DISC-verktyg och riskabla konsekvenser av att kategorisera människor

TLDR; efter ett blogginlägg jag skev om boken Omgiven Av Idioter har jag fått frågor om vad DISC-verktyg egentligen är och vad som är så farligt med att använda ett färgsystem för att kategorisera människor. Mina svar är att det är svårt att veta vad ett DISC-verktyg egentligen är, och att det farliga ligger i att våra kategoriseringar får konsekvenser på både våra egna och andra människors beteenden.

För ca två månader sedan skrev jag en bloggpost om boken Omgiven Av Idioter med en granskning av boken och min syn på vad som står i den. Posten fick ganska stor spridning. Totalt över 70 000 besökare har tittat på den på min blogg och på Linkedin. Det väckte diskussioner och ställde en del frågor.

En del tyckte att det jag skrev var förlösande, eftersom de tyckte likadant. Vissa var ödmjukt förvånade eftersom de tagit det som stod i boken för en sanning och nu kände att de låtit sig luras onödigt enkelt. Några tyckte att jag var en typiskt gul person som borde hålla tyst. Andra att jag var en typiskt blå person som borde spänna av. Ytterligare andra att jag var röd och därför borde släppa på mitt kontrollbehov. Ja, ni förstår att jag hamnat i en massiv identitetskris när skarpa genier delar med sig av sin outsinliga kunskap om andra människor och berättat för mig hur jag verkligen är*.

Jag är av uppfattningen att inga åsikter ska behöva vara huggna i sten. Man ska ha möjlighet att ändra uppfattning när man nås av ny information. Till en början kompletterade jag därför i själva bloggposten när ny information kom in. Snart upplevde jag dock att det blev för rörigt att läsa parenteser. I den här bloggposten vill jag därför komplettera något som kanske är oklart i det första inlägget.

  • Den första handlar om huruvida DISC-analyser är ett verktyg för personlighetsbedömning eller ej. Det kanske kan intressera personer som jobbar med HR-frågor som rekrytering och/eller personalutveckling. Förhoppningsvis kan det också ge en lite nyanserad och mindre polariserad bild av några av de DISC-verktyg som finns.
  • Den andra handlar om eventuella konsekvenser av synsättet som förmedlas i Omgiven Av Idioter. Det kanske kan intressera dem som läst Omgiven Av Idioter och börjat kategorisera vänner, fiender, kollegor, dejter och chefer (och bloggare) med olika färger.

Skillnaden mellan teorin bakom DISC-analysen och tillämpningen av DISC-analysen

Till att börja med vill jag vara tydlig med att det ursprungliga blogginlägget berörde boken Omgiven Av Idioter och den teoretiska grunden till DISC-analysen. Att jag anser att boken är dålig, och varför, framgår förhoppningsvis i det första inlägget. Den teoretiska grunden har, för att uttrycka sig fint, vissa brister. För att uttrycka sig i klarspråk är den dålig och förlegad. Det framgår också i bloggposten.

Jag sammanfattade det hela med: ”Du som läser Omgiven Av Idioter bör vara medveten om hur författaren har missförstått vad vetenskap är, att han använder retoriska trick, alternativt drar felaktiga logiska slutsatser, och att boken innehåller en hel del trams.”

Med det sagt, så finns det också olika företag som utvecklat instrument baserade på teorin. Att teorin är svag, betyder inte att instrumenten per se är dåliga instrument. Jag ska försöka att förklara det närmare så gott jag kan.

”DISC-verktyget är inte en personlighetsbedömning, det är ett beteendeanalysinstrument”

Det här är en kommentar jag själv fått och även sett i olika diskussionsforum. Och jag ska erkänna att jag till en början var snabb med att dra slutsatsen att alla instrument som bygger på DISC går att placera i kategorin personlighetstester. Det framkom också i den första bloggposten. Där beskrev jag hur jag kontaktat Institutet för Personlig Utveckling, IPU, som säljer detta verktyg och frågat om referenser till grundforskningen och utvärderingar av testet. Jag fick då svaret att det inte var ett test, utan ett beteendeanalysinstrument. När jag sedan frågade om utvärderingar fick jag inget svar tillbaka och har inte heller fått det två månader senare. Att de inte delar med sig av utvärderingar tycker jag är tråkigt, och något jag skulle reagera på om jag arbetade med HR-frågor och funderade på att köpa in verktyget.

Jag kom också i kontakt med personer vid SLG Thomas International, som säljer ett instrument som heter ThomasPPA (Personality Profile Analysis) och som bygger på samma teoretiska grund som DISC-analysen. Den personen var öppen för nya infallsvinklar och skickade en del material om deras verktyg, ThomasPPA.

