6 sorters Bullshit Jobs på Förvaltningen

IMG_1030.JPG

Idag skriver Helena Sjödin-Öberg om David Graebers nya bok Bullshit Jobs. Jag blev tipsad om den, och den artikel på samma tema som blev startskottet till boken, i samband med lanseringen av min roman Förvaltningen.

Graeber myntar begreppet bullshit jobs och menar att det är en anställning som är så fullständigt meningslös, onödig och skadlig att inte ens den anställde själv kan försvara dess existens. Graeber gjorde själv en undersökning 2015 tillsammans med brittiska Yougov, där man kunde konstatera att 37 % av de svarande höll med om att de hade meningslösa jobb och 13 % av de svarande var tveksamma. Ska vi tolka det som att resterande 50 % verkligen har meningsfulla jobb? Nja, den här typen av undersökningar ska tas med en nypa salt då de enbart undersöker de svarandes upplevelse vid ett specifikt tillfälle, nämligen då de svarar på undersökningen. Men, vi kan bygga vidare på antagandet att de övriga femtio procenten åtminstone upplever att deras jobb är meningsfulla.

Job Crafting - ett sätt att skapa mening

Det får mig att tänka på fenomenet Job Crafting som väckt en del uppmärksamhet inom arbets- och organisationspsykologi de senaste åren. Job Crafting är ”vad medarbetare gör för att designa om sina egna jobb för att deras tillfredsställelse, engagemang och resiliens på jobbet ska öka för att de ska kunna blomstra på jobbet”. Ett exempel, som forskarna själva tar upp i en av sina artiklar, är en Marketing Coordinator som berättar hur den i själva verket agerar event-arrangör, trots att det inte efterfrågades varken av chefen eller ägarna av företaget. Det stämmer väl överens med Mats Alvessons analys av dagens arbetsliv, sammanfattat i Dumhetsparadoxen. Han menar att marknadsföring, PR och media betyder mer än någonsin när högutbildade personer kommer ut i arbetslivet bara för att märka att de hamnar i en övertalningsekonomi där den främsta uppgiften är att skapa intresse och en positiv bild av verksamheten de håller på med. Att de får en glassig titel har då föga betydelse. Kanske inte konstigt då att vissa, kanske så många som 37 % enligt Graebers undersökning, ser sina jobb som meningslösa.

Delar av forskningsområdet Job Crafting visar också att det kan bidra till att skapa en känsla av meningsfullhet i arbetet. Märk väl, att det inte skapar meningsfullhet, bara känslan av det. Människor kan vara mycket kreativa i sina försök att lindra sin kognitiva dissonans, den splittring som uppstår när man tvingas hantera motstridiga mentala koncept. Exempelvis 1) insikten att det man ägnar sig åt inte har någon egentlig betydelse och 2) tanken på att man slösar bort åtskilliga år av sitt liv. Det är då mycket enklare att övertyga sig själv om att jobbet är meningsfullt än att bryta upp, riskera att inte kunna betala räntan på bolånen, inte kunna köpa hämtmat från den creddiga restaurangen varje fredag och inte kunna åka till Bali på semester varje vinter.

Bullshit jobs på Förvaltningen

IMG_0551.PNG
  

I Förvaltningen försöker jag främst att underhålla och i andra hand väcka tankar. Jag hoppas att läsaren som tar sig igenom den händelselösa, men förhoppningsvis humoristiska, vardagen på Förvaltningen känner igen sig och ställer sig själv frågan om skattepengar och/eller tid ska läggas på meningslösa jobb.

När jag läser Graebers olika typer av meningslösa jobb, slår det mig att de passar in även på Förvaltningens karaktärer. Även om Graeber kanske skulle påpeka att den korrekta definitionen av ett bullshit jobb också innebär att personen själv tycker att jobbet är meningsfullt, vilket inte alltid är fallet på Förvaltningen. Man kan hoppas att karaktärerna ändå uppmärksammar meningsfullheten, slutar och börjar med något vettigare i stället. Kanske det är ämne för en uppföljare. Men tills dess, en liten guide till Förvaltningens olika bullshit jobs:

Betjänter

Graeber menar att Betjänter är sådana som bara finns på arbetsplatsen för att någon annan ska känna sig viktig. På Förvaltningen passar det perfekt in på Zanna, som är administratör. Hennes främsta uppgifter är att boka in möten i den digitala kalendern, trots att varje medarbetare efter en tre minuters introduktion i kalendersystemet borde klara av det själva. Resten av tiden sitter Zanna med Instagram eller tar friskvårdstimme för att få fika och shoppa med sin kompis.

Enfaldiga

De med ett bullshit jobb av typen Enfaldiga har ett aggressivt element i sig, men finns enbart för att andra människor har anställt dem. På Förvaltningen finns tjänstemannen Joachim, som är minst sagt passivt aggressiv i sin vilja att sprida sina PM, som kan beröra så viktiga saker som rutiner för diskmaskinen eller ett schema för att brygga kaffe.

Silvertejpare

Dessa Silvertejpare finns enbart för att organisationen lider av tekniska fel eller för att andra gör fel. De räddar då medarbetare och chefer som inte klarar av att göra sitt jobb. På Förvaltningen råder en mejlkris som IT-ansvarige Thomas inte kunnat fixa på flera månader. Då är det tur att Niklas blir Förvaltningens Silvertejpare, då han som prao-elev kommer in en vecka och åstadkommer mer än många av medarbetarna åstadkommit under hela sin karriär.

Avbockare

En organisations Avbockare finns enbart för att organisationen ska kunna hävda att den gör något som den faktiskt inte gör. Det är här vi kan placera Förvaltningens IT-Thomas. Hans titel är solklar men hans roll är oklar, då han egentligen inte kan någonting om IT. Åtminstone inte det som kom efter Windows 95.

Uppdragsgivare

Uppdragsgivare har som uppgift att ge andra meningslöst arbete och gör dessutom ett meningslöst arbete själv. Personalchefen på Förvaltningen, Lena, gillar både att delegera och att initiera. Hon jobbar för att Zanna ska bli hälsocoach och köper samtidigt in föreläsare för pengar som Förvaltningen inte har. Meningsfullt? Nej!

Återvändsgrändare (min egen kategori) 

Jag vill dessutom lägga till en kategori, som David Graeber inte tänkt på. Jag kallar den för Återvändsgrändare. Det är personer som till en början har en vilja till förändring och förbättring, som initierar projekt och ifrågasätter gamla rutiner men som, förr eller senare, märker att det inte leder någonstans. Återvändsgrändare kan då antingen lämna det sjunkande skeppet eller anpassa sig och kanske använda job crafting för att skapa mening i sitt arbete. På Förvaltningen är det Maria som är återvändsgrändare. Hon driver ett projekt, med högst oklart syfte, som vid redovisningen inte lockar en enda åhörare (som en parentes kan jag meddela att denna passage i romanen är självupplevd, från min tid på Arbetsförmedlingen).

Jonas Hjalmar Blom är Leg. Psykolog och skönlitterär författare. Han skriver om sådant han tycker är intressant (men inget annat).