Sverigedemokraterna är på resa och Miljöpartiet peppar laget: Om metaforer i politiken

Snart är det val och de politiska debatterna trappas upp inför den 9 september. I det här blogginlägget försöker jag att förklara något jag är fascinerad av: metaforer, och hur de kan användas för att förstå och förklara moraliska världsuppfattningar. Helt enkelt vad en person anser är ”sunt förnuft”. Vi kommer se att konceptuella metaforer finns inbyggda i vårt språk, att de kan förklara skillnaderna mellan liberala och konservativa, att det finns olika sätt att ”bygga ett samhälle”, samt att både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är ute på en resa men kanske med olika färdmedel och mål.

Den 9 september är det val i Sverige. Debatterna har redan börjat och det är, som alltid, oklart vilka som kommer att få flest människors röst, hur platserna i Sveriges riksdag kommer att fördelas och vilka som kommer att bilda regering. Något man kan vara relativt säker på är att alla kommer att ha svårt att förstå ”dom andra”. Dom andra föreslår ju dåliga åtgärder. Dom andra vill ju Sverige och svenskarna illa. Dom andra vill ju bara roffa åt sig för egen del. Dom andra vill ju bara stoppa Sveriges utveckling. Dom andra fattar inte att många frågor kunde lösas med lite ”sunt förnuft”. Men, som vi kommer att lära oss av den här bloggposten, som handlar om konceptuella metaforer, är ”sunt förnuft” ingenting annat än en sammanvägd bild av en persons medvetna och omedvetna uppfattningar. Med hjälp av kognitionsvetenskap och lingvistik kan vi skaffa oss ett verktyg för att förstå andra människors, exempelvis politikers, uppfattningar. Det kan också hjälpa oss att förstå hur ”dom” ibland kan ha så konstiga idéer och inte förstå ”sunt förnuft”. Verktyget kallas konceptuella metaforer och är ett sätt att använda människors språk för att förstå vad som påverkar deras underliggande moraliska världsuppfattning.

De flesta av våra mentala processer sker omedvetet

För att förstå en persons underliggande moraliska världsuppfattning behöver man ha kännedom om att de flesta av våra mentala processer sker omedvetet. En bedömning är att ca 2 % av våra mentala processer når vårt medvetande och alltså att 98 % sker omedvetet. Det förklarar George Lakoff i sin bok Moral Politics: How Liberals and Conservatives Think. Där förklarar han även hur våra åsikter och våra moraliska världsuppfattningar till största del är omedvetna. Det är viktigt att påpeka att det inte rör sig om något omedvetet i mossig Freudiansk bemärkelse, såsom undertryckta impulser eller bortträngda minnen. Sådant hör mest till den psykologiska historieboken. Omedvetet i detta fall är helt enkelt mentala processer som aldrig når vårt medvetande. En synaps, alltså den elektriska aktiviteten mellan två neuroner, sker utan vårt medvetande. Men en lång rad sådana synapser, i komplexa neurala nätverk, kan nå vårt medvetande exempelvis i form av en minnesbild (och kanske en kväljning av obehag) när vi hör ordet ”partiledardebatt” eller ett pirr i magen när vi tänker på en person vi tycker om. Alltså, de flesta av våra mentala processer sker omedvetet, och det är som det ska vara.

Konceptuella metaforer finns inbyggt in vårt språk och tänkande

George Lakoff är professor i kognitiv lingvistik och har under ca 50 år forskat på hur människors språk kan förklara beslutsfattande och åsikter. Ett av hans klassiska verk heter Metaphors We Live By. Den publicerades för första gången 1980 och kom ut i en uppdaterad nyutgåva år 2003. Där förklarar han tillsammans med filosofen Mark Johnson hur vårt språk både är ett resultat av, och en förutsättning för, vårt tänkande. Och att vårt tänkande och språk innehåller många konceptuella metaforer. En konceptuell metafor är ”ett sätt att beskriva ett fenomen i en domän, med ett fenomen från en annan domän”. Konceptuella metaforer har ofta sin grund i vår fysiska verklighet. Vissa av dem bygger på spatiala, alltså rumsliga, förhållanden. Ett exempel på en konceptuell spatial metafor är glad är uppåt, ledsen är nedåt, som ofta återkommer i vårt språk:

  • ”Jag känner mig uppåt idag.”
  • ”Det glada beskedet höjde humöret på oss alla.”
  • ”Du är verkligen på topp idag.”
  • ”När jag tänker på henne känner jag mig upplyft.”
  • ”Jag känner mig riktigt nere.”
  • ”Han är verkligen låg just nu.”
  • ”Jag föll ner i en depression och humöret sjönk till botten.”

