8 Läsregler: ett motgift mot att påverkas av hypen kring 12 Rules For Life av Jordan Peterson

Varför är det så att vissa tycks berusas, andra förgiftas, av Jordan B. Peterson? I ”12 Livsregler: Ett motgift mot kaos” lägger den omdebatterade psykologiprofessorn ut texten och här vill jag dela mina tankar om den. I korthet kan jag avslöja att jag, trots att jag och Peterson har en del gemensamt, tycker att professor Peterson gör sig skyldig till för många fel för att hans bok ska kunna tas på fullt allvar.

IMG_1131.JPG

Är Jordan B. Peterson överallt? Han syns i Skavlan i SVT, i DN och Svenska Dagbladet och man pratar om honom på radio. Nej, det är klart att han inte är överallt. Men han är i Sverige, därav intresset här i vår lilla avkrok av världen. Hans bok 12 Livsregler: Ett motgift mot kaos kom ut under 2018 och i dagarna kan man se honom uppträda på Cirkus med sin 12 Rules For Life Tour. Som psykolog har jag under det senaste halvåret fått frågan vad jag tycker om honom. Fram tills nu har jag inte tyckt någonting, eftersom jag varken läst eller hört något av honom och jag försöker undvika att ha åsikter om verk jag inte läst. Jag blev dock intresserad och i slutet av sommaren ställde jag mig i kö på mitt bibliotek för att få låna den. Nästan två månader senare blev det min tur. Efter någon veckas läsning och ytterligare någon veckas reflektioner är jag redo att dela mina tankar.

Ouvertyr

När jag först bläddrade igenom boken funderade jag på hur jag skulle kategorisera den. Den har kallats ”självhjälp för män”, ”andlig guide” och den innehåller en del referenser till vetenskapliga artiklar. På så vis gränsar den till populärvetenskap. Jag väljer att kalla den ”evidensbaserat självhjälp”.

Jordan B. Peterson tycks väcka dyrkan hos de som gillar hans budskap och avsky hos de som ogillar det. Dyrkan kan ses i en text i Axess där skribenten kallar sig spekulant på Petersons duschdraperi och en annan i DN som beskriver några snubbar som betalar 1700 spänn för ett VIP-pass till en av hans föreläsningar. Avskyn märks exempelvis när Peterson kallas ”a stupid person’s smart person” och krönikörer påstår att ”han verkar behöva en mor”. Så det är intressant att fundera på hur det kommer sig att Peterson väcker så starka känslor. En av mina övertygelser är att polarisering sällan är av godo. Det är bättre att hitta gemensam grund att stå på och beakta varandras likheter snarare än motsättningar, så det är där jag börjar.

Min övergripande reflektion är att jag själv har svårt att ryckas med i budskapen och reglerna. Jag upplever dem varken som nya eller uppseendeväckande. Det kan finnas flera anledningar till detta:

  • Jag ägnar en del tid åt att läsa stoikerna Seneca, Marcus Aurelius och Epiktetos. I Petersons bok återkommer de stoiska tankarna, om än aldrig de stoiska tänkarna. Exempelvis det faktum att man själv är ansvarig för sin situation inom ramarna för de yttre omständigheter man inte kan påverka. Något jag läser in gång på gång i 12 Livsregler. På så vis är det få av reglerna som är nya för mig.

  • Peterson återkommer till vissa klassiska skönlitterära sagor och romaner. Exempelvis historier ur Bibeln och stycken ur Brott och Straff och Anteckningar från källarhålet av Dostojevskij. Min uppväxt har innehållit såväl lovsånger runt matbordet, böner och söndagsskola med alla möjliga tokigheter ur Bibeln. Dessutom har jag länge gillat att läsa romaner. På så vis kanske jag och Peterson haft ungefär samma machetes för att ta oss fram i västvärldens litterära djungel och fått någorlunda likartade tankar från läsningen.

  • Peterson och jag delar även samma titel, psykolog, och alltså samma vetenskapliga fält. Även om vi är utbildade i olika tider och i olika länder. Jag har genom detta stött på en del av den forskning han refererar till tidigare och de begrepp han använder. Här måste jag poängtera att han är långt mer erfaren än mig både som praktiker och teoretiker och utvecklat en större expertis, även om det inte behöver betyda något enbart positivt vilket vi ska återkomma till lite senare.