Det som gör mig förvirrad är att inte Thomas Erikson, IPU eller SLG Thomas International är konsekventa. Jag beskrev redan i den första bloggposten hur Thomas Erikson använde sig av olika begrepp som personlighet och beteendeprofil för att beskriva samma sak, vilket gör det svårt att veta vad han egentligen menar. Nu har jag fått lite vatten på min förvirringskvarn.

Ett exempel är att Cambridge Psychometrics Centre, som Thomas International samarbetat med för att utvärdera sina verktyg, beskriver PPA som en ”populär, snabb och lättanvänd ipsativ personlighetsbedömning”. Och i en intervju från 2016 beskrev Per Falck, grundare av svenska SLG Thomas, att ”Bra ledarskap har egentligen sett likadant ut hela tiden, det som tillkommit är just personlighetsbedömningen. Thomassystemet Person Profil Analys (PPA) hjälper företagsledare i samband med rekrytering, men också för att behålla, utveckla och leda sina medarbetare.” Det är möjligt att jag tolkar kommentaren fel, eller att Per Falck blivit felciterad. Jag kontaktade Per Falck för att få svar på vad han menade och han hänvisade mig till en av sina kollegor. Vi hade ett samtal om hur och när man ska använda Thomas PPA och de menar att de är tydliga med att ThomasPPA inte är det enda instrument de erbjuder utan ska ses som en del i ett större batteri. De har exempelvis även test som mäter generell intelligens, något som anses vara det som bäst predicerar arbetsprestation och därför kan vara lämpligt att använda i rekrytering.

Min förvirring huruvida Thomas PPA är en personlighetsbedömning eller ett beteendeanalysinstrument förstärks av att det utvärderats som ett psykologiskt test, bland annat av svenska Stiftelsen för Tillämpad Psykologi (STP) och av British Psychological Society (BPS).

Jag får inte dela med mig av hela BPS utvärdering, men värt att nämna är att BPS reagerar på att ThomasPPA inte är ett personlighetstest i ordets rätta bemärkelse, och inte heller utger sig för att vara det:

  • ”Irvine states that the PPA is not a "psychometric test of all relevant personality domains", but is merely "a unique interview form" and have been "evaluated by the strictest of metric methods and scientific protocols" this somehow suggests that this is acceptable even though there may be a few shortcomings in technical information and evidence.”
  • ”Thomas International are to be commended for the work they have done in recent years on research and revalidation of this instrument.”

STP sammanfattar sin utvärdering med:

  • ”(författarna till testets manual) menar vidare att det är en fördel att instrumentet inte används i vetenskapliga sammanhang och att det inte gör anspråk på att vara ett psykologiskt test.”
  • ”Att använda PPA som samtalsverktyg, t.ex. vid intervjuer, verkar mycket besvärligt. Då finns det enklare checklistor och dylikt att använda.”
  • ”De vetenskapliga och teoretiska grunderna för PPA bör betraktas som ytterst tveksamma tills motsatsen bevisats.”
  • SLG Thomas International AB har gjort en seriös ansats att undersöka och rapportera instrumentets egenskaper och förbättrat materialet på en övergripande nivå vilket är hedervärt.

Alltså, både BPS och STP har utvärderat testet som ett psykologiskt test, trots att ThomasPPA inte utger sig för att vara det. Det ska också tilläggas att man utvärderar den version som publicerades 1998. Den person jag pratade med vid SLG Thomas menar att man hela tiden utvecklar PPA, så mycket kan ha hänt sedan dess.

Ja, sammanfattningsvis kan sägas att det råder en viss osäkerhet huruvida DISC-verktygen är personlighetsbedömningar eller något annat. Och, det verkar som att de som säljer det också är osäkra på det. Alternativt väljer de att använda de begrepp som passar för stunden, ibland personlighetsbedömning och ibland beteendeanalysinstrument. Det får mig att tänka på ett citat ut boken Vetenskapsteori för Sanningssökare: ”En gediget flertydig och vag begreppsbildning är trots allt en garanti mot vederläggning och ibland också en plattform för berömmelse”.

”Färgerna hjälper mig att förstå människor, vad är det för fel med det?”

Den här kommentaren, och varianter av den, har jag fått från många läsare av bloggposten. Man upplever att färgsystemet är värdefullt och användbart eftersom det hjälper en att förstå andra människor. Här tänkte jag ta upp några problem med detta. Det första handlar om kategorisering kontra kontinuum. Det andra handlar om vad som händer med oss när vi blir kategoriserade, självuppfyllande profetior. Det tredje handlar om vad som händer med oss när vi kategoriserar andra, observer-expectancy effect.