Alltså, något så abstrakt som vårt mående förklaras med något mer konkret, som spatiala nivåer. Andra konceptuella metaforer har sin grund i temperatur. Exempelvis bra är varmt, dåligt är kallt som märks när vi säger:

  • ”Hon är en varm person.”
  • ”Han beter sig så kallt.”
  • ”Den skådisen är verkligen het just nu.”
  • ”Efter det senaste valet är hon ute i kylan.”

En intressant aspekt av detta är att man i enstaka studier sett att det sker en växelverkan mellan våra fysiska upplevelser och våra mentala koncept. I ett experiment fann man att personer som höll i en varm dryck bedömde främlingar som varmare personer och alltså mer positivt. Det experimentet har dock varit svårt att replikera och bör tas med en hel skopa salt. I andra experiment har man funnit att ökad temperatur i den fysiska miljön påverka våldsbenägenhet, där värme alltså bidrar till ”het” stämning, vilket snarare stämmer överens med metaforen aggressivitet är varmt, passivitet är kallt. Den enda slutsats man kan dra av detta är, för att uttrycka sig försiktigt, att den fysiska miljön kan ha en viss påverkan på vårt beteende.

Grunden för dessa konceptuella metaforer läggs redan innan vårt språk är utvecklat. Ett nyfött barn har exempelvis både en medfödd instinkt att söka värme snarare än kyla och det får (förhoppningsvis) redan under sina första timmar i livet erfara att det är skönare att vara i värmen i mammans famn, än att ligga på en kall diskbänk. Ju mer vi utvecklas språkligt, både som individer och som kulturer, använder vi oss av metaforer i språket. Vissa av dem är så utbredda att vi inte ens reflekterar över dem. Det är då de blivit omedvetna. Ändå påverkar de oss i stor utsträckning. Några utbredda metaforer som Lakoff och Johnson beskriver i Metaphors We Live By är argumentation är krig, tid är pengar och välmående är rikedom. 

Argumentation är krig kan märkas när vi talar om att:

  • ”Han måste vinna debatten och försvara sin ståndpunkt.”
  • ”Hon attackerade deras svaga argument och träffade målet mitt i prick.
  • ”De vek ner sig så fort de stötte på motstånd i debatten.”

Tid är pengar märks när vi säger sådant som:

  • ”Du slösar bort din tid, det där misstaget kostade flera timmar.”
  • ”Den här appen kommer att spara mycket tid för dig.”
  • Hur mycket tid har du kvar?”
  • ”De lever på lånad tid.”
  • ”Du spenderar din tid klokt.”

Och ett känt exempel på välmående är rikedom är Martin Luther Kings tal ”I Have a Dream”:

På ett sätt har vi anlänt till nationens huvudstad för att lösa in en check. När vår republiks arkitekter skrev de magnifika orden i Konstitutionen och Självständighetsförklaringen, skrev de en revers som varje amerikan är arvtagare till. [...] Det är idag uppenbart att Amerika har misslyckats med att lösa in denna check, där hennes färgade invånare är berörda. [...] USA har gett sin svarta befolkning en dålig check, en check som stämplats med ’otillräckliga tillgångar’ i denna nations stora kassavalv av möjligheter. Så nu har vi kommit för att lösa in denna check, som kommer att begära frihetens rikedomar och rättvisans säkerhet. (Min översättning, hela talet finns i originalversion här).

Det är värt att påminna sig om att det inte tvunget måste vara dessa konceptuella metaforer som styr vårt tänkande och våra mentala koncept av exempelvis argumentation eller om tid. Man kan lätt komma på alternativa konceptuella metaforer. Om vi exempelvis byter ut argumentation är krig mot argumentation är dans, då skulle det kunna låta så här:

  • ”Han trampade mig på tårna när han sa att anbudet var för lågt.”
  • ”De bjöd upp till en svängig debatt, men kom helt i otakt när de föreslog en ny reform.”
  • ”Hon förde diskussionen till en början och vi kom in i samma rytm i samtalet.”

