Referensnivå: Psykologins viktigaste begrepp förklarar varför du bör bada kallt, hålla tyst, titta på tiggare, köpa kaffe och föreställa dig att dina vänner inte finns

IMG_0164.JPG

Jag har lyxen att bo med promenadavstånd till havet och brukar starta dagen med ett bad. När det kommer på tal, oavsett det är högsommar eller gråa november, blir den spontana reaktionen ”Hur kallt är det i vattnet?”

Är det så att människor jag talar med har en outsläcklig törst efter kunskap om vattentemperaturen på norra delen av Strandön i Uddevalla kommun. Kanske det är läge för SMHI, yr.no eller andra vädertjänster att sätta upp en mätstation just där?

Nej, jag förstår att det inte är den exakta vattentemperaturen de är ute efter. I stället är det en trivsam social konvention att fråga sådana saker. Därför svarar jag också helt enligt de social konventionerna att det är ”äsch, inte så farligt” i vattnet. Jag skulle dock kunna svara ”det beror på”, höjt ena ögonbrynet i en konstpaus, för att sedan dra en lång utläggning om att själva vattentemperaturen i fysisk bemärkelse inte är lika intressant som den subjektiva upplevelsen av temperaturen i vattnet.

Det, i sin tur, skulle föra mig vidare till att berätta om ett större fenomen. Ett fenomen jag ser som en av den psykologiska vetenskapens vackraste bidrag till mänskligheten. Men som sagt, det är inte alltid förenligt med de sociala konventionerna i vardagligt kallprat.

Nu slår det mig att denna blogg är satt att verka bortom de social konventionerna. Därför kan jag nu skippa det vardagliga kallpratet och göra den där långa utläggningen om ett av psykologins absolut viktigaste begrepp: referensnivå! 

Ja, glöm buzzwords som ”det omedvetna”, ”anknytningsteori” eller ”personlighet” och lägg i stället referensnivå på minnet. Jag upprepar: referensnivå.

En gång till: referensnivå.

Daniel Kahneman och Amos Tversky som skrev om fenomenet i sin klassiska bok Choices, Values, and Frames. Det är en ganska teknisk skrift, fylld med massa matematiska symboler, men Kahneman hottade upp kunskaperna (dock endast minimalt) i Thinking, Fast and Slow. Deras forskning berörde främst ekonomiska referensnivåer som har betydelse för våra ekonomiska beslut och gjorde klart att:

”the outcomes of risky prospects are evaluated by a value function that has three essential characteristics. Reference dependence: the carriers of value are gains and losses defined relative to a reference point. Loss aversion: the function is steeper in the negative than in the positive domain; losses loom larger than corresponding gains. Diminishing sensitivity: the marginal value of both gains and losses decreases with their size.”

Alltså, referensnivån utgör alltid ett utgångsläge för våra bedömningar och det vi utgår ifrån när vi betraktar något som en vinst eller en förlust och även, som jag ska beskriva, varmt eller kallt och bra eller dåligt. Hand i hand med referensnivån kommer två andra relevanta fenomen. Dels förlustaversion som innebär att förluster har större påverkan än motsvarande vinst. Dels avtagande känslighet som innebär att den upplevda betydelsen av ett steg ifrån referensnivån är starkast närmare referensnivån än längre ifrån den.

Kahneman och Tversky kämpade på inom området ekonomiskt beslutsfattande. Det som är extra intressant är att begreppet referensnivå återkommer i flera av livets områden. De senaste åren har jag börjat att se referensnivå som ett psykologiskt fenomen att likställa med homeostas i människokroppen eller naturligt urval inom och mellan arter. Alltså, någonting som i hög grad påverkar oss och våra liv.

Låter det klyddigt? Lugn, i den den här texten kommer jag att förklara hur fysiska upplevelser, subjektiva upplevelser, sociala relationer, ekonomiskt beslutsfattande, kroppsvikt och fysisk prestation är beroende av referensnivåer. Och, när man väl fattar det, kommer man att kunna justera sina egna referensnivåer till sitt eget bästa. Jag vill därför lova, kära läsare, att det här blogginlägget kommer att innebära den första dagen på resten av ditt liv. Nja, nu kanske jag tog i för mycket. Jag hoppas att det åtminstone ska vara intressant läsning.

Fysiska upplevelser: är vattnet varmt eller kallt?

Som jag var inne på, är den fysiska temperaturen i vattnet ointressant när man tar ett bad. Samma temperatur kan upplevas som jättevarmt eller iskall, beroende på ens referensnivå. Den som hoppat ner i en isvak direkt från ett bastubad eller klivit ner i samma isvak efter att ha åkt fem mil skidor (dragandes på en fullpackad pulka) i tjugogradig utomhuskyla vet vad jag menar. Det är kanske inte så många av er som åkt fem mil på skidor (dragandes på en fullpackad pulka!) i tjugogradig utomhuskyla, så jag ska ge ett mer vardagligt exempel. Ett exempel ni, kära läsare, rent av kan testa där hemma då ni kommer in the mood för ett psykologi-experiment. Kanske något att runda av taco-myset med på fredag?

