad gör vi av allt detta?

Det här blogginlägget har berört hur många människor felaktigt ger muslimer som grupp skulden för det några extremistiska islamister gör. Anledningen är en kombination av mediers skeva rapportering om terrorattacker i allmänhet och terrorattacker utförda av muslimer i synnerhet, samt de mentala genvägar vi människor gärna tar när vi tänker på enskilda medlemmar ur grupper vi inte själva tillhör. Vi drar förhastade, förenklade, slutsatser om vi inte tvingas tänka några varv extra. Om man är medveten om detta kan man påminna både sig själv och personer i ens omgivning om det felaktiga i att anklaga en hel grupp för det några extrema individer i gruppen gör. Genom att vara så precis du bara kan när du talar om den här sortens frågor. Exempelvis genom att säga:

  • Några få extrema muslimers terrorattacker” i stället för ”muslimers terrorattacker”.

  • ”Några få fotbollsfans farliga bengaliska eldar” i stället för ”fotbollsfans farliga bengaliska eldar”.

  • Några få mäns våld mot vissa kvinnor” i stället för ”mäns våld mot kvinnor”. Eller för den delen, ”några få kvinnors våld mot män” i stället för ”kvinnors våld mot män” (som är ungefär lika vanligt som det förstnämnda)

Jag vill påstå att vi alla vinner på detta. Både vi som slipper vara rädda för sådant det finns liten anledning att vara rädd för. Och de som slipper få skulden för något andra människor gjort.


Referenser (klicka så kommer du till källan)

  1. Rapporten "Vad svenskar oroar sig för"

  2. Wikipedia: Terrorism

  3. Our World In Data: Terrorism (under rubriken ”What share of deaths are from terrorism?”)

  4. Our World In Data: Does the news reflect what we die from?

  5. Our World In Data: Terrorism (under rubriken ”Media coverage of terrorism”)

  6. Reveal News: Homegrown Terror

  7. Vox.com: You're more likely to be killed by your own clothes than by an immigrant terrorist

  8. FBI Hate Crime Statistics, 2017

  9. BRÅ's rapport "Självrapporterad utsatthet för hatbrott"

  10. Fri Tanke: Vi och Dom

  11. Raichle, Marcus E., and Debra A. Gusnard. "Appraising the brain's energy budget." Proceedings of the National Academy of Sciences 99.16 (2002): 10237-10239.

  12. Lickel, Brian, Toni Schmader, and David L. Hamilton. "A case of collective responsibility: Who else was to blame for the Columbine High School shootings?." Personality and Social Psychology Bulletin 29.2 (2003): 194-204.

  13. NY Times: SHATTERED LIVES- A special report.; Caring Parents, No Answers, In Columbine Killers' Pasts

  14. Lickel, Brian, et al. "Vicarious retribution: The role of collective blame in intergroup aggression." Personality and Social Psychology Review 10.4 (2006): 372-390.

  15. Levine, Mark, et al. "Identity and emergency intervention: How social group membership and inclusiveness of group boundaries shape helping behavior." Personality and social psychology bulletin 31.4 (2005): 443-453.

  16. Preston, Jesse Lee, and Ryan S. Ritter. "Different effects of religion and God on prosociality with the ingroup and outgroup." Personality and Social Psychology Bulletin 39.11 (2013): 1471-1483.

  17. Bruneau, Emile G., Nour S. Kteily, and Ana Urbiola. "A collective blame hypocrisy intervention enduringly reduces hostility towards Muslims." Nature human behaviour (2019): 1-10.

  18. Bruneau, Emile, Nour Kteily, and Emily Falk. "Interventions highlighting hypocrisy reduce collective blame of Muslims for individual acts of violence and assuage anti-Muslim hostility." Personality and social psychology bulletin 44.3 (2018): 430-448.

Jonas Hjalmar BlomComment