Varför Ruben Östlunds "The Square" är en bättre skolfilm än dokumentärer om Birka

IMG_0196.JPG

För mig som är född 1988 har den tekniska utvecklingen under min livstid varit ganska markant. Vi hade en hemtelefon (med sladd) när jag var liten i stället för att varje familjemedlem hade en egen mobil. Bolibompa sändes vid en speciell tid på dygnet och visade oftast tjeckiska dockfilmer eller tveksamma produktioner som Tårtan, i stället för animerade high-end-program på en streaming-tjänst. När vi åkte på långa bilresor fick vi underhålla oss med bilbingo i stället för att spela Candy Crush på våra smartphones.

Och när jag gick i lågstadiet kunde det hända att min fröken, nej pedagog heter det ju, bad vaktmästaren att köra fram rullvagnen det stod en tjock-tv med videospelare på.

Vid de tillfällena höll frökenpedagogen upp en videokassett i vitt fodral. Hon hade skickat efter den från LIC - Lärarnas Inköpscentral (under min research inför detta inlägg fick jag reda på att LIC tragiskt, men fullt förståeligt, gått i konkurs). Så släppte hon den glada nyheten att vi skulle få se på ”skolfilm”. Eftersom skoldagarna oftast innebar att öva skrivstil eller att lägga palinspel (en annan relik från det förgångna), var det stor fest vid de tillfällen det hände. Usain Bolt hade hamnat på efterkälken när ett gäng 10-åringar sprang till tv-rummet för att få den bästa platsen i soffan.

Idag har jag förstått att surfplattor slagit igenom stort i undervisningen. I vissa skolor, exempelvis i min hemkommun Karlskoga har varje elev en egen surfplatta. Det får mig att dra två slutsatser:

  1. Skolfilm bör rimligen vara ett element i undervisningen än idag.
  2. Skolfilm bör orimligen visas på tjock-tv med videobandspelare som vaktmästaren hämtar på en rullvagn.

Ämnet jag själv har en dragning åt, psykologi, var löjligt frånvarande när vi tittade på skolfilm. Vi såg i stället på ”Lilla Aktuellt” eller någon mossig dokumentär där en arkeolog satt vid en jordgrop i Birka och berättade om keramikskärvor från vikingatiden. Det när man helst av allt ville drömma sig bort till vikingaslag, gudinnan Freja och oändliga mängder mjöd. Eller, för den delen se på idolen Jesper Rönnbäck i actionsportfilmer som Free Radicals...

… vilket blir en tjusig övergång till regissören Ruben Östlund. Han har ägnat en del av sin karriär åt att göra skidfilm. Nu har han, liksom jag, gått vidare i livet och håller på med annat, som att skapa filmer som säger något om mänskligheten. Jag som skriver romaner och noveller är inspirerad av hans filmer på det vis att jag vill att även mina verk ska säga något om mänskligheten. Även om jag i förhållande till Ruben Östlund är obetydlig (kolla in inlägget om referensnivå så förstår du hur jag menar).

Varje gång jag sett en av hans och Plattform Produktions filmer, som Gitarrmongot, De Ofrivilliga, Play och Turist, har jag slagits av att det är en ren dramatisering av socialpsykologiska fenomen. Den typen av fenomen man kan lära sig om i läroböckerna, men förstå först när man sett det dramatiseras. Det är nämligen en enorm skillnad mellan att veta någonting och att förstå någonting. Hans senaste film, The Square, är en film som skapar förståelse.

Baserat på mina slutsatser här ovan, i kombination med det faktum att psykologi var frånvarande i skolfilmerna, vill jag ge en liten lathund för lärare som kan tänka sig att byta ut dokumentärerna om Birka mot The Square. Scenerna är nämligen mer eller mindre klippta ur social- och evolutionspsykologiska klassiker som Influence: Science and Practice och The Evolution of Desire: Strategies of Human Mating.

Vi tar det från början.

!Disclaimer!