Gör så här:

  1. Fyll en hink med vatten direkt från kranen.
  2. Ställ hinken mitt på golvet.
  3. Dansa ett varv runt den för att fira att du snart kommer att få lära dig någonting coolt.
  4. Fyll en till hink med varmt vatten från kranen.
  5. Ställ hinken med varmt vatten bredvid den första hinken.
  6. Fyll en hink med is.
  7. Ställ hinken med is på andra sidan om den första hinken. Nu har du alltså tre hinkar. En med is, en med kallt vatten, och en med varmt vatten.
  8. Sänk ner ena handen i ishinken, andra handen i varmvattenhinken, och vänta en minut.
  9. Sänk ner båda händerna i kallvattenhinken.

Vad händer? Jo, du märker att vattnet känns kallare med den ena handen och varmare med den andra. Vilken som upplever vilket lämnar jag åt dig att upptäcka, jag vill inte spoila hela härligheten. Det viktiga här är att referensnivån är olika för respektive hand! Alltså, vattnet har samma fysiska temperatur, men du upplever samma temperatur olika med respektive hand eftersom den referensnivå du satt för varje hand, skiljer sig.

Det här kan man utnyttja till sin fördel och det har jag gjort. När jag bodde i Bristol hamnade jag i en minst sagt sunkig lägenhet. Det var inte bara den rökstinkande heltäckningsmattan utan även det faktum att det inte fanns något varmvatten. Det gjorde att jag, till en början ofrivilligt, kastades in i ett eget experiment med referensnivåer. Varje morgon duschade jag i något som liknade en treminuters ice-bucket-challenge och blev ganska nedkyld. Då, våren 2015, var det ovanligt kallt i Bristol. Hela staden låg dränkt i fuktig kyla som liksom kröp innanför kläderna. Mina kollegor och kompisar, som alltid började dagen med en varm dusch, klagade dagligen på att det var så kallt och tog på sig kläder som om de var på en arktisexpedition för att slippa frysa. Själv hade jag börjat dagen med en kalldusch och kunde gå till jobbet endast iklädd en ledig kavaj som det anstår en brittisk gentleman. Jag frös inte och jag tackar det faktum att jag inte hade varmvatten i lägenheten. Det hjälpte mig att anpassa mig till en referensnivå för värme och kyla, som var bättre lämpad för vädret som rådde. Att jag samtidigt odlade myten om mig själv som en iskall viking var bara till min fördel när det var dags för fredagsölen på puben.

Subjektiva upplevelser: vad är björnens baksida?

Alla har vi haft extraordinära upplevelser. Själv kan jag briljera med att ha sett vild björn (varken Borg eller Ferry, utan djuret) och att ha åkt tåg tillsammans med Martin Hederos (jag var så star-struck att jag niade honom). Men, när allt kommer omkring, borde jag verkligen briljera med dessa upplevelser eller bara hålla käften om dem? Nu är det ju redan för sent med just dessa två exempel. Men, jag har varit med om bra mycket mer extraordinära upplevelser än så, så frågan är fortfarande relevant.

Två av mina favoritforskare, Daniel Gilbert och Tim Wilson har, tillsammans med den för mig okände Gus Cooney, genomfört en rad experiment på temat ”oförutsedda kostader av extraordinära upplevelser” och ger sitt svar:

”We found that participants thoroughly enjoyed having experiences that were superior to those had by their peers, but that having had such experiences spoiled their subsequent social interactions and ultimately left them feeling worse than they would have felt if they had had an ordinary experience instead.”

Kontentan av de experiment de utfört är att extraordinära upplevelser har två sidor. Å ena sidan njuter vi av dem. Å andra sidan får vi betala ett socialt pris för dem då vi talar om andra som inte har samma, extraordinära, referensnivå som oss. Man riskerar alltså att bli socialt isolerad om om man gör någonting extraordinärt och sedan talar om det med sina högst ordinära kompisar. De extraordinära upplevelserna skapar en ny referensnivå som kompisarna inte når upp till.

Sociala relationer: är miljonären rik eller fattig?

För några år sedan skrev en tidigare trader på Wall Street, Sam Polk, om hur han efter några års karriär hade höjt sin årliga bonus från $40 000 till $1 500 000 och ändå upplevde sig fattig. Hur kan det komma sig? Borde inte hans referensnivå ha varit de ursprungliga 40 000? Nej, Sam Polk satt dagligen bredvid andra traders som tjänade miljarder. Alltså mycket mer än honom. Polk sa själv (fritt översatt) att ”när snubben bredvid dig tjänar tio miljoner dollar, känns inte en eller två miljoner särskilt nice”.