Så, efter att ha börjat med likheterna är jag redo att gå djupare in på olikheterna. Den här texten blir varken en sågning eller hyllning, utan mer ett försök att nyansera bilden av 12 Livsregler. Helt enkelt för att det en, för mig, medelmåttig bok. Lägg märke till att jag skriver för mig och inte enligt mig. Det finns säkerligen människor som lever med en världsbild där Peterson är Gud eller Djävulen själv (för att ta till samma grepp som han själv och använda kristna karaktärer). För dem kan säkert boken förändra deras liv till det bättre eller sämre. För mig är han dock 12 Livsregler en bok av en författare som:

  1. Påminner om några lärdomar man kan dra ur praktisk filosofi, sagoboken Bibeln och några klassiska romaner.

  2. Snöat in alltför mycket på Jung och Freud.

  3. Slarvat med referenser, vilket gör boken mindre trovärdig på det stora hela.

Därför har jag sammanställt en lista med 8 Läsregler. Nu börjar vi.

8 Läsregler: Ett motgift mot att påverkas av hypen kring 12 Rules for Life av Jordan B. Peterson

Regel 1: Det finns inga regler för hur man ska leva sitt liv

De enda människorna som måste följa regler är barn. De är nämligen inte myndiga. Myndiga människor behöver visserligen följa fysiska, juridiska och sociala lagar. De måste dessutom ta konsekvenserna av att bryta mot dem (även om jag ännu inte stött på ett lyckat försök att bryta mot fysikens lagar). Men regler är ingenting annat än vissa människors försök att pracka på andra sin egen version av världen och hur man på bästa sätt lever i den. Med det sagt, måste jag erkänna att jag lurade er tidigare i bloggposten. Den här texten innehåller inga fler regler, utan bara punkter med sådant jag tycker att du behöver känna till när du läser 12 Livsregler.

2: Peterson har en förlegad syn på hur vetenskap och religion kan komplettera varandra

Vetenskap och religion är två olika saker och fyller olika syften. Det är något Peterson själv poängterar i 12 Livsregler. På sidan 36 skriver han att ”Vetenskapliga sanningar kom till uttryck för bara femhundra år sedan [...] människorna som levde under den avlägsna tid då vår kulturs grundläggande berättelser kom till, var mycket mer upptagna av handlingar som dikterade överlevnad (och att tolka världen på ett sätt som sammanföll med det målet) än av någonting som liknar det vi nu uppfattar som objektiv sanning. Och vidare på sidan 109 ”Religionen intresserar sig för värdeområden, de yttersta värdena. Det är inte det vetenskapliga området. Det är inte den empiriska beskrivningens territorium. De som exempelvis skrev och redigerade Bibeln var inte vetenskapsmän. De kunde inte ha varit vetenskapsmän, även om de hade velat vara det. Vetenskapens ståndpunkter, metoder och praktik hade inte formulerats när Bibeln skrevs. Religion handlar istället om rätt beteende.”

Problemet är att Peterson inte understryker, vilket är lite förvånansvärt med tanke på hans akademiska titel, att vetenskapen utvecklas medan Bibeln inte gör det. Det innebär att vi idag har en mycket stadigare förståelse för den objektiva världen (även om vi är långt ifrån en total förståelse för mänskligt beteende). Det innebär att flera av de grundantaganden som de religiösa texterna bygger på är felaktiga. Även många av de ”rätta beteendena” är felaktiga. I 12 Livsregler syns det exempelvis i regel 2 där Peterson använder skapelseberättelsen, alltså sagan om Adam och Eva i Edens lustgård, för att illustrera hur vi människor enligt Peterson är ”inte minst i våra egna ögon – fallna varelser.” (Sid. 62). Här ger han uttryck för det Carl Gustav Jung kallade ”det kollektivt omedvetna” (mer om Jung, hans idéer och hur Peterson ser på dem, senare). Det kollektivt omedvetna antas vara de omedvetna tankar, känslor och drifter som finns hos alla människor i en kultur. Det är en rimlig tanke om man använder bibeln som främsta källa till kunskap och som Peterson förutsätter att den är  ”den västerländska civilisationens grundläggande dokument”  (sid. 129), men en svag tanke om man är grundad i vetenskapen psykologi. Om Peterson använt vetenskapen psykologi för att bygga en grund, på vilken han sedan drog exempel ur Bibeln för vad som är rätt beteende hade det inte varit nån fara. Det är ofta illustrativt att levandegöra torr vetenskap med målande historier.

