Fotboll och psykologi - en kärlekshistoria

De föddes vid ungefär samma tidpunkt. Sporten fotboll och vetenskapen psykologi. Det första organiserade ligasystemet, den Engelska Fotbollsligan startade 1888 och lever än idag. Det första monumentala verket inom vetenskapen psykologi, William James Principles of Psychology, publicerades 1890 och ligger till grund för den moderna forskningen. För det mesta har fotbollen och psykologin levt sina egna liv. Men, sedan deras första vänsterprassel har deras relation med tiden utvecklats till ett vackert kärleksförhållande med ett ständigt givande och tagande.

Nu när det är fotbolls-VM minns jag med värme sommaren 1998. Jag var 10 år och såg Tore André Flo, kallad Flonaldo, dominera i Norges seger med 2 - 1 över Brasilien i gruppspelet. Senare skickade jag ett brev till honom i hans klubblag Chelsea FC och fick tillbaka ett signerat idolporträtt med texten ”Til Jonas”. Den bilden förvaras nu på hemlig plats under bevakning av ett tungt beväpnat kompani från ett av världens största säkerhetsföretag, Academi.

Nej, det där var lögn. Det jag egentligen vill beskriva i den här bloggposten är hur psykologin kan förklara, och komplicera, vissa fenomen från fotbollen. Ibland innebär de en obekväm sanning, ibland en förvånad ögonbrynshöjning, ibland att sparka in öppna dörrar.

Har hemmalaget en fördel? Ja!

Det är en gammal sanning att hemmalaget har en fördel tack vare sitt publikstöd och att få sova i sina egna sängar natten innan match. Men, stämmer det verkligen? Två spanska forskare bestämde sig för att analysera resultat från 380 matcher i spanska La Liga. De kontrollerade alla tänkbara variabler för att förstå vilken påverkan spelplatsen har över matchbilden. Och hemmalaget har fördel. Deras analys visar att hemmalaget generellt:

  • Skjuter mer
  • Gör fler mål
  • Träffar mål med fler av sina skott
  • Passar mer
  • Har högre träffprocent i sina passningar
  • Går offside mer
  • Dribblar mer
  • Gör fler framgångsrika dribblingar
  • Har högre bollinnehav
  • Vinner fler närkamper

Förklaringen är att hemmapubliken innebär ett socialt stöd, vilket i sin tur ger en aggressiv respons från hemmaspelarna. De vill helt enkelt vara mer offensiva än defensiva.

Men vänta, det kommer mera. Det verkar dessutom som att domaren omedvetet favoriserar hemmalaget. En undersökning av domslut i tyska Bundesliga visade att domare mer ofta dömer straff åt hemmalaget och ofta lägger på fler tilläggsminuter när hemmalaget ligger under med ett mål. Effekten är starkare om det är mycket publik på matchen. I fotbolls-VM spelar alla lag utom hemmanationen på bortaplan. Så, inte nog med Ryssarnas tradition av tveksamma metoder, de har även fördel av sin hemmapublik. I de inledande matcherna rapporterades om publiksvek, kanske gjorde det att domarna tappade intresset en aning?

Terry Bucher-effekten, finns den? Ja!

IMG_0977.JPG

I en match mellan Sverige och England 1989 råkade engelsmannen Terry Butcher ut för en liten olycka som gjorde hela hans torso blodig. Han har genom detta blivit något av en legend i hemlandet och så fort minsta droppe blod spills på planen börjar kommentatorer och fans (åtminstone de födda före Berlinmurens fall) att tala om ”att göra en Terry Bucher”. Matchen slutade 0-0 och vissa menar att det var tack vare Butchers uppoffring som England klarade resultatet. Inte enbart tack vare hans spel, utan tack vare det mod och den kämparanda han förmedlade till de andra spelarna.

Det är ett intressant exempel på modellinlärning. Det faktum att vi människor tittar på andra människor runt om oss för att avgöra hur vi ska bete oss. Den spelare som ser en glaslirare som Christian Ronaldo kommer troligtvis att göra en och annan filmning. Men, den spelare som ser en blodig Terry Butcher kommer troligtvis att gå in i varje närkamp med huvudet före och försöka att hålla sig på fötterna ända tills domaren blåser av matchen.

