Är Facebook ditt digitala heroin?

IMG_0207.JPG

Junkie sedan barnsben

När jag var tio år spenderade jag de flesta vakna timmar utanför skolan med att spela datorspel. Det var inte direkt avancerade spel som dagens World of Warcraft. På den tiden räckte det med demoversionen av Age Of Empires för att hålla mig sysselsatt timmar i sträck. Jag spelade så mycket att farmor oroade sig för att jag skulle bli ”trött i ögonen”. Snart satte mina föräldrar upp en datorgräns på två timmar om dagen. Jag började gråta och förstod inte hur de kunde vilja mig så illa. Datorspel var det roligaste jag visste. Idag förstår jag att de inte ville mig illa. Tvärtom. De ville mig väl. Idag förstår jag också att den desperation och sorg jag kände när jag tvingades dra ner på mitt spelande var en form av avvänjningssymptom värdigt vilken knarkare som helst.

Vi gör ett tidshopp ca tio år framåt: Jag studerar psykologi vid Örebro Universitet, har slutat att spela dator men har köpt min första smartphone. Jag var förundrad över hur jag exempelvis kunde stå på Stortorget i Örebro och via telefonens AR-app få information och länkar till Wikipedia-artiklar om byggnaderna jag såg runt om mig genom telefonens kamera. Plötsligt hade jag hela världen i min ficka! Jag anade inte att världen i min ficka snart skulle innebära ett återfal till spelandet, med tidsfördriv som Candy Crush och FarmVille, snarare än Wikipedia-artiklar och en värld av kunskap.

Det var också vid den tiden jag började läsa annat än romaner. Det började med att jag upptäckte klassiker i psykologi. Jag lärde mig om hjärnan och emotioner i Descartes Misstag. Förstod kognition och tänkande genom What Intelligence Tests Miss och fattade intresse för konsumtionsbeteende genom Predictably Irrational. Tack till Örebro Universitetsbibliotek!

Snart kom jag även över den bok som skulle komma att både förklara och förändra mitt förhållande till modern teknik: The Shallows av Nicholas Carr, med undertiteln ”What the internet is doing to our brains”. Carr skrev den som en följd av en upptäckt han gjort hos sig själv, nämligen att han efter internets intrång inte upplevde samma koncentrationsförmåga som tidigare.

my brain, I realized, wasn’t just drifting. It was hungry. It was demanding to be fed the way the Net fed it—and the more it was fed, the hungrier it became. Even when I was away from my computer, I yearned to check e-mail, click links, do some Googling. I wanted to be connected.

I boken lägger Carr ut en ganska bedrövlig bild av hur digital teknik i allmänhet och internet i synnerhet påverkar oss. Den kom ut 2010 när Instagram inte ens fanns på App Store, Facebook bara hade några hundra miljoner användare jämfört med dagens 2 miljarder och tvååringar inte hade iPads som barnvakter i samma utsträckning som idag.

Jag kopplade samman det jag läste om i The Shallows med det jag höll på att lära mig i mina kurser i psykologi. Att en person kan bli beroende av vad som helst, bara det ger någon form av belöning eller gör att den undviker något form av obehag. Några månader senare såg jag även eget beroende bli starkare. Jag skulle läsa på inför en tenta men avbröt mig själv gång på gång för att kolla om någonting hänt i mitt Facebook-flöde eller för att vattna mina FarmVille-plantor.

Jag har en tendens att vara något impulsiv och när jag insåg vart mitt beteende var på väg, fick jag nytta av impulsiviteten. Jag sålde min smartphone och återgick till min hederliga Nokia. En plastig lur utan varken kamera eller GPS. Men å andra sidan är den så stryktålig att man troligtvis skulle kunna köra över den med pansarvagn. Den har dessutom en batteritid som klarar en veckas användning utan laddning. Något man inte kan säga om moderna smartphones. Sedan dess har mitt förhållande till moderna tekniska prylar varit minst sagt bipolärt (som med en hel del annat i mitt liv). Vissa perioder har jag haft smartphone. Andra inte. Vissa perioder har jag använt Facebook. Andra inte. Vissa perioder har jag haft aktivitetsmätare och såväl registrerat steg, sömnkvalitet som andningsfrekvens i ett optimistiskt försök att nå optimal hälsa, bara för att komma på andra tankar, radera all data och sälja mätaren.

