Becknarlur och kontash - dagen då jag blev gangster

Idag lärde jag mig att steget från att vara författare till att likna en gangster bara är två attiraljer bort.

”Ey mannen är du gangster eller?”

Jag undrade om han, den där 13-åriga killen som mest liknade en 2000-talets Anderssonskans Kalle, faktiskt talade med mig. Det gjorde han.

Det var första, och hittills enda, gången i mitt liv jag blev tilltalad i kön på Coop för något annat än att jag råkat stå och dagdrömma och därmed utgöra bromskloss för övriga köande.

Men, nu fick jag alltså frågan som fick mig att sätta mig själv i direkt kontrast till Al Capone, Jack ”Machine Gun” McGurn och inte minst Don Corleone själv. Med andra ord, de historiska och Hollywoodifierade personer jag kommit att utgöra stereotyper för kategorin ”gangsters”.

När jag såg ner på mig själv var jag visserligen välklädd i min blåa polotröja, men den var ingen italiensk kostym. I handen hade jag kundkorgen med ekologiska äpplen och min gymväska med svettiga kläder, ingen Tommy Gun dold i en fiollåda eller fet cigarr. På mitt huvud fanns bara min kalufs och ingen Fedorahatt.

Så, vad menade han?

Jag tänkte ett varv till. Det finns ju andra sorters gangsters. Niggaz With Attitude, östkust mot västkust och gänguppgörelser för kokainaffärer. Men det var ändå inget i min uppenbarelse som påminde om feta guldkedjor, bergsprängare eller bandanas för ansiktet.

Jag var tvungen att fråga. Så jag frågade.

”Nja, vad menar du?”

”Becknarlur och cash. Bara gangsters som har det!”

Jag tittade ner och kände mig precis så bortkommen som man bara kan göra när man som 30-åring pratar med en 13-åring. Så tittade jag på min gamla Nokia-telefon och min rulle med kontanter.

Jag undrade vad telefonen gjort för att förtjäna att bli kallad ”becknarlur”. Jag har den ju enbart för att vill vara smartare än min telefon.

Jag undrade vad kontanterna gjort för att förtjäna att bli kallade gangstercash. Jag har dem ju enbart för att jag uppriktigt sagt är svindålig på att hantera betalkort.

Men, jag ska erkänna att jag gick från Coop, knaprande på mitt ekologiska äpple, med en ny syn på mig själv.