Kategorier vs. Kontinuum

Vi människor har en tendens att kategorisera allt i vår omvärld enligt en taxonomisk struktur. Vårt tänkande byggs till stor del upp av kategorier som är antingen medvetna eller omedvetna och rör sig mellan olika abstraktionsnivåer. Det är oftast väldigt användbart. Exempelvis är det användbart att säga att en svart schäfer tillhör kategorin schäfer, som är en underkategori till hund, som i sig är en underkategori till däggdjur, som i sig är en underkategori till ryggradsdjur osv. Grejen med kategorier är dock att de blir binära. Antingen är en schäfer en hund eller så är den inte det.

Det finns vissa strömningar inom personlighetspsykologi som delat in människor i ”typer”. En av de mest kända tillämpningarna är Myers-Briggs Type Indicator, MBTI, testet som delar in människor i 16 olika typer. Utvecklarna, och säljarna, av MBTI menar ofta att det bygger på teorier som Carl Gustav Jung utvecklade. Det stämmer bara till viss del, eftersom Jung påpekade att de typer han formulerade inte skulle ses som binära kategorier, utan som någonting mer flytande, nämligen kontinuum. Ett kontinuum är en skala som kan delas in i ett oändligt antal mindre delar. Jung själv beskrev exempelvis extrovert-introvert som en skala där en person kan befinna sig någonstans mellan dess två ytterligheter. Den teori om personlighet som har mest vetenskaplig bäring i våra dagar, femfaktorteorin eller ”Big Five”, bygger på en modell där människor har fem olika personlighetsfaktorer, som presenteras som ett kontinuum. Man är alltså inte en personlighetstyp, utan man är mer eller mindre av en personlighetsfaktor. Man är exempelvis mer eller mindre extrovert, inte antingen eller extrovert.

Problemet med binära kategorier

Problemet med att kategorisera i antingen/eller, är att man tenderar att vara rigid i sin kategorisering. Har man väl placerat en person i en mental kategori krävs det mycket för att den personen ska kunna kategoriseras annorlunda. Det är ett uttryck för confirmation bias. När människor får veta att en person tillhör en kategori, kommer man att använda personens beteende för att bekräfta ens uppfattning om vilken kategori den tillhör. Alltså, om en person godtyckligt kategoriseras som ”röd” eller ”blå”, eller för den delen som ”duktig” eller ”lat”, krävs det stora ansträngningar för den som kategoriserat att byta kategori för personen. Det är mer gynnsamt, och jag vill även påstå mer etiskt, att se en person som mer eller mindre av någonting. Det skapar också förståelse för att man kan förändras. Personlighet är inte medfödd eller omöjlig att förändra. Men, det är svårt att ändra på sig, eller andra människors uppfattning om en, om man blivit stämplad iben viss kategori. Det är därför vi kommer in på två närbesläktade begrepp. Självuppfyllande profetia och observer-expectancy effect.

Hur vi beter oss när vi blir kategoriserade

Som en bieffekt av kategorisering finns något som kallas självuppfyllande profetia. Det innebär att de stämplar som ställs på en person har en tendens att styra även personens beteende. Det har forskats om detta exempelvis i skolan, gällande åldrande och diagnoser.

  • I skolan verkar det som att en lärares förväntningar har en viss påverkan på hur en elev utvecklas (dock inte lika mycket som man trodde i början av denna forskning). En elev som stämplas som ”smart” kommer också att utvecklas till att bli smartare än en likvärdig elev som stämplas som ”dum”. Effekten är starkare hos elever som tillhör stigmatiserade grupper såsom etniska minoriteter.
  • Många människor har en förutfattad mening om att de kommer att få sämre fysisk förmåga när de blir äldre. Det verkar som att det är en bidragande orsak till att dessa personer upplever sämre fysisk förmåga, vilket leder till att de faktiskt får sämre fysisk förmåga.
  • Gällande diagnoser finns en tendens tillskriva enkla biologiska förklaringar till sitt beteende (såsom ”det är inte mig det är fel på, det är min hjärna”) vilket också skapar en självuppfyllande profetia (”det är så här jag är, det är inget att göra åt”) vilket minskar ens tilltro till att kunna ändra sitt beteende och på sikt bli av med diagnosen.

Till detta kommer att människor har en tendens att skydda personer i samma kategori som en själv och i längden framhäva sin egen grupp och dess beteenden, samtidigt som de ser negativt och/eller kritiskt på andra grupper, vilket ökar polariseringen mellan personer som tillhör olika kategorier. Jag har inte hittat någon forskning på just konsekvenserna av kategorisering efter att ha använt DISC-verktyg. Kan det vara för att teorin bakom DISC vederlades för ca 90 år sedan?*

Min farhåga och det jag ser på anekdotiska exempel är att dessa färgkategorier tenderar att skapa en självuppfyllande profetia hos den som väl fått en stämpel och att det ökar polariseringen mellan människor, både i arbetet och i privatlivet. Om det här blogginlägget kan bidra till att någon undviker detta blir jag stolt.