Men Peterson tycker att historien om Adam och Eva är talande för hur mänskligheten dras med en känsla av att vara en fallen varelse, trots att så inte är fallet. Vissa enskilda individer gör det säkerligen. Då är det bättre att 1) skapa en förklaringsmodell för hur känslan uppstått, och 2) att göra något konstruktivt för att hantera och, i den mån det är möjligt, ta aktiva steg för att förändra den. Inte att läsa en text om två människor i en lustgård och tro att människor har ett kulturellt nedärvt lidande.

För er som inte minns historien om Adam och Eva kan det vara läge att påminna sig om den, genom en vers i barnvisan ”Sill i Dill”:

Adam och Eva (Adam och Eva)

I lustgården gick (i lustgården gick)

Plockade äpplen (plockade äpplen)

Fast dom inte fick (fast dom inte fick)

Fickan gick sönder (fickan gick sönder)

I slagsmål med bönder (i slagsmål med bönder)

Om en säck potatis (om en säck potatis)

Och en tunna sill (och en tunna sill)

Sill-i-dill, sill-i-dill, sill-i-dill-dill-dill!

Nu kanske ni undrar varför jag skrev in texten till en barnvisa här i blogginlägget om boken 12 Livsregler? Jag erkänner, det var en utsvävning som inte var riktigt relevant. Den hade visserligen, på ett avlägset sätt, att göra med det budskap jag försökte att framföra, men den här texten hade blivit kortare och mer koncentrerad om jag klippt bort den. Anledningen till att jag har kvar den är för att illustrera ett tekniskt grepp Peterson själv använder sig av i boken. Nämligen att göra långa utsvävningar trots att han redan sagt det han vill säga.

3: För att vara professor är Peterson inkonsekvent och slarvig med referenser

Jag vet att det inte är ett populärvetenskapligt verk per se. Det är dock, som vi redan varit inne på, skrivet av en professor i psykologi och vissa gånger, kanske då det passar hans syfte, ger Peterson bra referenser för sina uttalanden byggda på psykologisk forskning. Ett exempel på det är de omtalade delarna i kapitel 11 om könsskillnader i personlighet och forskningsfyndet att dessa skillnader ökar ju mer jämställt ett samhälle är. Det gör att jag anser att man bör ställa samma krav på referenser även i resten av boken. Har man så att säga börjat sin utekväll med att dansa på vetenskapens diskotek, fungerar det inte att sedan dra vidare till en svartklubb för religiösa. I övrigt är Peterson nämligen, för att uttrycka sig milt, inkonsekvent med sitt användande av referenser. Här är några exempel:

Sidan 144: Om ett barn inte har fått lära sig att bete sig ordentligt vid fyra års ålder kommer det alltid att vara svårt för barnet att få vänner. Forskningslitteraturen är väldigt överens. Ingen referens till detta påstående.

Sidan 185-186: skildringen av Sokrates innehåller 13 referenser till en och samma skrift, fast olika avsnitt. Här är alltså Peterson mycket noga med referenser.

Sid 229: Men forskare har nyligen upptäckt att nya gener i centrala nervsystemet sätter igång sig själva när en organism försätts (eller själv försätter sig) i en ny situation. Ingen referens till detta påstående.

Sid 285: Det är väldigt svårt att tolka verklighetens sammanlänkade kaos bara genom att titta på det. Det är en mycket komplicerad handling som kräver kanske halva vår hjärna. Ingen referens till detta påstående.

I vissa fall, som med Sokrates, är han alltså väldigt noga. I andra fall, som de uttalanden som berör utvecklingspsykologi, hjärnans aktivitet, nervsystemet och genetik, är han nonchalant. Det är ologiskt och inkonsekvent. Liksom en kedja aldrig är starkare än den svagaste länken, är ett verk aldrig bättre än dess sämsta referens. Och om det saknas referenser hänger verket inte ihop alls.

