Ska du bli pappa? 6 tips för att undvika postnatal depression

TLDR; När man ska bli förälder är det lätt att tro att det kommer att bli en rakt igenom positiv upplevelse. Tyvärr drabbas omkring 10 % av nyblivna föräldrar av depression. Tidigare trodde man att bara kvinnor kunde drabbas, men nu vet man att det är ungefär lika vanligt bland män. Det fina är att det finns saker man kan göra. Här i inlägget får du veta mer om postnatal depression, och dessutom 6 tips för att undvika att drabbas.

hand-person-black-and-white-white-photography-feet-1043913-pxhere.com.jpg

Den senaste tiden har jag, av en anledning ni själva får lista ut, börjat intressera mig för graviditet, förlossning och allt därtill. Såsom barnbeck och bröstmjölk, liksom MVC och CTG. Intresset har till en början varit främst teoretiskt, men någon gång i början av nästa år kommer det praktiska att väga över med råge. Eller, för att tala klarspråk, jag förbereder mig för att bli pappa till tvillingar.

Även om jag brukar leva i nuet, händer det att frågor om denna snara framtid poppar upp inom mig. Exempelvis hur jag kan chock-höja min SGI de sista månaderna innan förlossningen, om min partner någonsin kommer att känna igen sin egen kropp igen och hur det kommer att kännas att se mina barn för första gången. För att få en liten hint om vilken upplevelse som väntar har jag vänt mig åt tre håll. Dels vänner med barn, dels skönlitteratur, och dels forskning i psykologi.

Vännerna

En av mina vänner berättade att ”dagen min son föddes var det som om himmelriket kom ner på jorden”. En annan sa att ”plötsligt var allt bara så självklart och det har det varit sedan dess”. En tredje beskrev att “barn är det mest fantastiskaste man kan vara med om”. Jag undvek att påpeka den grammatiska missen och i stället nicka medhållande. Jaha, tänker jag. Av mina vänner att döma är det läge att förvänta sig en förändring till det bättre.

Skönlitteraturen

Jag drar mig till minnes några skönlitterära verk som späder på denna förväntan. I en av årets mer omtalade böcker, Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen, står att ”innan du föddes var jag inte intresserad av att få fler barn. [...] Sen föddes du och allt förändrades. Du var inte lik någon annan. Du var ett mästerverk, du var mänsklighetens slutpunkt, [...] du är den utvalda.”. Det låter sannerligen som något utöver det vanliga. En av faderskapslitteraturens klassiker, Silas Marner av George Eliot, beskriver en annan stark upplevelse. Huvudpersonen är till en början vresig och bitter, till den dag en flicka han så småningom adopterar, ligger i hans stuga: ”Guld - hans egna guld - givet tillbaka till honom lika mystiskt som det tagits ifrån honom! Han kände hjärtat våldsamt slå [...] hans fingrar mötte mjuka varma lockar. I fullkomlig fascination föll Silas ner på knä och böjde sitt huvud för att undersöka detta underverk: det var ett sovande barn!”. Detta blir vändpunkten till Silas totala transformation till en lyckad och bidragande samhällsmedborgare. Sensmoralen är med andra ord uppenbar: Silas blir en bra människa när han har ett barn att ta hand om.

Forskningen

Jaha, tänker jag, så trevligt. Det verkar som att jag har något speciellt, fantastiskt och välgörande att se fram emot. För det är väl ingenting som talar emot? Jo, det är det. Nämligen psykologisk forskning. I den första forskningsöversikt jag läser, gällande tillfredsställelse i relationer och barnafödande, konstaterar man att ”det finns ingen konsensus gällande relationell tillfredsställelse och att ha barn”. 

