Så skapas känslor – om How Emotions Are Made av Lisa Feldman Barrett

En av de böcker som påverkat mig starkast det senaste året är How Emotions Are Made av Lisa Feldman Barrett. Jag tyckte att boken gav mig en intellektuell orgasm när jag läste den, och den är med på listan över boktips för att förstå hur människor fungerar.  I det här inlägget sammanfattar jag boken och lärdomarna. Det blir ett ganska tekniskt inlägg med en del fikonspråk. Men jag hoppas att någon ska ha glädje av det. Jag har haft det i alla fall.

IMG_0915.JPG

Jag börjar med en liten anekdot. Inför en tenta under mina psykologistudier vid Örebro Universitet pratade jag med några klasskamrater. Jag minns inte vad tentan berörde, men jag minns att jag sa att jag hade en pirrande känsla i magen och en lätt hjärtklappning. En av mina klasskamrater sa ”jag har också tentaångest!”. Jag förstod inte vad hon menade. Det jag upplevde var samma sak som inför fallskärmshopp, scenframträdanden eller förälskelse. Och det är inte ångest för mig, det är entusiasm. Jag har tänkt på det där många gånger sedan dess. Hur en och samma fysiska symptom, hjärtklappning och magpirr, kunde uppfattas som positivt av den ena och negativt av den andra. I How Emotions Are Made fick jag vissa svar.

Vad handlar boken om?

Boken förklarar vad emotioner är i dess rätta bemärkelse. Den förkastar de tidigare teorier som sagt att emotioner essentiella. Att de är universella och medfödda. I stället är emotioner konstruktivistiska. Vi skapar våra egna emotionella koncept och kulturer är bärare av dem.

Vem är författaren?

Lisa Feldman Barrett är professor i psykologi. Medlem i Kanadensiska vetenskapsrådet. Aktiv vid flera universitet, bland andra Harvard och Northeastern University.

Vad säger boken, i ett nötskal?

Emotioner är konstruktivistiska och inte essentiella. Alla våra mentala koncept är konstruerade som ett resultat av perception, interoception, nociception, kognition och emotion i en blandning. Inget är uteslutet från det andra.

Sökandet efter emotionella fingeravtryck

Lisa Feldman Barrett (LFB) inleder med att förklara hur några ”misslyckade” experiment under hennes utbildning fick henne att påbörja sin forskarbana. Hennes experiment gick ut på att få försökspersoner att skilja mellan depression och ångest. Problemet var att de inte kunde göra det. Det fick henne att förstå att människor har olika förmåga att skilja en emotion från en annan. Eller, olika emotionell granularitet.

”En inredningsdesigner kan se fem nyanser av blått och ha separata namn för dem, men en annan person skulle kalla alla för blå.”

LFB förklarar hur den klassiska teorin om emotioner är formulerad. Den antar att vi har medfödda ”emotionella fingeravtryck”. Alltså fysiska förändringar i ansiktsmuskulaturen som uttrycker en emotion. Exempelvis att vi höjer på ögonbrynen och drar kinderna och munnen uppåt, för att uttrycka glädje. Dessa antas vara universella. Den klassiska affektteorin grundar sig till stor del på den forskning Silvan Tomkins och Paul Ekman gjorde under mitten av 1900-talet. De lyckades koka ner antalet så kallade basaffekter till sex: glädje, avsky, ilska, äckel, förvåning och rädsla. Men, slutsatsen av de meta-analyser som LFB och hennes kollegor gjort är ”If we put all the scientific evidence together, we cannot claim, with any reasonable certainty, that each emotion has a diagnostic facial expression”. Vi kan alltså inte säga att en speciell rörelse i ansiktet, exempelvis att höja på ögonbrynet eller visa tänderna, är uttryck för en specifik emotion.

LFB gick vidare för att undersöka både kroppsliga och neurologiska aspekter av den klassiska teorin om emotioner. Slutsatsen är densamma. Det finns inga unika ”emotionella fingeravtryck” någonstans i kroppen. Samma neuroner och samma nerver i kroppen kan ge upphov till en lång rad olika reaktioner, och ingen av dem är knuten till en specifik emotion. ”Most neurons are multipurpose, playing more than one part, much as flour and he’s in your kitchen can participate in many recipes.”