Snyggt anfall? Det beror på riktningen och kulturen.

Det anfallande laget låter bollen rulla som på ett pärlband, spelfördelaren dribblar sig fram med bollen klistrad vid fötterna, passar till yttern som glider fram likt ett kvicksilver, spelar in bollen, centern hugger som en kobra, varpå bollen gör en strut av nätmaskorna.

(Slut på sportklyschor) 

Var det ett snyggt mål? Det beror till stor del på i vilken riktning anfallet spelades. Tre italienska forskare inom området embodied cognition, hur en människas kroppsliga situation påverkar tänkandet, undersökte hur spelriktningen påverkar uppfattningen om ett anfall var vackert eller ej. Åskådarna fick se anfallet antingen från vänster-till-höger eller spegelvänt, från höger-till-vänster. De kunde konstatera att åskådarna bedömde ett anfall från vänster-till-höger annorlunda än ett anfall från höger-till-vänster. Det ena bedömdes som vackrare än det andra.

Men, här kommer kruxet: åskådarens kulturella tillhörighet avgjorde i vilken riktning man ansåg att anfallet var vackert eller ej. Européer ansåg att spel från vänster-till-höger var vackrare, men araber ansåg att spel från höger-till-vänster var vackrare.

Ni som har lite koll på människors skriftspråk kan kanske gissa er till förklaringen. De flesta européer skriver från vänster till höger medan de flesta araber skriver från höger till vänster. Det skriftspråk vi använder påverkar vår upplevelse av kognitivt flyt, vilket i sin tur påverkar hur vi ställer oss till information och intryck. Jag har ännu inte sett någon studie på människor som skriver exempelvis på traditionell kinesiska, alltså uppifrån och ned.

Rättvist domslut? Beror på vilka du håller på.

Att fotboll rör upp känslor som kan göra även den mest härdade zen-buddistmunk till en kokande gryta är väl ingen nyhet. Inte heller att domaren oftast favoriserar motståndarna, speciellt när ens favoritlag förlorar. Eller, hur är det nu?

Nej, faktum är att ens lagtillhörighet påverkar ens bedömning av hur rättvist ett domslut eller en match är. Åskådare som får se ett och samma domslut tycker oftast att det är rättvist om deras eget lag drar fördel av det, men orättvist om motståndarna gör det. Åskådare som får se samma match, men håller på olika lag brukar ofta tycka att domaren dömer till deras eget lags nackdel om deras lag förlorar, men helt rättvist om deras lag vinner.

Förklaringen kallas motivated reasoning och innebär att man finner bevis för att stödja sitt eget resonemang. Det är en slags underkategori till confirmation bias, som jag brukar pladdra på om i mina blogginlägg, då det ligger till grund för mycket av vårt tänkande.

”Vi” vann för att vi var bra, men ”de” förlorade för att de hade otur

Jag kommer ibland på mig själv med att vara patriotisk när mitt lag vinner, men obrydd när mitt lag förlorar. Vissa skulle kalla det att vara medgångssupporter, men inom psykologin kallas det ”basking in reflective glory”. Det är en av socialpsykologins giganter, Robert Cialdini, som myntat begreppet. Hans forskning visar att fans till olika collegelag i USA mer än gärna klär sig i lagets färger efter en seger. Vid en förlust däremot, väljer de flesta att ta på sig något mer neutralt. Man är alltså mer benägen att visa sin lagtillhörighet när ens lag vinner än när det förlorar. 

En parallell till detta är hur man förklarar en seger respektive en förlust. Återigen lägger jag märke till en tendens hos mig själv. När mitt favoritlag Örebro SK vinner brukar jag förklara det med att vi har bättre spelare, exempelvis vår egen maestro Michael Almebäck, och att vår genialiske tränare Alexander Axéns genomtänkta taktik är överlägsen motståndarnas. Men när mitt lag förlorar brukar jag vara snabb med att skylla på sol i ögonen, felaktiga domslut eller att maten på frukostbuffén säkert var förgiftad. Alltså, när laget vinner förklarar jag det med interna faktorer, såsom kompetens och genomtänkt taktik, men när laget förlorar förklarar jag det med externa faktorer som inte går att påverka. Det är ett uttryck för det fundamentala attributionsfelet. Vi attribuerar vissa faktorer internt, och andra externt, såsom det passar vår självbild.