Jag trodde att jag kommit till sans i en smartphonefri tillvaro när jag förra våren började en ny anställning. Då tvingades jag ha en smartphone i arbetet. Det fanns inga andra alternativ. Jag var givetvis inte tvingad att ta hem den. Men, för mig som vuxit upp med belönande dataspel och spenderat många timmar både dag och natt med sin smartphone, var det som att ge en flaska sprit till en rehabiliterad knarkare. Självklart tog jag med den hem, fick något slags återfall och använde den mer än jag både borde och ville. Varför? Har jag kass viljestyrka? Nej, som vi ska se snart är det inte hela sanningen. Det finns fler orsaker och förklaringar. Nu har jag lyckligtvis slutat min anställning, inte (enbart) för att jag tvingades gå runt med prylar jag inte behöver och återgått till min Nokia. 

Digitalt heroin

Det skulle vara lätt att säga att jag har en ”beroendepersonlighet”, en ”beroende-gen” eller att min viljestyrka helt enkelt är svag. Problemet med de förklaringarna är bara att de inte stämmer. Vid det här laget har forskningen på hur digital teknik påverkar oss och det som kallas beteendeberoende kommit en bra bit längre än år 2010 när The Shallows kom ut. Psykologen Adam Alter har sammanfattat den i en strålande bok, Irresistible, där han gör klart att beroende drabbar vem som helst som råkar befinna sig vid det som är beroendeframkallande oavsett om det är en substans eller något som förstärker ett beteende.

There isn’t a bright line between addicts and the rest of us. We’re all one product or experience away from developing our own addictions. 

Det är i första hand miljön och situationen som avgör om ett beroende utvecklas. Alter beskriver exempelvis heroinberoende bland amerikanska soldater i Vietnam under 1960-talet. Det blev ett utbrett problem och man väntade sig att tiotusentals soldater skulle återvända till USA som nerknarkade junkies och kosta samhället mångmiljardbelopp. Men, de allra flesta soldater återvände till sina vanliga, drogfria, liv då de kom hem. Förklaringen? För att ett beroende ska kunna fortgå måste miljön innehålla det som är beroendeframkallande. I 60-talets USA fanns knappt heroin att få tag på och det lilla som fanns var svindyrt.

Det har det blivit ändring på idag. Inte bara i USA och inte bara gällande heroin. Vår miljö ser markant annorlunda ut idag jämfört med femtio år sedan.

In the 1960s, we swam through waters with only a few hooks: cigarettes, alcohol, and drugs that were expensive and generally inaccessible. In the 2010s, those same waters are littered with hooks. There’s the Facebook hook. The Instagram hook. The porn hook. The email hook. The online shopping hook. And so on.

När vi talar om beroenden bör vi alltså lägga Facebook, Instagram, porr, email, onlineshopping, gambling och spel till samma kategori som cigaretter, alkohol och droger. Listan över möjliga beroenden lär bli längre i takt med att nya digitala tjänster utvecklas och förfinas. 

Normalt är inte optimalt

Det är ingen vild gissning att det kommer att drabba fler. En meta-analys, alltså en sammanfattning av flera studier, publicerades år 2011. Där sammanfattade man studier från fyra kontinenter med totalt 1,5 miljoner människor, som undersökt beroende av både substanser och beteenden. Slutsatsen var att 41 procent upplevt någon form av beroende det senaste året. Den kom som sagt ut år 2011. Hur det ser ut idag kan inte jag säga något om. Min misstanke är att den ökat, eftersom smartphone- och internetanvändandet ökat både i Sverige och i övriga världen där den antas öka även kommande år. Samtidigt har de digitala tjänsterna och produkterna förfinats för att göra oss än mer beroende. 