Jag kommer att avslöja en del scener ur filmen. Jag refererar helt ur minnet så jag kommer säkerligen att glömma, lägga till och byta ut detaljer och repliker. Minnet fungerar inte som en biograf, som du kan läsa om i i inlägget om tid, eller på Tjänstedesignbloggen.

Nog om det, nu kör vi:

The Square i korthet

Filmen handlar om medarbetare som köper in, förbereder och inviger en installation på ett museum. Installationen är en ruta i marken, tänkt att uppmana till tillit människor emellan. Museichefen Christian och hans kollegor talar sig varma för verkets syfte men när verkligheten tränger sig på lever inte Christian som han lär. I en rad situationer, både med Christian och andra människor, sätts tilliten till andra människor på prov. Och det på ett sätt som får tittaren att skruva på sig i besvärande igenkänning, precis som med Östlunds tidigare filmer.

”Du där, backa mig, backa mig!”

I inledningen kommer Christian upp från Odenplans tunnelbanestation i en strid ström av människor. Alla på väg till någonting eller från någonting. Plötsligt hörs en kvinna skrika ”hjälp! Hjälp mig! Han kommer att döda mig”. Till en början ser Christians sig bara om, men fortsätter sedan att gå. Skriken fortsätter, kvinnan kommer springande och rycker tag i en man. Hon ställer sig bakom honom för att få skydd mot förföljaren som jagar henne. Mannen står bredvid Christian och, trots att de inte känner varandra, skriker ”Du där, backa mig! Backa mig när han kommer!”. När förföljaren hinner fram står Christian och mannen, två mot en, mot förföljaren som lugnar ner sig.

Att mannen pekar ut Christian och att de blir bundsförvanter emot det okända hotet, förföljaren, gestaltar ett av socialpsykologins mest intressanta fenomen. Legenden Robert Cialdini skriver om detta i sin Influence: Science and Practice:

”in an ambiguous situation, the tendency for everyone to be looking to see what everyone else is doing can lead to a fascinating phenomenon called pluralistic ignorance.”

Det innebär att människor i grupp har en tendens att förbli passiva när en ovanlig och oväntad händelse sker. Enbart av den anledningen att de flesta i gruppen förblir passiva. Ett tydligt moment 22: Ingen gör något eftersom ingen annan gör något. Cialdini ger ett exempel från ett mord i New York 1964, då Catherine Genovese mördats på öppen gata inför ögonen på 38 vittnen:

”Catherine Genovese had not experienced a quick, muffled death. It had been a long, loud, tortured, public event. Her assailant had chased and attacked her in the street three times over a period of 35 minutes before his knife finally silenced her cries for help. Incredibly, 38 of her neighbors watched from the safety of their apartment windows without so much as lifting a finger to call the police.”

Mordet på Catherine Genovese är knappast det enda exemplet. Det kan tyckas tragiskt att ingen gör någonting. Men samtidigt är beteendet begripligt med tanke på att människor använder andra människors beteende, som en hint för hur de själva ska bete sig i ovanliga situationer. Vidare forskning har visat att denna ”Bystander effect” är starkare ju fler människor som finns i närheten.

”Because we like to look graceful and sophisticated in public and because we are unfamiliar with the reactions of those we do not know, we are unlikely to give off or correctly read expressions of concern when in a group of strangers. Therefore, a possible emergency is viewed as a nonemergency and a victim suffers.”

Kvinnan i scenen i The Square skrek och skrek och det var först när hon ryckte tag i mannen bredvid Christian som han förstod att det verkligen var en allvarlig situation. Varför? Jo, eftersom han genom att ha blivit utpekad hade ett personligt ansvar. Att mannen sedan pekade ut Christian, var som taget ur en instruktionstext för hur man ska agera i en nödsituation bland andra människor. Cialdini förklarar:

”Based on the research findings we have seen, my advice would be to isolate one individual from the crowd: Stare, speak, and point directly at that person and no one else: “You, sir, in the blue jacket, I need help. Call an ambulance.” […] With that one statement you will have put the man in the blue jacket in the role of “rescuer.” He should now understand that emergency aid is needed; he should understand that he, not someone else, is responsible for providing the aid; and, finally, he should understand exactly how to provide it.”