Ett viktigt begrepp här är det som Charles Darwin myntade population thinking. Innan Darwin sökte biologer efter en essentiell prototyp av varje art och ras. antog att det var gud som skapat ur-exemplet av varje art. Man trodde att det fanns en ”ur-hund” och en ”ur-känguru” och en ”ur-ros”. Variationer inom rasen berodde på att det blivit fel någonstans, kanske ett djävulens verk. Darwin menade i stället att man ska se en population som typisk för en art eller ras. Det vill säga, vissa karaktärsdrag kommer att vara desamma, men andra kommer att variera. Exempelvis öronens variation mellan olika schäferhundar, längden på svansen hos kängurur, antalet taggar på en ros, osv. Eller som LFB är tydlig med: ”variation is the norm”.

Emotioner är konstruerade

LFB ger oss också en lektion i ”experiential blindness” genom att visa en bild.

IMG_0910.PNG

De flesta som inte sett den tidigare ser troligtvis enbart streck och svart-vita fält. Men, så fort man får höra ”facit” ser man att bilden innehåller ett bi. Det är nämligen vad som behövs för att ”hjälpa hjärnan” att konstruera den bild som behövs. Fylla i de osynliga fälten. Grejen är att så fort man lärt sig att konstruera bilden, är det svårt för de flesta att ”lära bort” konstruktionen. Man kan alltså inte komma tillbaka till en experientiell blindhet när man väl blivit experentiellt upplyst. Det är ett uttryck för simulering, något vi gör konstant. Såväl för syn och hörsel och, som vi ska se, även affektivt och kognitivt. Vi fyller i detaljer som inte finns.

Det är det våra hjärnor pysslar med nästan hela tiden. Tar input och omvandlar dem till simuleringar av potentiella scenarion (och aktiverar även kroppen då vi gör det) för att på ett bättre sätt kunna avgöra hur vi ska bete oss i framtida scenarion. Alltså, vi konstruerar våra upplevelser. Eller som LFB beskriver det: ”The theory of constructed emotion: In every waking moment, your brain uses past experience, organized as concepts, to guide your actions and give your sensations meaning. When the concepts involved are emotion concepts, your brain constructs instances of emotions.”

Konstruerade emotioner är:

  • Sociala, då kulturen vi lever i påverkar våra konstruktioner.
  • Psykologiska, då våra konstruktioner skapas av händelser i kroppen och hjärnan.
  • Neurologiska, då det står klart att våra upplevelser formar och omformar våra hjärnor.

Man kan därmed bli hur granulär som helst i sina emotioner. De klassiska ”basaffekterna” kan alltså ses som övergripande kategorier, som vi kan konstruera ett oändligt antal specifika emotioner inom. Eftersom vi skapar våra egna emotionella koncept, skapar vi dem också hos andra, baserat på våra erfarenheter. Något att tänka på för alla de som säger ”jag ser att du är rädd” eller ”oj vad du är arg.”

Myten om universella emotioner

LFB förklarar och krossar myten om universella emotioner. Tanken på emotioner som universella härstammar från forskningen som Tomkins och Ekman gjorde. Det är bara det att en lång rad brister uppenbarat sig när man granskat de ursprungliga studierna. Flera av experimenten var med en ”fixed-answer-metod”. Det vill säga, försökspersonen fick se en bild och sedan välja på ett antal alternativ för vilket svar som passade bäst. Som bilden nedan visar:

FullSizeRender.jpg

Andra gånger var det tydlig experimenters bias, då folkslag som inte hade emotionella koncept i sitt språk blev utbildade i västerländskt sätt att tänka, innan de svarade på sina frågor.

Det kunde låta (typ) såhär:

FullSizeRender.jpg

 – Vilken emotion uttrycker personen?

– Den gapar med munnen, visar tänderna och spärrar upp ögonen.

– Nej, jag menar, vilken emotion uttrycker personen!

– Ööh, den skrattar?

– Nej, alltså, du fattar inte frågan. Alla människor har emotioner. När man skrattar så uttrycker man glädje. När man gråter så uttrycker man ledsenhet. Nå, vilken emotion uttrycker personen?

– Glädje?

– Ja, bravo! Rätt svarat!

Ja, det uppenbart att det inte är rätt väg att gå..

Nu står forskningsfältet snarare på en punkt där det står klart att vi konstruerar emotioner hos andra, baserat på våra egna emotionella koncept. Alltså hur vi tolkar kroppsförnimmelser, ansiktsuttryck och verbala uttryck.  Med andra ord, vi kan bara se att en annan person är rädd, om vi själva har ett mentalt koncept för ”rädsla”. Vi kan bara se att en annan person är glad, om vi har ett mentalt koncept för ”glädje”. Dessa mentala koncept är kulturellt bundna. Vissa kulturer har ett fåtal emotioner, andra ha fler. I vissa kulturer är emotioner något som sker inom individen, i andra kulturer är emotioner enbart något som sker i interaktionen mellan två eller flera människor. En som sammanfattat mängder av kulturers olika emotionella koncept är Tim Lomas. En titt i hans interaktiva lexicografi ger en hint om hur olika emotionella koncept som finns i olika kulturer. 