Social jämförelse är en av våra starkaste drivkrafter, som Adam Alter skriver i sin bok om beroendeframkallande teknik, Irresistible: The Rise of Addictive Technology and the Business of Keeping Us Hooked:

 ”Humans are inherently aspirational; we look ahead rather than backward, so no matter where we stand, we’ll tend to focus on people who have more. That experience produces a feeling of loss, or deprivation, relative to those other people.”

Trots att vi, som Alter beskriver, har en tendens att avundas de som har mer än oss, behöver vi inte göra det. Tricket är att välja vem man jämför sig med. Om man sitter i sin nybyggda enplansvilla med en flådig Volvo XC90 och en tempererad utomhuspool, kommer man oundvikligen att känna sig fattig om man sneglar mot grannen kikar ner på sin Tesla Model X från takterrassen på sitt tvåvåningsmansion medan ungarna leker i inomhusäventyrsbadet. Men, kikar du i stället åt andra hållet på tiggarna som just slagit ner sina tält och käkar den färdiggrillade kycklingen de köpt på matvarubutiken för pengarna de lyckats tigga ihop under dagen, då hamnar ens situation i ett nytt skimmer. Med andra ord, det går att välja vilken social referensnivå man använder sig av. Det kommer att krävas träning. Och som med all träning, blir det lättare ju mer man övar sig. 

Ekonomiskt beslutsfattande: Är Starbucks dyrt eller billigt?

Det var alltså inom området ekonomiskt beslutsfattande som de två snillena Kahneman och Tversky först applicerade sina forskningsfynd. Deras område gällde preferenser vid ”choice under uncertainty” vilket i praktiken kan översättas till alla beslut en människa står inför eftersom man aldrig kan vara säker på någonting (förutom det du läser på denna blogg såklart, he he).

När det gäller pengar och ekonomiska beslut är referensnivån ständigt närvarande, vare sig man vet om det eller är totalt ovetandes. Eller, vad sägs om dessa exempel:

  • Om du bestämt dig för att sälja av fonder eller aktier är du troligtvis vara i en rejäl kris om du säljer dem för ett lägre pris än din referensnivå, inköpspriset.
  • När du handlar kläder i en butik är det troligt att personalen ställt fram dyra plagg vid entrén och billigare längre in. Om du först fingrat på en Versace-klänning för 20 000 upplever du troligtvis partytoppen för 5 000 som ett kap. Hade du i stället passerat fyndkorgen på Ge-Kås först, hade du värderat toppen annorlunda.
  • Matvarubutiker tvingas, åtminstone i Sverige, uppge pris/kg på de varor de säljer. På så vis kan man jämföra såväl äpplen med äpplen som äpplen med päron. Pris/kg innebär alltså en gemensam referensnivå.
  • Varje extrapris i varje butik drar nytta av att ligga under en referensnivån som redan är given. När du ser att hörlurarna med gammal NWA-medlems namn på har gått ner i pris ifrån det ursprungliga, referensnivån, tänker du givetvis att det är ett läge man bara får en gång i livet. Att det inte är det, utan att samma läge kommer dag efter dag och kommer att göra resten av ditt liv, kan vi lämna till en annan bloggpost.

När en ny produkt kommer ut på marknaden kan referensnivån vara vän för vissa och fiende för vissa. Det är så eftersom alla nya produkter automatiskt kommer att jämföras mot en referensnivå. Men, det finns kluriga sätt att ta sig runt det. När Starbucks gjorde intrång på marknaden började de att sälja kaffe för två- till tredubbla priset mot var det klassiska konditoriet längre ner på gatan gjorde. Alla rationella människor borde därför ha gått förbi Starbucks och köpt kondis-kaffe i stället. Eller? Nej, då Starbucks kallade sina kaffesorter för ”Double Lattelicious Creamy DeLuxe” och inte ”en stor köpp bryggkaffi med en skvätt mjölk” var det ingen som ens reflekterade över att priset var högt över den etablerade referensnivån för kaffe. När man i stället lade sig på en referensnivå som närmast liknar drinkar, upplevdes 50 kronor som helt ok eller rent av billigt, för kaffet.

Kroppsvikt: varför funkar inte dieten?

Det är fler människor på jorden som är överviktiga än som är underviktiga. Fetma är ett större problemen än undernäring. Inte konstigt att dieter av olika de slag har gjort att 5:2 och lchf troligtvis snart hamnar i SAOL, om de inte redan gjort det. Kampen mellan dieterna brukar handla om vilken som ger mest viktnedgång snabbast. Problemet är bara att ingen diet är bra. Alla är lika dåliga. Sett över längre tid återgår en människa alltid till, eller över, sin ursprungsvikt efter en tids viktnedgång.