Christian blev satt i en situation där han förstod att han, och ingen annan, skulle backa upp mannen. Scenen förklarar alltså pluralistic ignorance och bystander effect. Östlund och hans filmteam nöjer sig inte där, utan dessa fenomen kommer att gestaltas på nytt, senare i filmen. Den gången skruvas de upp ytterligare några nivåer. Mer om det längre ner i denna text.

”Du måste göra det, jag är en offentlig person, folk känner igen mig”

Senare har Christian upptäckt att han blivit bestulen på sin plånbok och sin smartphone. Och eventuellt även hans farfars manschettknappar. Tack vare en funktion på sin smartphone där man kan följa dess position om den blivit borttappad eller stulen, kan Christian och hans underställde kollega Michael se på en karta över stan var den befinner sig. Efter många timmars väntan, som sker under en vinfylld kväll på museet har de lokaliserat telefonen. Det visar sig vara ett höghus med åtta våningar och det blir därmed ganska svårt att veta exakt var i huset stöldgodset finns och vem som är tjuven. Christian och Michael smider en genialisk (?) plan som innebär att lägga ett hotbrev i varje brevlåda på varje våning. I brevet förklarar de att tjuven har en chans. Nämligen att lämna in de stulna varorna i en Seven Eleven-butik. Christian och Michael går igång rejält på planerna och skriver ett blev värdigt vilken maffiaboss som helst (åtminstone en i en film, något Ruben Östlund diskuterar i sitt sommarprat. De skriver ut en rejäl hög med brev, tillräckligt många för att lägga i varje brevinkast. Sedan åker de i Christians Tesla, lyssnar på Justice och peppar upp sig inför sin kupp. Men, när de sedan kommer fram till höghuset med sina hotbrev och sin välsmorda plan, visar det sig inte lika lockande att faktiskt sätta planen i verket.

Här visar sig en av de psykologiska teorier som fått igång mig mest de senaste åren: Teorin om Konstrual Nivå. Den är av det mer tekniska slaget, men går i korthet ut på att människor, medvetet eller omedvetet, upplever psykologisk distans i fyra olika dimensioner.

  • Spatial, alltså rumslig, distans.
  • Social distans.
  • Temporal, eller tidsmässig, distans.
  • Hypotetisk distans, eller abstraktionsnivå.

När man upplever en mindre psykologisk distans till någonting ökar den emotionella laddningen. En händelse är mer emotionellt laddad om den sker just nu, än om den sker om tio år. Eller om den drabbar min bror, än om den drabbar en främling på andra sidan jorden.

Den som vill se hur psykologisk distans kan tillämpas på exempelvis pensionsinformation kan läsa den rapport jag och Niklas Laninge skrev för Min Pension, tillsammans med Rodolfo, för några år sedan.

I scenen i The Square, smider Christian och Michael först sina maffiaplaner på en plats långt borta från höghuset där det hela skulle ske. Alltså, det finns en viss spatial distans. Deras plan ska också sättas i verket ”senare” vilket är en enorm skillnad emot ”nu” när vi talar om temporal distans. När de sedan är på rätt plats vid rätt tid blir situationen mer emotionellt laddad. De börjar ifrågasätta vad de egentligen gör. Ingen av dem vill bege sig upp i höghuset för att lägga ett brev i varje brevinkast, trots att de snackat upp planen tidigare på en annan plats.

Det här är något vi alla kan känna igen oss i. Vi kan planera för ett träningspass, middagar eller uppgifter som ligger långt fram i tiden med ett mycket större engagemang än vad vi kan uppbåda då det verkligen är dags. Psykologisk distans är även en (del)förklaring till det klassiska Planeringsmisstaget som jag skrivit om för Psykologifabriken.

Psykologisk distans till trots, när Christian och Michael är vid höghuset visar sig ett annat fenomen som Cialdini beskriver i Influence. Nämligen viljan att bete sig konsekvent och i enighet med sina tidigare beteenden:

”It is, quite simply, our desire to be (and to appear) consistent with what we have already done. Once we make a choice or take a stand, we will encounter personal and interpersonal pressures to behave consistently with that commitment. Those pressures will cause us to respond in ways that justify our earlier decision.”