Idag är det alltså normalt att vara beroende av digitala tjänster eller produkter. Vissa menar att det som ”alla” gör inte kan vara dåligt. Jag håller inte med. Samhället är fullt av exempel på beteenden som är normala och direkt skadliga. Att dricka läsk, att sova för lite att sitta många timmar om dagen är normalt men inte alls bra. Då kommer min gamle gulliga hjälte Henry David Thoreaus slagkraftiga citat, som han skrev i Walden, väl till pass: 

Största delen av det mina grannar anse gott och lovvärt, anser jag i mitt inre vara dåligt; och om jag ångrar något är det i allmänhet mitt så kallade goda uppförande. Vilken besatthetens demon lockade mig till detta? 

En liten utsvävning: Tipsar om filmen Man Tänker Sitt som till stor del bygger på Walden. Jag såg den en gång på en filmfestival i Falun och fångades både av filmen och dess soundtrack av Erik Enocksson.

Jag har tänkt en hel del på Thoreaus citat och med tiden har jag komprimerat det. Om jag någon gång skaffar en tatuering är det troligtvis detta jag kommer att tatuera in:

Normalt är inte optimalt.

Det gäller även användandet av digital teknik. I Storbritannien är det exempelvis normalt för den i åldern 11-18 år att vakna minst en gång per natt för att kolla sina flöden i sociala medier. Men det är inte optimalt.

Att vilja ha utan att uppskatta

Nej, det är inte optimalt och det är inte heller förvånande. Tekniken är designad och utvecklad för att vara beroendeframkallande. Tillverkarna och utvecklarna vill att så många av oss som möjligt ska använda den så mycket som möjligt. Vi ska scrolla längre ner i flödet, spela en omgång till av Candy Crush, titta på ännu ett Youtube-klipp eller ännu ett avsnitt av tv-serien på Netflix. Ofta lämnar det en ganska trist eftersmak. När man spenderat några timmar med sitt beroende känner man sällan att det var väl spenderade timmar och man är sällan mer nöjd med tillvaron. Snarare tvärt om. Adam Alter förklarar att det är skillnad mellan att uppskatta något (liking) och att vilja ha något (wanting):

liking and wanting take different paths in the case of addiction. The depths of addiction are no fun at all, which is another way of saying that addicts crave a hit without liking the experience. 

Eller annorlunda uttryckt:

all addicts want the object of their addiction, but many of them don’t like it at all

År 2015 gjorde jag ett personligt experiment genom att radera mitt Facebook-konto. Senare skulle jag upptäcka att det inte ens var möjligt att radera det. Det går bara att pausa sitt konto för att när som helst starta upp det igen. Men, jag trodde att mitt konto var raderat och att all min Facebook-historik, mina bilder och mina kontakter var borta för alltid. Det jag då upplevde var något som var tydliga avvänjningssymptom. Jag började visserligen inte gråta som jag gjort som tioåring. Men jag fick upp tankar i huvudet som var tydliga tecken på att jag saknade Facebook. Jag ville fotografera saker för att posta i mitt flöde. Plötsligt dök min gamla gymnasiekompis Marcus Larsson upp i huvudet. Jag hade inte tänkt på honom på säkert tio år men plötsligt undrade jag vad han gjorde och hade gärna gjort lite eftersökningar på Facebook. Jag vågar påstå att jag upplevde en "wanting" då jag ville posta bilder och söka upp Marcus Larsson, men om jag väl gjort det hade min "liking" inte varit särskilt hög.

Forskningen hinner ikapp

Runt om i världen ser man exempel på hur människor försöker att göra något åt sina relationer till digital teknik och sociala medier. Kanske är det så att människor börjar att upptäcka att summan av deras användande av digital teknik och sociala medier ger dem fler negativa konsekvenser än positiva.