Du är mer hjälpsam om du kallar dig fotbollsfan än om du kallar dig Sverigefan

På senare år har huliganism inte varit lika stort som under 80- och 90-talen även om det ibland blir trista återfall. Man får hoppas att de flesta fotbollsfans är vänskapligt inställda även till motståndarna. Psykologin har intresserat sig om, och när, så är fallet och har kommit till ett intressanta fynd.

Fyra fotbollsintresserade engelska forskare undersökte hur social kategorisering påverkar viljan att hjälpa människor i nöd. De satte upp ett experiment. Flera grupper Manchester United-fans fick besvara olika frågor. Vissa fick besvara frågor om sitt favoritlag, United. Andra fick besvara frågor om deras favoritsport, fotboll. När de sedan gick från undersökningen passerade de ett övergångsställe. Där hade en figurant, som alltså var i maskopi med forskarna, klätt sig i en Liverpool FC-tröja. Figuranten föll, fejkade en skada och ropade på hjälp. De enda närvarande var de fans som nyligen besvarat undersökningen. Skulle de hjälpa en annan supporter i nöd?

Det visade sig att de som besvarat frågor om sitt favoritlag inte hjälpte den nödställde, medan de som besvarat frågor om fotboll gjorde det. Förklaringen ligger i social identitet. De som påmints om sitt favoritlag Manchester United identifierade sig just då som United-fans och ville inte hjälpa någon som höll på rivalen Liverpool FC. Men, de som just då identifierade sig som fotbollsfans ville självklart hjälpa en person som också älskade denna ädla sport.

Vänsterskon först, otvättade underkläder och tre varv motsols runt soffan innan avspark, exempel på magiskt tänkande

Såväl fotbollsfans, tränare som spelare själva ägnar sig åt en hel del skumma rutiner inför och under matcherna. Det är exempel på ”magiskt tänkande”. Det drabbar ofta barn som håller på att lära sig förhållandet mellan orsak och verkan. Ett barn som sträcker ut handen och puttar omkull en flaska lär sig snart att flaskan faller till marken. Barnet skapar alltså en förståelse för kausalitet. Problemet med detta är att det är väldigt lätt att få för sig att även orelaterade orsaker skapar en verkan. Ett barn kanske får för sig att det är på grund av att det fjärtar som pappa tappar stekpannan i golvet och inte för att handtaget var varmt. Konsekvensen kan bli att barnet undviker att fjärta (förhoppnings inte för resten av livet, dock).

Det är inte bara barn som utöver magiskt tänkande. När jag skriver detta, inför Sveriges åttondelsfinal mot Schweiz, kommer jag själv på mig själv. I morse tänkte jag ”bäst att ta på samma strumpor och t-shirt som jag hade under Mexico-matchen, det gick ju så bra då”. Den typen av magiskt tänkande, och beteende, innebär en stressreducerande effekt. Man får en upplevelse av att påverka sådant man inte kan påverka. I efterhand kan jag, och andra med mig, säga att vi åtminstone gjorde vad vi kunde för att stötta Sverige, trots att jag egentligen vet att mitt val av strumpor och t-shirt inte påverkar resultatet i matchen.

Även en del tränare och spelare tillämpar magiskt tänkande inför och under sina matcher. Ett exempel är Wayne Rooney som lär äta Coco pops inför varje match (om han fått X antal miljoner pund för att säga det, har jag ingen aning om). Belgiens målvakt Thibaut Courtois har en avancerad ritual som bland annat innebär att ta sig på hakan under nationalsången. Och det finns faktiskt ett värde för idrottare i att hålla sig till sina ritualer. De psykologiforskare som intresserat sig för det, menar att ritualer stärker idrottarens självförtroende vilket i sin tur påverkar prestationen. Så, fortsätt att peta dig på hakan, Thibault.

Men, det är självklart sedan gammalt. Redan handbollstränaren Bengan Johansson visste om vikten av ritualer med sin Gurkburk:


Jonas Hjalmar Blom är skönlitterär författare och Legitimerad psykolog. Han tycker om att läsa, diskutera och skriva om sådant han tycker är intressant. Vill du kontakta honom, klicka här.