Tillbaka till 90-talet - ett internetfritt hem som lösning på mitt beteendeberoende

När man säger ”90-talet” får många vibbar av platåskornas återkomst, magtröjor och Spice Girls. Eller kanske mittbena, t-shirt över långärmat och Backstreet Boys. Man skulle väl bli kallad både bakåtsträvare och nostalgijunkie om man gick runt och sa att man skulle vilja leva som på 90-talet. Så, kära läsare, håll i ditt omdöme hårt som om det vore en nyfångad abborre, och spara på dina fördomar som om de var ditt livs sista veckopeng när jag nu påstår detta: jag lever som på 90-talet. Det betyder dock inte att jag mimar till ”I want it that way” framför spegeln eller sätter upp affischer med Mel B, C eller D (eller hur många Mel det nu fanns) på väggen i mitt pojkrum. Jag ska förklara.

Härom veckan såg jag att Apple inkluderar ”Screen Time”, en slags tidmätare, i nästa version av sitt operativsystem IOS. Det innebär att användaren ska kunna få en översikt över hur mycket tid man spenderar med olika appar på sin telefon. Detta anges som ett sätt att bli mer medveten om hur mycket tid man spenderar med dem och, som en följd av detta, lägga sin tid på viktigare eller mer meningsfulla saker. Android har sedan tidigare samma funktion. Det finns dessutom en rad appar som ska medvetandegöra, eller begränsa, ens smartphoneanvändning, kanske främst sociala medier. Exempel på dessa är Moment och Freedom.

De flesta som har eller har haft en smartphone vet nog varför. Vissa appar, främst sociala medier eller lajjiga spel som Candy Crush, har en tendens att äta upp vår tid och göra oss beroende. I höstas skrev jag ett inlägg om ”beteendeberoende”, alltså att vara beroende av vissa beteenden. Exempelvis att kolla sin mejl eller uppdatera sitt Instagramflöde. Ett problem det numera finns behandlingshem för, därav min liknelse med Facebook som ett digitalt heroin (även om det självklart även är stora skillnader mellan Facebook och heroin). 

Redan innan dess hade jag aktivt valt bort smartphone och internetuppkoppling i mitt hem. Det var efter en tids misslyckade försök att begränsa mitt internetanvändande. Jag tog bort apparna på min telefon, bara för att logga in på webbläsaren och använda dem där i stället. Jag installerade begränsningsappar, bara för att se mig själv rationalisera undantag av sorten ”jag ska bara”. Varje gång jag bara skulle resulterade i någon timmes slösurfande på sociala medier eller videotjänster. Det gjorde att min sömn blev lidande. Dels eftersom jag sov kortare tid när jag spenderade någon timme med att browsa i stället för att sova. Dels eftersom jag sov sämre då jag inte somnade lika gott eller sov lika djupt när jag gick direkt från skärmläge till sömnläge.

Jag är sedan tidigare en förespråkare av att hjälpa sin viljestyrka på traven för att bete sig på det sätt man vill. Jag vet att det är onyttigt med choklad och att jag skulle ha svårt att stå emot det om jag hade det hemma. Därför har jag det inte hemma. Jag vet att det är bra för mig att träna, så jag packar mina träningskläder på kvällen så att jag alltid har dem med dagen därpå. Så när folk sedan säger ”oj, vad du är hälsosam”, ser jag det inte som att det är jag som är hälsosam. Det är jag som skapar en hälsosamt situation för mig själv.

IMG_0959.JPG

Därför var det inte så svårt att se hur jag skulle kunna bryta mitt beteendeberoende. Det var bara att begränsa mina möjligheter att använda internet. Jag gjorde mig av med min smartphone första gången hösten 2015. Då sålde jag min iPhone och köpte i stället en Nokia. Man kan ringa, skicka sms och sätta påminnelser med den. Dessutom har den en batteritid på typ en vecka. Kidsen kallar den för becknarlur.

När jag strax därpå flyttade bestämde jag mig också för att inte aktivera någon internetuppkoppling i mitt nya boende. Det gör att mitt hem liknar ett hem på 90-talet, innan vi hade smartphones och innan vi hade bredband hemma (visst, för att göra 90-talet komplett skulle jag installera ett .56k-modem och ockupera telefonkabeln med mina tragglande försök att skriva en fyndig profiltext på Lunarstorm, men det kan jag vara utan). Om jag vill göra internetärenden går jag till ett bibliotek eller ett café. Efter ett litet återfall i våras, där jag visserligen postade fler Instagraminlägg än på länge, men å andra sidan sov sämre och impulsköpte ett par skor och en kostym jag inte behövde, kan jag blicka tillbaka på två år med ett lugn i sinnet jag inte känt på flera år, och en rad positiva konsekvenser.

  1. Jag pratar mer med främlingar, eftersom jag ibland behöver fråga om vägen när jag ska till en ny plats, i stället för att kolla på en karta på min smartphone.
  2. Jag rör mig mer, eftersom jag tar mig till olika platser där jag kan använda internet. Att jag inte har någon bil gör att jag måste gå eller cykla dit.
  3. Jag sparar pengar, eftersom jag inte betalar några hundra kronor i månaden för ett telefonabonnemang som mest är skadligt för mig (och inte heller utsätts för tonvis med annonser som lockar mig att köpa prylar jag inte behöver).
  4. Jag sover bättre, eftersom jag nu skriver dagbok eller klinkar på mitt piano innan jag ska sova.
  5. Jag jobbar bättre, eftersom jag inte får tanken att bara kolla min mejl, kolla nån random fakta såsom Haile Selassies födelseort, eller kolla vad min gamle högstadiekompis Robert gör nuförtiden.
  6. Jag upplever att jag är mindre sårbar, då jag inte behöver vara nära eluttag eller powerbank för att hålla ihop tillvaron.