Känslornas ursprung

När LFB ska förklara hur vi konstruerar emotionella koncept, börjar hon med att förklara interoception. Det är den process som sker när våra hjärnor sammanfattar all den information som kommer från kroppens system, såsom immunförsvaret, endokrina systemet och nervsystemet. Interoception är en avgörande del i konstruerandet av emotionella koncept. Interoception, tillsammans med perception, avgör vilka förutsägelser vår hjärna skapar. Hjärnan försöker att förutsäga händelser baserat på våra tidigare erfarenheter, reagerar sedan på vad som faktiskt sker och justerar därefter diskrepansen där emellan. Vi förutsäger verkligheten, simulerar den, jämför det verkliga utfallet i den verklighet vi upplever, justerar felen och förutsäger därefter en ny verklighet.

Det kan ske fysiskt, exempelvis när vi försöker att fånga en boll någon kastar till oss. Eller psykiskt, som när sociala händelser drabbar oss. Problemet är bara att våra förväntningar gör att våra jämförelser knappast blir sanningsenliga i objektiv mening. I stället filtrerar vi verkligheten genom vår perception och bekräftar det vi redan förutsagt, och/eller rationaliserar bort de aspekter av verkligheten som tränger igenom vår perception men ändå inte stämmer med vår förutsägelse. Detta är grunden till tankefelet confirmation bias, som jag skrivit om i flera andra bloggposter.

En av de viktigaste förutsägelserna hjärnan pysslar med, är att bedöma energibalansen i kroppen. Det är för vår överlevnad. Och de verktyg hjärnan har att använda sig av är vårt nervsystem, endokrina system och immunsystem. Om hjärnan förutsäger att kroppen inom kort kommer att få slut på energi, kommer den att göra allt för att vi ska äta. Då ställer den om perceptionen för att söka mat. Den kan också av många organ som är ”onödiga” för den tillfälliga överlevnaden. Och den kommer garanterat att justera social interaktion så att vi med större sannolikhet får mat. Alla dessa signaler summeras upp i en generell ”känsla”. Det är den vi kallar affekt. Men, affekt är inte samma sak som emotioner. Affekter är på en simplare nivå och innehåller två aspekter: valens och arousal.

  • Valens går från positivt till negativt
  • Arousal går från aktivt till passivt.

Psykologen James A. Russell förklarade affekt med ett circumplex. Det ser då ut så här:

IMG_0913.PNG

Vår affektiva status påverkar våra beteenden och beslut mer än vi ofta vill erkänna själva. Om kroppen är i balans gällande sömn, energi, temperatur, vätska, hormoner etc. har vi oftast en positiv valens och upplever därmed omvärlden mer positivt. Det är bland annat det som gör att domare oftare dömer negativt timmen innan lunch. Och det är därför anställningsintervjuer oftast blir positiva vid soliga dagar. Och det är därför läkare ofta skriver ut antibiotika när de är trötta. Interoception, vår affektiva status, alltså vår inre subjektiva verklighet, har större påverkan på vår perception än vad den yttre, objektiva, verkligheten har.

LFB går vidare med att beskriva boken Descartes Error, där Antonio Damasio beskriver hur filosofen Descartes antog att förnuft och känsla var separerade från varandra. Damasio förklarade att så inte var fallet, eftersom våra känslor i allra högsta grad påverkar det förnuft som tros ligga bakom våra beslut. Men, Damasio gjorde ett misstag även han, genom att förklara just känslorna, emotionerna, som avgörande. Ska man vara noggrann, och det ska man i de här sammanhangen, så är det vårt affektiva system som påverkar det som kallas förnuft.

Ytterligare lite mythbusting sker när LFB förklarar att samhället i stort har en alltför naiv syn på hjärnan och dess anatomi. Många tror fortfarande att det finns ”ett känslocenter” i hjärnan, oftast det limbiska systemet. Eller att det finns ”ett område för rädsla” som oftast är amygdala. Eller, att hjärnan är uppbyggd i tre lager, såsom Daniel Goleman populariserat i sin bok ”Emotional Intelligence”. Det är fel. Det är en grov förenkling och det får det att verka som att hjärnan är simplare än vad den faktiskt är.