4: Det genomgående budskapet om att ta ansvar för sin egen situation och sitt eget liv är bra

En av de genomgående teserna, såsom jag läser boken, är att varje individ har ansvar för sin egen situation och inte enbart kan skylla på omständigheter för att den är där den är och den den är. Det märks exempelvis i regel 1, som handlar om att stå rakryggad inför livets utmaningar; regel 4, som uppmanar en att ta små steg mot att klara av det man vill klara av; och regel 6, som ger budskapet att man ska finslipa även på små detaljer hos sig själv som man vill bli av med.

Om jag får spekulera (vilket jag får eftersom detta är min blogg) att en av framgångarna med Petersons bok och budskap är att hans läsare upplever starkare ”Core self-evaluations”, även om han aldrig nämner det och även om läsarna kanske inte direkt är medvetna om det själva. Core self-evaluations teori från arbetspsykologi som försöker att förena fyra olika enskilda psykologiska teorier: Locus of control som är i vilken grad människor upplever att de har kontroll över utkomsten av sina handlingar i kontrast till externa krafter utanför deras kontroll; Self-efficacy som är individens tilltro till sin förmåga att framgångsrikt klara av ett visst beteenden för att utföra en viss uppgift, vilket har en avgörande betydelse för hur man tar sig an livets utmaningar; Neuroticism, eller emotionell instabilitet, ett personlighetsdrag som innebär en persons tendens att erfara negativa känslor såsom ångest och nedstämdhet; Self-esteem som är emotionell övertygelse om ens eget värde och attityd gentemot en själv.

Så i den mån Peterson hjälper sina läsare att utveckla intern locus of control, starkare self-efficacy, lägre grad av neuroticism och får lite högre self-esteem, är det mestadels något bra. Så, kör i vind, Jordan!

Ett exempel på detta finns på sidan 93. Där beskriver han den kritiska inre röst många människor har, som ibland säger Det kommer alltid att finas sådana som är bättre än du och Vad spelar det för roll om en miljon år? Och Petersons första svar på det är att vilken idiot som helst kan välja en tidsram där ingenting spelar någon roll. Det svaret är, med en psykologs blick, inte särskilt smart. Den typen av negativt själv-prat ger i bästa fall ingen effekt och ofta påverkas man negativt av den. Senare utvecklar han sina tankar och man måste ge honom en eloge för att han uppmanar läsaren att förmedla vänlighet till sig själv, exempelvis genom att bjuda sig själv på en espresso, kanske en dubbel (sid. 102). Detta, att vara vänlig mot sig själv, är inte hans egna tankar utan ett väl beforskat begrepp som kallas self-compassion. Det innebär att skifta fokus från självförtroende till självkänsla och att visa välvilja mot sig själv. Det är ett mycket bättre sätt att besvara sin inre röst än att kalla den för vilken idiot som helst.

5: Det finns några stycken med välskriven text

De brister jag tagit upp hittills vägs, till viss del, upp av flera stycken välskriven text som mest blir en slags påminnelse om hur bra denna bok hade kunnat bli. Ett exempel är på sidan 342-343, där Peterson diskuterar socialkonstruktionism på ett sakligt sätt, ger relevanta referenser och skippar onödiga utsvävningar:

Det har blivit en grundsats inom en viss typ av socialkonstruktionistisk teori att världen vore mycket bättre om pojkar socialiserades som flickor. De som för fram sådana teorier antar för det första att aggression är ett inlärt beteende och för det andra (för att ta ett specifikt exempel) att ”pojkar borde socialiseras så som flickor traditionellt har socialiserats och uppmuntras att utveckla positiva sociala egenskaper, som ömhet, lyhördhet för känslor, omvårdnad, samarbetsvillighet och estetisk uppskattning”. Enligt dessa tänkares mening kommer aggressionen bara att minska när tonårspojkar och vuxna unga män ”ansluter sig till de beteendestandarder som kvinnor traditionellt har uppmuntrats till” (ref). 

Det är så många saker som är fel med den här föreställningen att det är svårt att veta var man ska börja. Först och främst är det inte så att aggression endast är inlärt. Aggression finns där från början. Det finns uråldriga biologiska kretsar, så att säga, som utgör grundvalen för defensiv och rovlysten aggression (ref).