Eller, i stället för tid är pengar kanske vi kan använda tid är en naturtillgång. Då skulle det kunna låta så här:

  • ”Det är bra att använda tiden innan den ruttnar.”
  • ”Vi fann ytterligare tre timmar att ta tillvara på.”
  • ”Den här månaden dunstar snart bort.”

Eller hur vore det om Martin Luther King och hans talskrivare i stället använt sig av metaforen välmående är sex i sitt tal inför 250 000 människor i Washington? Det hade kunnat låta så här:

”På ett sätt har vi anlänt till nationens huvudstad för att få komma. När vår republiks matchmakers skrev de magnifika orden i Konstitutionen och Självständighetsförklaringen, skrev de en kontaktannons för varje amerikan. [...] Det är idag uppenbart att Amerika har haft en rad dåliga one night stands, där hennes färgade invånare är berörda. [...] USA har gett sin svarta befolkning falska förhoppningar om ett bra ligg i denna nations stora harem av möjligheter. Så, nu har vi anlänt för att nå klimax och frigöra frihetens orgasmer och ge oss rättvisans utlösning.

Det hade troligtvis blivit ett klassiskt tal, även det.

Konceptuella metaforer förklarar skillnader i politiska uppfattningar

Grundantagandet från Metaphors We Live By lever vidare i Moral Politics, nämligen att språket är ett sätt att förstå våra omedvetna processer. Det utgör ett fönster till människors inre liv. Och det är genom att förstå en persons omedvetna processer som vi kan förstå vad de menar med ”sunt förnuft”:

”När en kognitionsvetare hör orden ’det är bara sunt förnuft’ hajar han till och vet att det är något som behöver studeras i detalj och på djupet - något som måste förstås. Ingenting är ’bara’ sunt förnuft. Sunt förnuft har en konceptuell struktur som oftast är omedveten. Det är vad som gör det till ’sunt förnuft’”. (S. 17 i Moral Politics, min översättning)

Lakoff använder alltså konceptuella metaforer för att förstå och förklara de omedvetna antaganden som påverkar en persons världsuppfattning. Eftersom Lakoff är amerikan är det förståeligt att han tillämpar sina kunskaper på konservativa och liberaler. Både konservativa och liberaler delar en övergripande konceptuell metafor, nämligen samhället är en familj. Men, precis som en familj kan ledas på olika sätt, anser konservativa och liberaler att samhället bör ledas på olika sätt. Det är där deras konceptuella metaforer skiljer sig. Samhället, alltså den metaforiska familjen, kan ledas antingen av en strikt fader (konservativa) eller en vårdande förälder (liberaler).

De konservativas konceptuella metafor om en strikt fader bygger på tanken om en traditionell kärnfamilj där fadern har primärt ansvar för att skydda familjen, liksom auktoritet att bestämma och fatta beslut som rör familjen och dess medlemmar. Han skiljer mellan vad som är rätt och fel genom att sätta upp regler. Han håller ordning på frugan och uppfostrar barnen genom att bestraffa dem, gärna med bältet. Han är övertygad om att hans barn mår bäst av en hård uppfostran, då ett bortskämt barn aldrig lär sig skillnaden mellan rätt och fel och inte klarar sig i den hårda verkligheten. Modern har ansvar för att se till att barnen har mat och rena kläder och upprätthålla faderns auktoritet. Främlingar ses på med misstänksamhet, för ”om man ger en fattig person ett finger, tar den hela handen”. Det är först och främst den egna familjen som ska överleva. Barnen måste lära sig självdisciplin och respekt för auktoriteter. Det är bara så barnet kan bli självständigt senare i livet. När barnen väl lämnat hemmet måste de klara sig själva, fatta sina egna beslut och skydda sina egna familjer utan föräldrarnas inflytande.