Barbara L. Finlay är redaktör för tidskriften Behavior And Brain Sciences. Hon säger att ”Att placera emotioner endast i den mellersta delen av hjärnan, och resonemang och logik endast i cortex, är bara löjligt. Alla delar av hjärnan är involverade i alla former av hjärnaktivitet.”

Vidare har interoception stor påverkan på våra minnen. Det är nämligen så att vi inte minns en objektiv verklighet, exempelvis vad vi såg senaste gången vi var i en liknande situation. Vi minns i stället vad vi såg senaste gången vi var i en liknande situation och kroppen var i ett liknande tillstånd.

Kategorier, koncept och mål

Vi konstruerar världen omkring oss genom att kategorisera allt i koncept. Tidigare har vi förstått att gör detta med objekt, människor och beteenden. Men på något sätt har emotioner varit ställt utanför detta. LFB förklarar att det självklart är så att vi även konstruerar emotioner genom kategorisering.

Här har vi två viktiga begrepp att definiera:

  • Kategori är en samling objekt, händelser eller beteenden som grupperas tillsammans för något syfte.
  • Koncept är en mental representation av en kategori.

Alltså, kategorier finns i den yttre världen. Koncept finns i den inre. Koncepten förändras ständigt beroende på vilket mål vi har för stunden. Och då handlar det inte om mål i stil med att klara av Vasaloppet på rekordtid. Utan kroppsliga mål för överlevnad och, i vissa fall, reproduktion. Exempelvis att höja kroppstemperaturen, minska nivån av vätska eller justera energibalansen. I vissa situationer tillhör en hund det mentala konceptet ”husdjur” men i en annan situation kan det vara ”mat”.

Målet kan också vara något mer abstrakt. Låt säga att vår interoception säger oss att vi har hög arousal och negativ valens. Vi är med andra ord upprörda för något. Då är målet att ”ta reda på vad som orsakar affekten”. Vid letar omkring oss, kanske ser vi människor som stirrar på oss och vi förklarar detta med att skapa konceptet ”ilska” eller ”hotfullhet”. Det är en ständig kamp mellan olika mål och olika koncept inom oss. Den som ligger högst upp, likt den tillfälliga appen i en smartphone, är den som är mest lämplig för stunden.

Med andra ord. Emotioner är inte våra reaktioner på världen. De är våra konstruktioner av världen. Eller som LFB beskriver händelsen att se en orm och bli rädd:

”Jag ser inte en orm och kategoriserar den. Jag känner inte ett behov att springa och kategoriserar det. Jag känner inte mitt hjärna pumpa och kategoriserar det. Jag kategoriserade sensationer för att kunna se ormen, känna hjärtat pumpa och för att springa. Jag förutspådde dessa sensationer korrekt, och konceptualiserade dem i ”rädsla”. Det är så emotioner konstrueras.”

Vad har det här för betydelse?

Jag tycker att dessa fynd gör en optimistisk för ens interaktion med andra människor och för ens förståelse för sig själv. Det finns tre tydliga konsekvenser av detta.

  1. Eftersom samma fysiska reaktion ha helt olika innebörd hos två olika personer (som min inledande anekdot visar) är ingenting förutbestämt när det gäller våra emotionella upplevelser. Vi konstruerar dem. Det gör att vi även kan rekonstruera dem. Exempelvis en person som har social fobi, den kan med målmedveten och genomtänkt träning lära sig att tolka de kroppsliga signalerna som tidigare förknippades med ångest som något positivt.
  2. Eftersom vi använder våra egna emotionella koncept för att förstå andra, ska vi vara varsamma när vi tillskriver emotioner hos andra. Exempelvis en medarbetare på arbetsplatsen som gör på ett sätt vi inte vill, bara för att bli kallad ”arg” eller ”bitter” eller liknande. 
  3. Eftersom vi konstruerar våra emotioner med hjälp av språket, står det oss helt fritt att skapa nya emotionella koncept. Exempelvis har traditionell engelska ett begreppet chrysalism som innebär ”tryggheten som kommer av att vara inomhus i åskväder”, eller tyskans wohlweh som innebär ”smärta som är njutbar”. Så vitt jag vet har inte svenska språket några direkta översättningar av dessa emotionella upplevelser, än, men det är fritt fram för oss att skapa dem, och alla andra emotioner vi kan tänka oss.