Det här ett välskrivet stycke med relevanta referenser och saklig framställning av argumenten, även om det går att ifrågasätta Petersons förenklade beskrivning och definition av aggression (ett lästips för fördjupning är Markus Heiligs redogörelse för “agressivitets-hormonet” testosteron och dess påstådda betydelse för mäns våld mot kvinnor). Om fler stycken hade varit skrivna på det här viset, hade det varit en bättre och mer trovärdig bok.

6: Peterson borde förklara könsskillnaderna i personlighetsdrag ännu tydligare och djupare

Ett av de teman som tycks väcka störst debatt utanför boken är det som finns under regel 11, ”stör inte barn som åker skateboard”, nämligen könsskillnader i personlighetsdrag och huruvida det bidrar till att män och kvinnor väljer olika yrken.

På sidan 321 står det att killar: är olydigare (negativt) eller självständigare (positivt) än tjejer, och det får de lida för under hela grundskolan och gymnasiet. De är mindre sympatiska (något som associeras med medkänsla, empati och att man undviker konflikter) och är mindre mottagliga för ångest och depression (ref), åtminstone efter det att båda könen har nått puberteten (ref). Killarna är i högre grad intresserade av saker, medan tjejerna i högre grad är intresserade av människor (ref). De här skillnaderna är starkt influerade av biologiska faktorer, och de är förvånansvärt nog tydligast i Skandinavien där jämställdheten mellan könen har drivits hårdast. Detta stämmer inte alls med förväntningarna från de personer som bestämt hävdar, allt högre och högre, att genus är en social konstruktion. Det är det inte. Det här är ingen debatt. Bevisen finns (ref).

Peterson har rätt i att de forskningsartiklar han refererar till påvisar det faktum att könsskillnaderna i personlighetsdrag är starkare i mer jämställda länder. Och, han har rätt i att det finns biologiska aspekter av genus. Det är inte enbart en social konstruktion, men det är inte konstigt att han fått mothugg från olika håll då detta går emot även vad många psykologer lärt sig under sin utbildning. Vad Peterson dock inte nämner är att det generellt är större skillnad  inom könen än mellan könen gällande psykologiska faktorer, däribland personlighet, kognitiva färdigheter och psykiskt välmående.

Men, åter till skillnaderna i personlighetsdrag, som Peterson brukar framhålla. Det han inte heller nämner är att det i dessa sammanhang är svårt att klargöra orsakssamband. Forskarna har i bästa fall gjort sina analyser på variabler som korrelerar med varandra och gjort en så kallad regressionsanalys. Det är en statistisk metod för att kunna avgöra i vilken grad variabler i ett dataset korrelerar med varandra. På så vis har de kunnat skapa en modell för med hur stor säkerhet de kan säga att skillnaderna i personlighetsdrag och skillnaderna i val av yrke påverkar varandra. Men det går inte med säkerhet att det är jämställdheten som orsakar könsskillnaderna i personlighetsdrag i mer jämställda länder. De är associerade, det står klart. Men det kan även vara så att könsskillnaderna i personlighetsdrag orsakar jämställdhet. Och ännu viktigare att påminnas om är att det finns osynliga variabler, variabler som inte syns i mätningarna, som eventuellt bidrar till forskningsresultatet. Allt från folkhälsa till årstidsväxlingar (och säkert en drös andra faktorer jag inte kommer på nu) kan påverka resultatet. Med andra ord, det kan finnas bakgrundsvariabler och det är något som inte nämns i dessa rader, trots att Peterson i sin bok har utrymme att lägga ut texten, professor som han är.

En slutsats som står klar, är dock att det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor, män och kvinnor. Och när allt kommer omkring, tror jag, är det ganska få som förnekar det. Detta återkommer när Peterson påpekar att män och kvinnor väljer olika i biologisk bemärkelse och att det borde tala för att vi ska sluta med social ingenjörskonst. (Här vill jag göra en personligt påpekande att jag generellt inte är ett fan av social ingenjörskonst.) Han brukar ta just Skandinavien som exempel för att förstärka sina argument. Det är ingen hemlighet eller nyhet att det finns branscher och sektorer som är mans- respektive kvinnodominerade. Vad Peterson inte nämner i sina debatter är hur stor betydelse personlighetsdrag har i skillnaderna mellan män och kvinnors val av yrken och deras karriärsutveckling. Det finns, så vitt jag kunnat konstatera efter min research, inga välgjorda studier som ställer exakt den frågan. Men, det finns de som relaterar till det: 

  • En av de stora meta-analyserna på personlighetsdragens samband med arbetsprestation säger att: in general, our analyses suggest that the validities of the Big Five, including Conscientiousness, tend to be low to moderate in magnitude (sid. 876).

