Varför du får en mer trovärdig världsbild om du läser nyheterna en gång om året

IMG_0335.JPG

Såhär kring nyår brukar tv-tablåer och tidningar vara fyllda med diverse årskrönikor. Nyhetskrönikan, sportkrönikan, året med kungafamiljen, samernas år och musikåret 2017 ska avklaras både skriftligt och visuellt. För mig som inte läser dagstidningar eller lyssnar på radio och dessutom inte äger någon tv, är det här den tid då jag brukar uppdatera mig om vad som hänt under det senaste året.

”Men, läser du inga tidningar? Varför inte det?” Frågar någon.

Svaret på den första frågan är alltså enkel, nej. Svaret på den andra frågan är lite mer komplicerat. Så för att besvara den behöver jag först göra en liten utläggning om min syn på information, mediernas sensationsinflation och uppmärksamhet.

Signal och brus

Information är, grovt uppdelat, av två olika typer. Information som har värde och information som saknar värde. Värde i det här fallet kan delas upp i antingen njutning eller mening.

Viss information ger njutning. Viss information ger mening. En liten del information ger båda delarna samtidigt. Information kan också sakna såväl njutning som mening.

Jag kan exempelvis se en film som gör mig glad, upphetsad, arg, nostalgisk eller intresserad. Den ger mig njutning. Eller, jag kan läsa en bok som ger mig nya tankar, idéer eller rubbar min världsbild. Den ger mig mening.

Eller, bäst av allt, jag kan se eller läsa någonting som ger både njutning och mening, exempelvis en essä av Nassim Taleb.

Men, i de allra flesta fall nås vi av information som varken skänker njutning eller mening. Information som saknar värde. På informationsspråk kallas värdefull information för signal. Och värdelös information för brus. Moderna medier innehåller mycket information. En liten del av den är givetvis att betrakta som signal. Tyvärr översvämmas de också av brus, vilket gör att signalen fullständigt drunknar. Det är ungefär som en gammal bilradio där man skruvar fram rätt kanaler. 99 % av bandet är bara brusigt ljud, medan några få frekvenser faktiskt ger ljud (att det då mest är ”Lugna Favoriter” eller ”Rock-Klassiker” som spelas är ett ämne för ett annat blogginlägg).

Vi uppmärksammar det extrema

Psykologin har sedan länge förklarat att människor har en tendens att uppmärksamma extremer. Vi nås av cirka elva miljarder bitar information per sekund. Ungefär elva av dem når vårt medvetande. Och det vi uppmärksamma är i regel det som sticker ut från mängden. Det som står i kontrast till allt annat. Det gäller främst fysiska fenomen. Vår blick dras till det röda äpplet bland de gröna bladen. Vi ser den blonda personen bland alla mörkhåriga. Eller för den delen den mörkhåriga bland alla blonda. Vi hör skärande barnskrik genom sorl från andra människor.

Detta fenomen gäller även informationen vi nås av. Vår uppmärksamhet dras till det som avviker från det normala. Det som sticker ut i endera riktning. Antingen positivt eller negativt. Det är det som gör att vi hajar till när vi ser en spektakulär löpsedel. En löpsedel som skriker ut att ett Terrorattentat planeras! Så skyddar du dig! fångar vår uppmärksamhet mer än löpsedeln som säger att Allt är som vanligt! Gör som du brukar!

Det här vet så klart du som är upplyst och observant. Några andra som vet det är rubriksättare. De har lärt sig genom åren. Testat sig fram till vad som drar din uppmärksamhet, säljer lösnummer och ger intäkter till mediehusen. Det har även lett till att nämnda rubriksättare lärt sig att skapa sensationer. Helt enkelt lärt sig att göra signaler av brus. En oturlig bieffekt av affärsmodeller som premierar lösnummerförsäljning, tittarsiffror och numera gilla-markeringar och delningar, gör att det är brus snarare än signaler som numera fyller nyheterna.