Hur vi beter oss när vi kategoriserat

En parallell till självuppfyllande profetior är observer-expectancy effect, eller förväntanseffekten. Självuppfyllande profetia berör främst den som blir tilldelad en kategori. Förväntanseffekten berör den som kategoriserar. Ett känt exempel på förväntanseffekten berör en tysk häst.

”Kloke Hans” blev rikskändis i Tyskland i början av 1900-talet. Kloke Hans och hans ägare, William Von Osten, reste land och rike runt och räknade ut matematiska problem. William kunde exempelvis fråga Hans hur mycket 3 + 2 var, varpå Hans stampade fem gånger med ena hoven. Var det en makalös gren på evolutionens träd som gjort även Charles Darwin förbryllad? Nej, det var ett exempel på förväntanseffekten, liksom på att både människor och andra djur uppfattar icke-verbala signaler hos andra. På samma gång är det en fantastisk uppvisning i experimentell metod. William Von Osten var så säker på sin sak att han lät forskare undersöka Kloke Hans, för att förstå hans intelligens. En tysk forskare i psykologi, Oskar Pfungst, gick systematiskt fram och testade huruvida Kloke Hans var så klok som det påstods.

  1. Han testade att låta enbart Kloke Hans och William Von Osten interagera utan åskådare.
  2. Han testade att låta andra än William Von Osten ställa frågorna till Kloke Hans.
  3. Han testade att låta Kloke Hans vara isolerad när frågorna ställdes.
  4. Han testade att låta personer ställa en fråga de inte själva visste svaret på.

Kloke hans svarade rätt på frågorna i situation 1 och 2, både när William Von Osten eller någon annan ställde frågorna. Men, han svarade fel på frågorna i situation 3 och 4, när han var isolerad och när frågeställaren inte själv visste svaret på frågan. Det stod alltså klart att Kloke Hans var beroende av att se människor som visste svaret, för att själv kunna svara. Slutsatsen är att Kloke Hans inte visste svaret på några frågor, men hade en finstämd uppmärksamhet på kroppsliga signaler. När William Von Osten, eller någon annan frågeställare, visste svaret på frågan hände det saker med dem i takt med att Kloke Hans stampade med hoven. De kanske spände musklerna i förväntan, deras pupiller kanske vidgades och de kanske såg förväntansfullt på personerna i sin omgivning. Kloke Hans var alltså inte så klok som man trodde, men hade en häpnadsväckande förmåga att läsa av icke-verbala signaler.

Detta är både en kul anekdot, en fascinerande vetenskaplig fallstudie och en lärdom för oss. Om vi förväntar oss att en person (eller häst) ”är” någonting, kommer vi att skicka ut signaler som bekräftar vår förväntan. Detta, tillsammans med vår confirmation bias, kan komma att bli en slags loop, där vi ser det vi vill se och bekräftar det med både verbala och icke-verbala signaler, varpå personen uppvisar mer av det beteendet.

Sammanfattning och avslutning

I det här blogginlägget tog jag upp två saker som jag fått frågor och kommentarer om efter mitt blogginlägg om Omgiven Av Idioter.

  • Det ena berör förvirringen huruvida DISC är ett personlighetstest eller ett analysverktyg. Det är för mig fortfarande oklart.
  • Det andra berör eventuella konsekvenser av att kategorisera människor enligt DISC.

Jag kanske är överdrivet orolig, men jag är övertygad om att den ökade polarisering som kategorier i form av fyrfärgsmodellen kan uppmana till är det minsta vi behöver både i arbetslivet och i övriga samhället.

Som en ironisk aspekt av detta fick jag en kommentar under tiden jag skrev  inlägget. En person som säljer ett DISC-verktyg sa ”Vill kunderna ha en flådig Rolls Royce att glida runt i väljer de Big Five, vill de ha en pålitlig Volvo som tar dem dit de ska väljer de DISC”. Jag håller inte med. Jag ser det snarare så att Big Five är som chassit på en bil. Den är en bra början, men det krävs mer för att komma dit man vill. DISC är i sammanhanget som en rostig cykelram från 1920~talet utan hjul*.

Eller, för att leka loss med metaforerna lite ytterligare. Big Five är en hemmabioanläggning med suddig skärm och brusande högtalare, alltså ingen optimal upplevelse. DISC är då att betrakta som en gammal Viewmaster man betalat överpris för. Man kan titta på bilder i den och det kan, med en väldig fantasiförmåga, kännas som att man beskådar verkligheten*.

IMG_0951.JPG

* I det här blogginlägget har en del ironiska kommentarer smugit sig in. För tydlighetens skull har jag därför markerat med en asterisk (*) där det jag skriver inte är 100 % seriöst.

Jonas Hjalmar Blom är skönlitterär författare och Legitimerad psykolog. Han tycker om att läsa, diskutera och skriva om sådant han tycker är intressant. Vill du kontakta honom, klicka här.