  • En stor meta-analys på personlighetsdragens samband med ledarskap drar slutsatsen att: overall, our results liking personality with rating of transformational and transactional leadership behaviors were weak (sid. 906).

  • En av de mest genomarbetade studierna på personlighetsdragens samband med lön, konstaterar att: Overall, only 3 to 4 percent of the gender gap is explained by differences in personality including differences in traits and trait returns (sid. 21). Det innebär alltså att 96 till 97 procent av löneskillnaderna mellan män och kvinnor i arbetslivet beror på andra saker. Inte någonting annat utan andra saker som vi idag inte har full koll på.

En rimlig slutsats är just att det finns andra saker än personlighetsdrag som påverkar våra karriärval och våra yrkesliv, men i Petersons text är det lätt att tro att variationerna i personlighetsdrag gör hela skillnaden.

7: Peterson lever inte som han lär gällande ifrågasättande av kunskap och att lyssna på andra som vet mer än en själv

En av Petersons livsregler, nummer 9, säger ”förutsätt att den du lyssnar på kanske vet något som du själv inte vet”. Regelns övergripande budskap är att man ska söka efter ny kunskap och ny sanning och inte vara dogmatisk och fastlåst i sina åsikter eller övertygelser. Såhär skriver han på sidan 227: Förmågan att tänka rationellt ligger farligt nära högmodet: det jag vet är allt som är värt att veta. Högmodet förälskar sig i sina egna skapelser och försöker göra dem absoluta. Jag har sett hur människor definierar sin utopi och därefter slår knut på sin tillvaro för att försöka göra den till verklighet.

Ett budskap jag håller med om. Problemet med övriga delar av 12 Livsregler är att Peterson inte lever som han lär. Han skriver väldigt okritiskt om CG Jung och Sigmund Freud, vilket för mig är ett exempel på att han förälskat sig i deras skapelser och försöker att göra dem absoluta. På sidan 193 står det exempelvis: Den extraordinära psykoanalytikern Carl Gustav Jung […] enligt den store psykiatrikerns mycket respekterade uppfattning.

FullSizeRender.jpg

Det finns mycket att säga om Carl Gustav Jung, men att säga att han var extraordinär och att hans uppfattning är mycket respekterad stämmer nog bara om man är väldigt inne i den Jungianska bubblan, vilket Peterson tyvärr verkar vara.

Carl Gustav Jung levde mellan 1875 och 1961. Han utbildade sig till psykiatriker, blev elev till Sigmund Freud och halkade in på psykoanalytiska idéer, för att sedan hoppa av den Freudianska skolan och utveckla sina egna tankar. Tråkigt nog verkade Jung inspireras även av Freuds forskningsetiska åsikter. Eller, för att tala klarspråk: Jung ljög om vissa av sina patienter efter att han formulerat sina tankar om det kollektiva omedvetna, och hans följare än mer av en kult än en grupp seriösa psykologer. Det kan man märka även på att den enda forskningsartikel som publicerats på senare år om Jungiansk psykoterapi är från 2013. Den är skriven av en person som själv praktiserar det och därmed är minst sagt partisk. Den blandar ihop kvantitativa och kvalitativa studier, innehåller inte en enda randomiserad kontrollerad studie. Dess slutsats är att ”Finally, Jungian Psychotherapy has reached the point where it can be called an empirically proven, effective method” vilket mest kan ses som ett budskap till andra i det Jungianska sällskapet att fortsätta att göra det de gör och hävda att det finns evidens för den. I artikeln framkommer att genomsnittligt antal behandlingstillfällen innan patienten får en positiv effekt är 90 sessioner. Det kan jämföras med KBT-behandling, som enligt en stor meta-review (sammanfattning av 16 meta-analyser) ofta ger effekt vid 8-16 sessioner (därmed inte sagt att KBT funkar för allt och alla, det är fler faktorer som avgör framgången i en psykologisk behandling). Jungiansk psykoterapi är med andra ord långt bakom andra behandlingsformer trots att den kunnat utvecklas under snart 100 år. Kanske är det för att Jung var väldigt vag i hur han beskrev vägen mellan observation och slutsats. Som Raya A. Jones, doktor i psykologi och självutnämnd Jungian uttrycker det: ”His transition from observing recurrent motifs in clinical and mythological material to a full-blown theory of archetypes is too rapid. He seems to be reading into the material his own expectations about the structure and dynamics of the psyche.