Vi får en förvrängd världsbild och ser det vi förväntar oss att se

Människan har inte bara en tendens att dras till det sensationella. Vi har också en stark förmåga att bekräfta det vi redan tror på. Att ensidigt ta in information som stödjer det vi redan tror. Det gör att vi blir okritiska och misstar bruset för signal.

Den som förväntar sig att se kriminella gäng i Malmö kommer att få adrenalinpåslag så fort den ser en grupp människor närma sig på trottoaren. Den som förväntar sig att höra skottlossning i Vivalla kommer att haja till så fort en dörr slås igen. Ett av de mer kända och tragiska exemplen på detta är mordet på Jean Charles de Menezes. Efter bomberna i Londons tunnelbanor år 2005 var poliserna på helspänn. Några dagar senare letade alla efter attentatsmännen. Polisen hade följt efter honom en stund efter ett tips då han ”såg misstänkt ut” (han var trots allt från Brasilien). När Jean Charles de Menezes sträckte ner handen i väskan trodde sig poliserna se att han tog upp ett skjutvapen. Några sekunder senare hade poliserna avfyrat elva skott. Sju av dem hade träffat Jean Charles de Menezes i huvudet.

Fenomenet att vi tar till oss av brus och gör det till signal drabbar oss alla dagligen. Om och om igen. Folk läser tidningen, ser på nyheter och kollar i flöden på sociala medier för att "hänga med" och tänker inte på att det varken skänker njutning eller mening och därmed är att betrakta som brus. Vad värre är, det formar vår uppmärksamhet så att vi ser det vi förväntar oss att se. Hör det vi förväntar oss att höra. Och tolkar det på ett sätt som stämmer överens med våra förväntningar. Ett personligt exempel är när jag talade med en familjemedlem. Jag berättade att jag skulle åka till Trollhättan. Den spontana reaktionen blev ”Oj, då måste du akta dig.” Jag hade ingen aning om vad personen menade, men fick snart höra en utläggning om ett område i Trollhättan som beskrivits i nyheterna som ett problemområden.

Lösningen: skaffa distans

Så, svaret på frågan ”varför tar du inte del av nyheterna?” blir således: för att de mestadels innehåller brus som jag både mår bättre och kan fatta bättre beslut utan att ta del av. Därför är det bättre att vänta en period tills den värsta sensationshettan lagt sig och då läsa om en händelse för att få en mer objektiv och trovärdig bild av vad som hände. För att ta del av ren signal i stället för skitigt brus. 

Ett belysande exempel är under terrordåden i Paris hösten 2015. Samma kväll det hände njöt jag av en i sammanhanget passande bok, "Om Livets Korthet" av Seneca. Efter att jag läst klart borstade jag gaddarna och la mig för en natts sömn. Jag vaknade utvilad och cyklade iväg till Stockholm (jag bodde på Lidingö då det hände). På bron mellan Lidingö och Ropsten kollade jag åt vänster och såg hur lamporna som lyste upp Kaknästornet fått trikolorens färger. Tjusigt tänkte jag medan jag cyklade vidare. Under dagen fick jag höra människor prata om terrordåden. Några sa att de läst att det var Al-Qaida. Andra sa att det var ryska terrorister. Någon sa att det var IS. En annan att det var en ensam galning. Någon hävdade att terrorhot även nått London, Madrid och New York och att inte heller Stockholm beräknades som säkert. Jag satte i mina öronproppar för att åtminstone försöka att stänga ute en del av bruset och fortsätta läsa min bok.

Några månader senare kunde jag läsa en rapport om vad som hänt, där varken ryska terrorister, Al-Qaida eller ensamma galningar nämndes. Inte heller London, Madrid, New York eller Stockholm. Att boken jag läste var extra passande blir tydligt när vi påminns om Senecas ord. Han sa det bäst själv, 2000 år före mig:

We are more often frightened than hurt; and we suffer more from imagination than from reality.

 —

Förresten. Något som verkligen är en sensation, är att min debutroman Förvaltningen nu finns att bevaka hos Adlibris.