Liberalernas konceptuella metafor om en vårdande förälder bygger på tanken om en familj där föräldrarna, om de är två, delar på ansvaret för barnen och hushållet. Det viktigaste är att bli omvårdnad och att ta hand om varandra. Om någon utanför familjen behöver tak över huvudet och ett mål mat, bjuder man in dem. Det gäller även om man själv har det svårt. Barnen utvecklas bäst genom positiva relationer med andra och genom att bidra både till den egna familjen och till andra. På så vis kan de uppnå sin fulla potential och finna glädje och mening i livet. Barnens respekt för föräldrarna kommer ur villkorslös kärlek och inte rädsla för bestraffning. Ett öppet klimat är viktigt, barnen uppmuntras att ifrågasätta föräldrarnas beslut och får gärna ha synpunkter och idéer eftersom de ibland vet bättre än föräldrarna.

Med lite abstraktionsförmåga kan man lätt överföra detta till hur konservativa och liberaler anser att ett samhälle bör ledas och hur inrikes- och utrikespolitiska frågor bör skötas.

Invandring: Den strikta fadern är inte särskilt pigg på att bjuda in främlingar till bordet då de tar av familjens resurser, vilket leder till att barnen inte får äta. Det är väl vanligt sunt förnuft?! Den omvårdande föräldern tycker att det är sunt förnuft att bjuda in en främling som behöver mat, då det främjar familjen på lång sikt. Främlingen kommer säkert kommer att bjuda igen någon gång.

Säkerhet och försvar: Den strikta fadern är mån om att skydda sitt eget hem, kommer att gå långt för att göra det, och berättar dessutom gärna för andra hur de bör bete sig. Om någon annan längre ner på gatan börjar att bråka, då är den strikta fadern där för att ”tala dem tillrätta”. Den omvårdande föräldern tycker att varje familj ska få sköta sina frågor och diskussioner på det sätt de tror är bäst, så länge de inte kränker någon annans rättigheter. Om familjen längre ner på gatan bråkar är det bästa man kan göra att gå dit med någonting gott att äta och försöka medla i diskussionen.

Sjukvård: Den strikta fadern anser att familjen bör vara stark nog att ta hand om sina sjuka och inte behöva förlita sig på någon annan, det är väl vanligt sunt förnuft?! Den omvårdande familjen ser det som självklart att man ska dela på kostnader för sjukvård. Det, om något, är väl sunt förnuft?!

Arbete och arbetslöshet: Den strikta fadern menar att den som inte lyckas skaffa ett jobb inte ska få någon ersättning, då en person som fastnar i ett bidragssystem inte har några incitament för att ta sig ur det. Den omvårdande föräldern ser det som självklart att en person i arbetslöshet ska få tillräckligt för att ha en dräglig levnadsstandard under den tid den letar nytt jobb.

Klimat: Den strikta fadern anser att det är sunt förnuft varje familj ska få sköta sitt, om han vill bygga en kolfabrik på sin villatomt är det upp till honom, ingen annan ska lägga sig i. Den omvårdande tycker att klimatet är en fråga som berör alla, och därför ska samtliga familjer i ett område komma överens, i sann demokratisk anda, för allas gemensamma bästa. Det är väl vanligt sunt förnuft?!

Ja, exemplen kan göras många, men det står ganska klart att dessa outtalade, ofta omedvetna, konceptuella metaforerna avgör hur olika personer ser på en och samma fråga och vad olika personer anser är ”sunt förnuft”.

Konceptuella metaforer i svensk politik

Jag har letat efter exempel på där konceptuella metaforer tydliggjorts i svensk politik. Det bästa jag hittat är en doktorsavhandling från 2003, skriven av Christos Pappas.  Han jämförde de dåvarande partiledarna Bo Lundgren och Göran Persson med varandra, samt med ett antal grekiska politiker. Pappas menar att det fanns en tydlig skillnad mellan det svenska och grekiska politiska språket. Grekiskan är målande och rikt på metaforer, medan svenskan är mer konkret. Eller som Pappas själv skrev: ”De grekiska partiledarna är flitigare användare av fräscha metaforer än deras svenska kolleger” (s. 180). De svenska politikerna använder sig trots allt av en dominerande konceptuell metafor, nämligen samhället är en byggnad. Vid valupptakten i Göteborg den 10/8 2002 sa Bo Lundgren att ”Det räcker inte med att putsa fasaderna och täta sprickor i samhällsbygget. Byggnaden måste renoveras från grunden.” Att bygga folkhemmet har även varit Socialdemokraternas genomgående, och uttalade, metafor under andra halvan av 1900-talet. Det är också en metafor som flera partiledare använde i sina tal i Almedalen, som vi kommer att få se härnäst.