För att sammanfatta denna lilla utläggning om CG Jung har han definitivt gjort ett avtryck. Men att kalla honom för extraordinär, det är en extraordinär överdrift.

En annan som får oförtjänt mycket cred av Peterson är Sigmund Freud. På sidan 262 står det: ”Freud hade en poäng. Han var trots allt ett geni. Det märks, för folk hatar honom fortfarande.” Okej, vi bortser från det felaktiga och/eller ironiska i att Peterson påstår att ett kriterium för genialitet är att bli hatat. I stället riktar vi fokus på Sigmund Freud, en snubbe som fått oskäligt mycket cred for de idéer han formulerade i psykologins barndom. Freud var mycket, exempelvis:

FullSizeRender.jpg

Allt Freud skrev och gjorde var inte uselt. Han formulerade till exempel en del hypoteser om det omedvetna av vilka några bekräftats efter en del omformuleringar. Men med tanke på att Freud skrev väldigt mycket (hans ”Complete Works” består av över 5000 sidor) så är det inte konstigt att han gissade rätt ibland. En apa som får kasta pil 5000 gånger träffar kanske rätt någon gång. Men att kalla honom för geni är fel. Det är viktigt att känna till när man läser 12 Livsregler, då så mycket av Petersons tankar bygger på Freuds förklaring av psyket och det omedvetna.

8: Jordan B. Peterson är expert på området personlighetspsykologi, inte på konsten att leva

Jordan Petersons titlar, psykolog och professor i psykologi, ger honom en hel del credibilitet. Men, man ska komma ihåg att han inte kan tala för hela vetenskapsfältet psykologi, samt att han i 12 Livsregler går utanför sitt kunskapsfält. Kom ihåg att material skrivet av en professor inte nödvändigtvis är bra, på samma sätt som material skrivet av en person utan en creddig titel inte nödvändigtvis är dåligt. Expertis ska sättas in i ett större sammanhang.

Med de missar Peterson har gjort gällande undanhållande av forskning, avsaknad av referenser och ovilja att uppdatera sina kunskaper, finns det anledning att vara skeptisk till mycket av det han skriver.

Coda – vad ska vi göra av denna nyfunna källa till brus?

En avslutande kommentar jag har, som knyter an till mitt instick av barnvisan Sill-i-dill, är att boken är full av brus. Jag förstår inte varför den behöver vara 418 sidor lång (som utgåvan på svenska är). Utsvävningar och långdragna exempel ur bibeln och litteraturhistorien hade kunnat kapas bort och kärnan i boken hade ändå funnits kvar. Kombinera det med korrekta källhänvisningar och vi hade fått en riktigt läsvärd bok.

Men nu är 12 Livsregler en bok som bäst kan liknas med hur jag föreställer mig Berlin under 1970-talet. Det fanns både trevliga passager och mysiga platser att sjunka ner på, men det var svårt att njuta till fullo med den där gråa kolossen som skar rakt igenom tillvaron.

Eller för er som inte greppar metaforen: det finns stycken här och var i 12 Livsregler som är läsvärda, och budskapet är så vitt jag kan läsa välment och gott. Men undanhållandet av relevant information, frånvaron av relevanta referenser och det skeva sättet att använda Bibeln som en källa till både deskriptivt och preskriptivt beteende, innebär att Peterson gör sig skyldig till för många fel för att kunna tas på fullt allvar.

Disclaimer: Den svenska översättningen av 12 Livsregler  kom ut på Mondial, samma förlag som gav ut min debutroman Förvaltningen. Mondial har dock inget med den här bloggposten att göra, om någon nu trodde det.