Varken Christian eller Michael vill ändra sig. De vill bete sig konsekvent. Christian, som är chef (och alltså en auktoritet, mer om det längre ner i denna text) blir den som får bege sig upp i höghuset, trots att han försöker att hävda att han är en offentlig person, vilket mest blir en komisk parallell till att många i kultursvängen verkar ta sig själva på alltför stort allvar.

”Ge mig din jacka”

Christian blir intervjuad av en kulturjournalist som har, minst sagt, tveksamma frågor. Under den några minuter långa intervjun ser hon på Christian, som sitter med sin kulturhalsduk, med en minst sagt trånande blick. Vid premiärfesten för utställningen är hon där och hamnar, av en slump eller ej, nära Christian i toalettkön. Hon gör ingen hemlighet av att hon vill ha honom och trots att Christian ser sig själv i spegeln och säger ”Jag ska inte hamna i säng med den kvinnan” ser vi dem snart i hennes säng där de diskuterar vem av dem som ska slänga en (nyligen använd och fylld) kondom.

Christian har inte visat något intresse för kvinnan. Ändå är det honom hon vill ha. Museichefen och ingen annan. Evolutionsforskaren David M. Buss ger en möjlig förklaring till varför. Social status är en faktor som attraherar kvinnor (biologiska kvinnor ska tilläggas i händelse av genus-diskussion), som han beskriver i The Evolution of Desire: Strategies of Human Mating:

”Social status gives a woman a strong indicator of the ability of a man to invest in her and her children. The scientific evidence across many cultures supports the evolutionary prediction that women are attuned to this cue to the acquisition of resources.”

Christians status i deras sociala kontext, Stockholms konstscen, gör honom till den mest attraktiva mannen. Att Christian valde att ha sex tillfälligt sex med henne är inte heller förvånande. Människor, liksom andra djur, har blivit formade av evolutionen under miljontals år. Det gäller också vår sexualitet. Var denna utveckling befinner sig just nu (den pågår nämligen konstant) beskriver Matt Ridley i The Red Queen: Sex and the Evolution of Human Nature:

”The nature of the human male, then, is to take opportunities, if they are granted him, for polygamous mating and to use wealth, power, and violence as means to sexual ends in the competition with other men—though usually not at the expense of sacrificing a secure monogamous relationship.”

Christians auktoritet stannar inte vid att attrahera den kvinnliga journalisten. Även hans underställde medarbetare Michael har, som vi redan sett, drabbats av den. Robert Cialdini skriver om auktoritet i Influence att de flesta människor automatiskt lyder auktoriteter samt att de som innehar auktoritet ofta har symboler som förstärker den:

”When reacting to authority in an automatic fashion, there is a tendency to do so in response to the mere symbols of authority rather than to its substance. Three kinds of symbols that have been shown by research to be effective in this regard are titles, clothing, and automobiles. In separate studies investigating the influence of these symbols, individuals possessing one or another of them (and no other legitimizing credentials) were accorded more deference or obedience by those they encountered. Moreover, in each instance, individuals who deferred or obeyed underestimated the effect of authority pressures on their behaviors.”

Även här har Ruben Östlund och hans filmcrew lyckats på pricken. Christian innehar de tre symboler som kännetecknar lydande under en auktoritet. Han har:

  1. Titeln museichef.
  2. Symbolerna, en kulturhalsduk och kostym.
  3. Bilen, en Tesla.

Extra roligt blir det i scenen där han går upp i höghuset för att lägga lapparna i brevinkasten. Innan han gör det, begär han nämligen att få låna Michaels jacka medan Michael sitter kvar i hans Tesla. De byter symboler och Christian kliver några steg ner på auktoritets-skalan för att vara mer ghetto, medan Michael sitter kvar i bilen och får ta emot imponerade kommentarer från barnen i kvarteret.

Ough! Ough! Aoooh!”