Varför? För att kroppen har en egen referensnivå, eller set point som det också kallas, för vad kroppen anser är en hälsosam kroppsvikt. Hjärnan och resten av kroppen kommer att göra allt för att återgå till denna referensnivå. Eller, gärna lite över den för att skapa en buffert inför nästa period av svält. En diet med syfte att sänka kroppsvikten är nämligen ett annat namn för svält.

Stephan Guyenet förklarar det i sin bok The Hungry Brain: Outsmarting the Instincts That Make Us Overeat:

once a person develops obesity, it becomes a self-sustaining state, and the person has to overeat to feel the same satisfaction that a lean person after eating a smaller meal. In essence, once we gain weight, the lipostat becomes on of the primary reasons why we continue to overeat, undermining our conscious desire to be lean and healthy.”

Kroppens strävan efter homeostas, referensnivåer gällande exempelvis kroppstemperatur, nivå av vatten och hormoner, gäller även kroppsvikt och nivå av kroppsfett. När man förlorar något eller några kilo, slår kroppens förlustaversion till och hjärnan kommer att sända signaler till hela nervsystemet att försöka återvinna de kilon den förlorat. Komma tillbaka till referensnivån. Det här är något Jacob Guidol skrivit om på lättbegriplig svenska.

Fysisk prestation: 03:29 är mycket bättre än 03:31

 (Här hade jasg tänkt skriva om den så kallade "Bannister-effekten" som ett första exempel. Men, vid min research upptäckte jag en övertygande redogörelse för varför Bannister-effekten är en segdragen myt. Alltid sunt att få sina så kallade sanningar prövade och vederlagda.)

Om man kikar på resultatlistorna på maratontävlingar är det många många fler löpare som springer in på 03:29 än på 03:31.

Likaså fler som springer in på 03:59 än på 04:01.

Och fler som springer in på 04:29 än på 04:31.

Kan vi ana ett mönster? Ja, tack vare de fyra forskare som sammanställde nästan tio miljoner sluttider från New York Marathon och kom fram till just detta. Jämna tider utgör referensnivå för vad som är ett lyckat maratonlopp. Den som sätter ett mål för sin mara sätter det sällan till 03:36, utan hellre till 03:30. Avrundade siffror är helt enkelt skönare att föreställa sig.

När en person sedan närma sig mållinjen och upptäcker, kanske genom att snegla på sin löparklocka, att den har chansen att komma under sin referensnivå kan den uppbåda oanade krafter för att ta sig i mål. Samma fenomen kan man skåda när en person med stegräknare står och hoppar i sovrummet i tio minuter innan det är dags att lägga sig för att komma upp i sitt dagsmålet.

Sammanfattning

Referensnivåer finns inom oss och runt om oss, vare sig vi vill det eller ej. Och de påverkar oss, vare sig vi vill det eller ej. Att avgöra om vattnet är varmt eller kallt, är så klart en skitsak i jämförelse med eget välbefinnande eller ens fysiska hälsa. Min approach till dem är att omfamna dem och använda dem till min egen fördel för att, så att säga, justera mina upplevelser.

Till exempel:

  • Duscha kallt för att inte påverkas lika mycket av kyligt väder.
  • Ge mig ut i regnigt väder för att uppskatta soliga dagar desto mer.
  • Undvika alla former av aktivitetsarmband, pulsklockor och stegräknare eftersom de triggar mig att sträva efter referensnivåer, ofta godtyckliga som 10 000 steg om dagen, i stället för att använda min intuition.
  • Sova på marken under bar himmel då och då för att uppskatta att sova i min säng.
  • Stänga av värmen i mitt hus i perioder för att känna större tacksamhet när den väl är påslagen.
  • Leva på torftig mat, som potatis och bruna bönor, i perioder för att kunna njuta mer av lyxmat, typ lammstek och oxfilé, när jag väl äter det.
  • Föreställa mig att mina vänner och min familj är döda. En idé jag fått via den gamle stoikern Seneca, som menade att ‘we should love all our dear ones, but always with the thought that we have no promise that we may keep them forever’. Det är också något ett gäng forskare i psykologi vid Berkeley tipsar om i övningen Mental Subtractions of Relationships och nu finns alltså en viss mån av evidens för att det är hälsosamt för psyket att tänka på döden. 

Som ni kan se, kan det ibland innebära obehag eller typiskt osköna upplevelser. Men, det är en segdragen myt att livet skulle bli bättre bara för att det utesluter obehag. Livet går knappast ut på att undvika obehag. Då kommer man snart att undvika det helt och hållet.