Jaha, tänker jag. Det måste väl vara för att det inte finns någon bra forskning på ämnet? Jo, det gör det visst. I en meta-analys av 97 artiklar förklarar författarna att ”äktenskaplig lycka minskar efter att ett barn är fött”. Jaha, tänker jag och rynkar på näsan. Jag och min sambo är ju inte gifta så det gäller väl inte för oss? Jo, det gör det, och mitt försök att rationalisera bort föräldraskapets baksidor stöter på patrull direkt. Nedgången i lycka gäller inte bara personer i en nära relation, då ”vuxna med barn rapporterar att de är mindre lyckliga och mindre tillfredsställda med livet än andra. [...] de oroar sig mer och har högre nivå av ångest och depression” som det står i en annan meta-analys

Jaha, tänker jag och kallsvettas en aning, men livet kan väl inte vara så förbaskat roligt jämt?! Om jag stålsätter mig och blir den där maskulina, stoiska, fadern som bär hela familjens tyngd på sina axlar, kommer väl jag att förbli opåverkad och ingenting negativt drabba oss? Jo, det gör det. ”Män i övergången till föräldraskap kommer med största sannolikhet att bli påverkade” konstaterar författarna av en studie på över 3000 män om faderskapets påverkarn på välmåendet.

Jaha, tänker jag och biter på naglarna, men på det stora hela kommer väl faderskapet att vara givande för mig?! Jo, det kommer det eventuellt, då en litteraturöversikt visar att ”på lång sikt visar den sammanvägda evidensen att faderskap är välgörande för en mans hälsa. Effekten påverkas troligtvis av andra variabler, såsom antal barn, rollkompetens och livsstil.” I samma studie står det att ”det första året efter förlossningen är en tid av emotionell omstörtning för förstagångsfadern.” Jaha, tänker jag och är beredd att kasta ut min dator genom fönstret och ringa en doula i stället. Då måste det väl finnas någonting att lära sig gällande den första tiden efter förlossningen? Jo, det finns det verkligen. Vilket för oss in på ämnet postnatal depression.

Postnatal depression

Även ett okärt barn har många namn i fallet postnatal depression, som också kallas förlossningsdepression och postpartumdepression. Oavsett namn är det en lindrig till måttlig depression som inträffar de första månaderna efter förlossningen. Man beräknar att totalt 6-13 % av alla mödrar drabbas, medan upp till 20 % av mödrarna i låg- och medelinkomstländer drabbas. Förutom att det är sjukt tråkigt att vara deprimerad, drabbas också barnen. Postnatal depression innebär ofta sämre anknytning mellan mor och barn och dessutom påverkas barnens språkinlärning och kognitiva utveckling negativt. Det tycks med andra ord vara bra att göra vad man kan för att förhindra postnatal depression. I Sverige är vi långt framme, då alla landsting successivt inför screening för depression hos nyblivna mammor. På så sätt kan man inleda behandling. Exempelvis hembesök av vårdpersonal efter förlossningen, som visat sig minska risken att drabbas av postnatal depression med 40 %.

Jaha, tänker jag som blivande pappa, att enbart kvinnor screenas är väl för att jag som blivande pappa inte kan drabbas av postnatal depression? Det är fel, för det kan jag faktiskt. Att kvinnor är överrepresenterade i forskningen tycks främst bero på att man tidigare trodde att postnatal depression hade biologiska orsaker hos kvinnan, främst hormonförändringar. Numera vet man att även män förändras biologiskt i samband med graviditet och förlossning, exempelvis lägre nivåer av testosteron. Och, mer relevant i sammanhanget, de biologiska aspekterna av postnatal depression är små jämfört med personlighetsdrag och sociala faktorer.

Vetenskaplig metod är så finurligt konstruerad att den gör att vi tvingas omforma och uppdatera vår kunskap i takt med att ny information tillkommer. Därmed har nu forskningen på postnatal depression hos män tagit några kliv framåt. Uppskattningen av hur många män som drabbas av postnatal depression rör sig mellan ca 5 % och 10 %. En intressant och viktig del i det hela är att en pappa vars partner drabbats av postnatal depression har 2.5 gånger större risk att själv drabbas. Förutom det personliga lidandet får postnatal depression konsekvenser för omgivningen, precis som all sorts depression. Män har exempelvis större benägenhet än kvinnor att begå självmord vilket även gäller vid postnatal depression. Liksom för mödrar tycks anknytningen försämras vid postnatal depression hos män, och barn till deprimerade pappor har högre sannolikhet att utveckla beteendestörningar och hyperaktivitet. 