Konceptuella metaforer i partiledarnas tal i Almedalen 2018

Jag blev nyfiken på vilka konceptuella metaforer man kan urskilja i de svenska partierna som så att säga bjuder upp till dans inför en slutlig svängom den 9 september. För att försöka ta reda på det skrev jag ut transkriberingarna av varje partiledares tal i Almedalen och gav mig på att analysera dem. Lägg märke till att detta inte är någon vetenskaplig studie utan mitt eget försök att åtminstone identifiera några konceptuella metaforer hos våra svenska partiledare. (För att läsa talen i sin helhet, klicka på rubriken. Om du gör en egen analys, berätta gärna genom att kontakta mig).

Centerpartiet: Annie Lööf

Annie Lööf använder konkreta scenarion med tydliga visuella bilder för att skapa en stämning i talets olika delar. Delar som berör stämningen i landet, sjukvården, jämställdheten, ekonomin och klimatet. De flesta delar avslutas med någon form av användande av metaforen samhället är en byggnad:

  • ...vinden blåser genom Sverige.
  • Det avgör om Sverige ska hålla ihop.
  • Därför måste vi fortsätta att ta striden.
  • Det är dags att skapa ett Sverige som håller ihop.
  • Så har vi en gemensam, solid grund att stå på.

Kristdemokraterna: Ebba Busch-Thor

Kristdemokraternas partiledare inleder med att berätta att hon vill prata om välfärden. Därefter följer ett tal med relativt mycket statistik, och som jag ser det finns två dominerande konceptuella metaforer. Dels samhället är en resenär:

  • även en ny regering att tappa fotfästet i välfärdspolitiken.
  • Och när det är svårorienterat i politiken...
  • Värderingarna ger oss en trygg riktning att följa.

och dels samhället är en familj, kanske med tydligare drag av den strikta fadern än av den omvårdande föräldern:

  • Det är just när man är som svagast – som välfärden ska vara som starkast.
  • Du ska kunna lita på Sverige.
  • Ett parti som säger nej...
  • Mod nog att utkräva ansvar...

Liberalerna: Jan Björklund

Björklund inleder med en liten historia om hur han och hans fru var på resa genom Europa, innan han förklarar hur liberala värden ska få Sverige att vara en del i något större, nämligen EU. I sitt tal använder han främst två metaforer. Dels på samhället är ett organiskt landskap:

  • Sverige ska inom fem år tillhöra EU:s absoluta kärna.
  • Nationalister bygger murar. Liberaler bygger broar.
  • Ett samhälle och en politik som väljer bort nya tankar kommer att stanna i växten.
  • Ett samhälle och en politik som väljer bort de tankar och idéer som kommer utifrån kommer att kvävas.

Och även den svenska klassikern samhället är en byggnad:

  • Framtiden byggs inte av inskränkt nationalism. Framtiden byggs av liberal framstegsoptimism!
  • Det handlar om vilka värderingar som ska hålla ihop världen, hålla ihop Europa och hålla ihop det Sverige som våra barn växer upp i.

Moderaterna: Ulf Kristersson

Ulf Kristerssons tal är ganska fritt från metaforer. Trots att hela Moderaternas valpaket kallas för ”Rivstart för Sverige” och alltså borde falla in i metaforen samhället är en resenär. Men i sitt tal i Almedalen har Ulf K i stället ha ett väldigt konkret språk. Det finns, så vitt jag kan se, ingen genomgående metafor som återkommer gång på gång. Den jag åtminstone kan ana är samhället är en familj, med drag åt en strikt fader:

  • Man brukar ju säga att demokratin måste vinnas för varje generation.
  • Sveriges demokratiska kraft är mycket starkare än ert hat.
  • ... nu krävs det några vuxna i rummet som tar sig an uppgiften, och verkligen försöker.