Den här scenen knyter an, och skalar upp, det som visades i inledningsscenen på Odenplan. Utställningen håller på att invigas. En stor grupp människor sitter klädda i frackar och galaklänningar, redo för en flådig middag. Kristallkronan glittrar i taket och kyparna står redo att bära ut champagnen som säkert är välkyld. När gästerna satt sig hörs en röst i högtalaren som meddelar att gästerna ”befinner sig i djungeln, där djungelns lag råder. Ett rovdjur kommer att släppas lös. Det kan ana sig till rädsla. Den som håller sig lugn, kommer att kunna gömma sig i flocken men den som visar rädsla kommer att bli nedjagad. Snart kommer en grov man i bar överkropp in och, bokstavligt talat, spelar apa. Han jagar iväg en creddig konstnär. Han får Christian att lydigt sitta ner och hålla käften. Och till slut letar han upp en snygg ung kvinna, drar henne med sig och är på gång att sätta på henne. Hon skriker efter hjälp medan samtliga i salen sitter tysta och tittar ner i sina bord. Det är först när en gråhårig gammal man springer fram som proppen går ur resten av besökarna så att de kan övermanna rovdjuret.

Många människor har en idé om att fynd från psykologisk forskning enbart gäller andra människor. Att de själva skulle vara undantagna och minsann inte fall för grupptryck utan bete sig moraliskt korrekt. Det är en vanföreställning. Sociala bevis är något som gäller alla människor, oavsett deras personlighetsdrag eller deras kulturella och sociala tillhörighet. Det är situationella faktorer som avgör om man agerar eller sitter stilla. Cialdini igen:

”The principle of social proof states that one important means that people use to decide what to believe or how to act in a situation is to look at what other people are believing or doing there.”

Och, med denna scen fördjupas även förståelsen till fenomenet, i relation till inledningsscenen där Christian blir bundsförvant med mannen på Odenplan. I invigningscenen sitter hela kultureliten samlade. De har aldrig varit med om samma situation tidigare. Och, de befinner sig på en plats med likasinnade. För att förstå detta, kommer Cialdinis fördjupning av när sociala bevis är som starkast, väl till pass:

”Social proof is most influential under two conditions. The first is uncertainty. When people are unsure, when the situation is ambiguous, they are more likely to attend to the actions of others and to accept those actions as correct. […] The second condition under which social proof is most influential is similarity: People are more inclined to follow the lead of similar others.”

För den som läser om dessa fynd för första gången är det ofta tragiska insikter. Men bara för att de är tragiska betyder det inte att de inte går att bortse ifrån dem eller rationalisera det hela med att man själv inte skulle falla i den sociala fällan. Tro mig, de flesta av oss skulle göra. Helt enkelt eftersom de flesta gör det. Det kan låta som ett cirkelresonemang, men det går inte att bortse från att de flesta av oss beter oss som de allra flesta.

Som vi sett av Cialdinis exempel finns det sätt att komma runt svårigheten med att vara den förste som agerar i en ovanlig och kritisk situation. Det räcker med att peka på någon och säga ”du där, vi måste göra något” så är den sociala snöbollen i rullning.

Om det finns något att göra åt de evolutionära arvet gällande sexuella preferenser hos män och kvinnor är en annan fråga. Du får olika svar beroende på om du frågar en präst, en evolutionspsykolog eller ett nygift par. Om du frågar mig, så blir svaret att det visserligen går att bekämpa det men att det inte verkar särskilt kul att göra det.

Sammanfattning

The Square beskriver socialpsykologiska fenomen på ett mästerligt vis. Såväl Bystander effect, de sexuella och maktmässiga aspekterna av status och statussymboler, samt sociala bevis i ett större sammanhang beskrivs på ett sätt jag aldrig tidigare skådat.

Så, alla lärare där ute: ladda era elevers surfplattor med The Square, låt barnen se den, diskutera den och klappa er sedan på axeln i vetskap om att ni lärt dem någonting lite mer aktuellt än att det ligger skärvor av krossade lerkrukor i Birka.