Jaha, tänker jag, vad deppigt. Betyder det att det inte finns något jag kan göra åt det? Jo, det finns det. En orsak till postnatal depression, hos både män och kvinnor, är glappet mellan förväntningar på rollen som förälder och hur man lyckas leva upp till förväntningarna, och det gäller i synnerhet för pappor. Det kan exempelvis gälla förväntningar på att försörja familjen, på samma gång hjälpa till med det praktiska i hemmet, och dessutom vara en närvarande pappa till barnet. En bidragande orsak är en förväntan på tuffhet, självtillit och självförtroende, som många män får både från sig själva och sin omgivning. Det är en av de främsta anledningarna till att män inte söker hjälp för depression. De tror att de gör bäst i att bita ihop och klara sig själva. Till det kommer det faktum att en del sjukvårdspersonal bidrar till detta, ibland omedvetet, då praktiker generellt inte upptäcker depressiva symtom hos män i lika stor grad som hos kvinnor.

Anekdoter från våra MVC-besök

Jaha, tänker jag, men min MVC-personal är ju så snäll och trevlig, så jag riskerar väl inte att hamna i en roll som innebär rent övermänskliga förväntningar? Nja, vid närmare granskning inser jag att även den MVC-mottagning i Göteborg jag och min sambo går till har en del att förbättra. 

Ett exempel är det inskrivningsformulär vi fick hemskickat och ombedda att fylla i innan vårt första besök. Ni kan se det här nedanför. Det mest intressanta om mig är min sysselsättning och min arbetsplats, vilket tyvärr går hand i hand med den tidigare nämnda förväntningen på mig som familjeförsörjare. Och det är tyvärr inte så att vår MVC-mottagning råkar vara lite långsam med att involvera pappan tidigt i graviditeten. Vid några stickprov i Öresund, Göteborg och Norrköping har snarlika formulär där intresset för partnern främst rör yrke/sysselsättning. Ett undantag är Västerbotten där både mamman och partnern får en varsin hälsodeklaration.

En annan gång var vi på kvällsföreläsning för att få veta mer om Östra Sjukhusets förlossning, platsen där våra barn ska få hjälp med att komma ut i världen. Där nämndes, dock kort, de känslor av sorg och meningslöshet som kan drabba mamman några dagar efter förlossningen. Det kallas också “baby blues” och är inte samma sak som postnatal depression. Föreläsaren berättade ingenting om huruvida det också kan drabba pappor eller andra partners. Vi har även varit på Föda-utan-rädsla-kurs för att kunna klara av förlossningen på ett mer hälsosamt och stressfritt sätt för att kunna låta kvinnokroppen göra jobbet. Synsättet i relationen mellan mamman och partnern byggde på liknelsen att “partnern är fyren som ska blinka så att mamman vet vart hon ska och inte går under i stormen”. Det är ingen vidare lämplig metafor, då den underbygger budskapet att partnern ska vara den trygga, stabila, punkten och kvinnan är vilsen och på drift. En mer passande liknelse kanske är att mamman är en Formel 1-förare och partnern är en del i depå-teamet, redo att serva mamman när hon vilar ut mellan varven.

Vad kan man göra?