Miljöpartiet: Isabella lövin

Ända fram till de sista raderna tycker jag att Isabella Lövins tal är förvånansvärt fritt från konceptuella metaforer. Hon tar i stället konkreta exempel på bönder som tvingats nödslakta djur och liknande. I slutet tar hon dock tillvara på tillfället att det är ett pågående fotbolls-VM och använder sig av metaforen samhället är ett idrottslag:

  • Men blir spelreglerna lika för alla...
  • För mig handlar politik om resultat.
  • visar på vilken laganda vi kan ha i Sverige.
  • vi kan samlas om nästa match.

Socialdemokraterna: Stefan Löfven

Stefan Löfven bygger på den socialdemokratiska traditionen och använder sig främst av metaforen samhället är en byggnad i sitt tal:

  • Det [samhället] går inte sönder – om vi håller ihop!
  • Det är därför jag är besjälad av att bygga ett starkare samhälle.
  • Dörrarna är stängda. Så låt oss öppna dem!
  • De ska gå till ett starkare samhälle – ett tryggare Sverige...
  • ... att lämna ett starkare samhälle till er...

Sverigedemokraterna: Jimmie Åkesson

Jimmie Åkesson har visserligen drag av samhället är en byggnad men använder främst den konceptuella metaforen samhället är en resenär:

  • Nu går vi för valseger!
  • fortsatt förtroende att styra vårt land mot katastrof.
  • Det [samhället] går åt fel håll.
  • Det [valet] blir en häftig resa!

Vänsterpartiet: Jonas Sjöstedt

Även Sjöstedt använder sig främst av samhället är en resenär:

  • då [under 90-talet] valde vi olika vägar.
  • Jag vill framåt mot att Sverige återigen ska kunna bli...
  • Det sätter spår i hälsan...
  • Ingen del [...] ska svikas och lämnas efter.

Sammanfattning

Jag stämmer in i George Lakoffs grundantagande om att ingen politiker föreslår någonting av illvilja. De, liksom oss alla, har olika åsikter om vad som är ”sunt förnuft” och vad det innebär i politiken.

De svenska partiledarna visade upp några olika konceptuella metaforer i sina tal i Almedalen. Den mest använda var samhället är en byggnad och samhället är en resenär. Det är dock troligt att de olika partiledarna har olika syn på vad samhället är för en sorts byggnad samhället är. Kanske Annie Lööf, som talar om att ta striden, ser samhällsbyggnaden som en borg som måste beskyddas. Kanske Jan Björklund, som talar om att hålla ihop världen, ser byggnaden som ett stuga på den campingplats som utgör EU, dit alla är välkomna att hälsa på. Kanske Stefan Löfven, som talar om öppna dörrarna till samhällsbyggnaden ser den som ett gemytligt vandrarhem.

Även samhället som resenär kan tolkas olika. Kanske är Ebba Busch-Thors resenär en familj på fjällvandring där fadern är den som orienterar och ser till att ingen tappar fotfästet. Kanske är Jonas Sjöstedts samhällsresenär en buss där alla kollektivt får vara med och bestämma resmålet för att ingen ska lämnas efter och för att vi ska sluta välja olika vägar. Jimmie Åkesson verkar övertygad om att resan är på väg åt fel håll och att någon måste styra vårt land för att få vara med om en häftig resa.

Jag har tagit mig friheten att filura fram några egna politiska metaforer, som kanske med idogt arbete kan etableras i det svenska debattklimatet och på så vis göra det lite mindre polariserat. Eller vad sägs om: 

Samhället är lekplats: Där alla får vara med och leka, där man får pirr i magen när man tar full fart i gungan och där man kan vila upp sig på parkbänken med sin medhavda fika.

Eller samhället är en jamsession: Där vem som helst kan stämma in och dra ett solo eller improvisera en stund för att sedan dra sig tillbaka och hålla takten medan man släpper fram någon annan som får feeling.

För jag tycker inte att argumentation ska vara ett krig.

Jonas Hjalmar Blom är skönlitterär författare och Leg. Psykolog. Han skriver om sådant han är intresserad av (men inget annat). Du kan kontakta honom genom att klicka här.