Det är förståeligt att barnorskorna och utbildarna primärt har fokus på mammorna. Jag ska även tillägga att vi blivit väl behandlade vid de tillfällen vi varit på MVC eller förlossningen. Bara det faktum att man ger Föda-utan-rädsla-kurser där både mamman och partnern är inbjudna, är för mig talande för hur väl utvecklad förlossningsvården är i Sverige. Men som vi kan se här ovanför finns det stora vinster i att involvera pappor ännu mer. Här är det jag, på basis av forskningsfynden ovan och min egna (korta) erfarenhet som blivande pappa, rekommenderar:

  1. Följ med på MVC-besöken – och prioritera dem högt

    Det säger sig självt att man inte kan vara lika involverad om man inte heller följer med. Det är också lätt att säga att man kommer att prioritera MVC-besöken, men desto svårare att genomföra i praktiken. När det väl kommer till kritan kanske man får för sig att jobbet är viktigt och att mamman klarar sig själv på MVC-besöket. Jag fick själv en ögonöppnare när jag hade ett jobbmöte som krockade med en tid på MVC. Min spontana fråga till min sambo var “okej, ska du gå själv eller kan vi boka om MVC-tiden?” och det var först när hon påpekade att det också är ett alternativ att flytta mitt jobbmöte, som jag insåg min trångsynthet.

  2. Ta plats på MVC-besöken

    Om man sitter och väntar på att någon ska fråga vad man tycker kommer man troligtvis att få vänta tills barnen vuxit ur sina bodys sen länge och står och tjoar på ett studentflak. Då är det bättre att säga direkt vad man tycker och fråga om det man undrar. Vill du veta något, fråga. Vill du säga något, säg det. Barnmorskans jobb är att göra både pappor och mammor trygga.

  3. Prata med andra som varit i samma situation

    Det är lärorikt att lyssna på andra som varit i den situation man själv snart kommer att vara i. Då kan man få höra klokheter som “var närvarande, snart står det ett par 47:or i hallen och du undrar hur det gick till. Dessutom får man ofta höra de mindre smickrande delarna av föräldraskapet. Typ mask, kolik och konstant oro för vad som skulle kunna hända. Det, om något, hjälper en att förbereda sig på det värsta och hoppas på det bästa, men framförallt att minska glappet mellan förväntan och verklighet.

  4. Gå med i en pappagrupp - eller starta en

    Förutom att prata med andra som varit i samma situation, är det givande att prata med andra som är i samma situation. Många kommuner och regioner arrangerar pappagrupper. Om de inte gör det, så starta en egen. Det är inte svårare än att sätta upp en lapp på din MVC-mottagning där du ber andra pappor att kontakta dig så at ni kan starta en grupp. En gissning är även att MVC-mottagningen gladeligen ställer upp med en lokal och kanske även pulverkaffe och plastmuggar så att ni har något gött under tiden ni träffas.

  5. Kräv en screening för postnatal depression

    Som jag skrev här ovanför är svensk vård långt framme i att erbjuda screening för nyblivna mammor. Det brukar ske vid ett återbesök ett antal veckor efter förlossningen. Tyvärr glöms ofta papporna bort. Det innebär inte att det inte går att screena en pappa, eller annan partner. Det enda som krävs är att personalen skriver ut ett extra papper. Kräv att de gör det.

  6. Ta ledigt

    I Sverige har vi fantastiska förutsättningar för att vara hemma med sina barn. Både direkt efter förlossningen och senare i barndomen. Det är så klart en ekonomisk fråga, men det är fullt möjligt för båda föräldrarna att ta ut föräldraledighet samtidigt. Det skulle åtminstone göra att båda föräldrarna tillfälligt lämnar rollen som präktig arbetare och i stället fokuserar på rollen som nybliven förälder. Jag bara gissar att den rollen kräver ens totala uppmärksamhet.

Det är ett rimligt antagande att föräldraskapet kommer att innebära både positiva och negativa förändringar. Man kan minimera de negativa genom att minska glappet mellan förväntningar och verklighet. På så vis, tror jag, kommer man att kunna både vara en mer närvarande förälder, något tryggare i sin roll och kanske mindre stressad. Det vinner alla på. 

hand-person-girl-flower-petal-feet-1112896-pxhere.com.jpg