Tekniken utvecklas snabbare än vad forskningen hinner med. Det är knappast förvånande eftersom den akademiska världen brukar vara synnerligen trögrörlig, men nu börjar forskningen ändå göra framsteg. Vid min research inför det här inlägget hittade jag några intressanta studier på psykologiska och sociala konsekvenser av Facebookanvändande.

  • I en enkätstudie med 1787 deltagare var de mest aktiva användarna av sociala medier 2.7 gånger med sannolika att ha depression. Kom ihåg dock, att det bara var en enkätstudie där deltagarna själva rapporterade sitt användande. Den typen av studier har ibland en stor felmarginal.
  • I ett experiment lät man deltagare antingen scrolla passivt i sitt flöde eller interagera med sina vänner. De som passivt scrollade rapporterade i slutet av dagen att de kände sig mer illa till mods.
  • En annan enkätstudie (dock från 2007 när Facebook såg mycket annorlunda ut mot vad det gör idag) visade att Facebookanvändande ökade användarnas känsla av ”socialt kapital”.
  • Ett experiment med 1095 deltagare, tvingade försökspersonerna att sluta använda Facebook under en vecka. De som lyckades visade högre grad av koncentrationsförmåga, subjektivt välbefinnande och livstillfredsställelse när veckan var slut.

Dessa studier och experiment är utförda på vuxna människor. Vad det innebär för barn som växer upp med tekniken är för tidigt att säga. Men, vi kan använda en del tidigare gjord forskning för att göra välgrundade antaganden. Alter igen:

Children develop different mental skills at different ages, during so-called critical periods. [...] If kids miss out on the chance to interact face-to-face, there’s a fair chance they’ll never acquire those skills.

En annan som tänkt och skrivit om samma ämne är Philip Zimbardo som i boken Man, Interrupted utforskar vad det moderna samhället gör med mäns utveckling. Han tar upp ett närliggande exempel, beroendet av internetporr:

if you're a young, sexually inexperienced male growing up watching hard-core porn (really, any person watching a lot of hard-core porn), and you masturbate exclusively to it —often with a “death grip”– imagine how that will affect your future sexual experiences. If you've trained your brain and body to become aroused by multiple hard-core porn scenes, most likely real-life sex partners will not turn you on nearly as much as they would if you hadn't consumed such material. 

Framtiden

Om vi går en framtid till mötes där människor inte utvecklar varken sociala eller sexuella färdigheter, då vettefan om jag vill vara med… Men, Adam Alter är lite mer optimistisk:

Parents have always taught their children how to eat, when to sleep, and how to interact with other people, but parenting today is incomplete without lessons on how to interact with technology, and for how long each day.

Med facit i hand är jag glad att mina föräldrar satte upp en tidsgräns för mitt spelande. Även om jag bröt mot det då och då. Alter tar även upp en del intressanta exempel på hur tekniken kan och bör användas, exempelvis i skolan. Quest 2 Learn är en skola byggd på gamification, samma principer som gör Candy Crush eller Instagram beroendeframkallande vilket gett fantastiska resultat för elevernas skolresultat. De utklassad andra skolelever i standardiserade tester i stil med våra nationella prov.

Det är så klart omöjligt att säga någonting om framtiden. Men det hindrar inte att man gissar. Jag ger mig på att göra tre spaningar:

1. Det digitala Systembolaget

För alla som babblar på om den fria viljan och att var och en ska få välja fritt är detta en tråkigt alternativ. Men, ni som ställer er till den skaran borde läsa på lite om hur det ligger till med den fria viljan och vår förmåga att fatta rationella beslut (hint: den fria viljan är till största del en illusion). Därför skulle det finnas utrymme för en digital motsvarighet till Systembolaget. Alltså en funktion där medborgare, antingen i Sverige eller världen över, får begära ut begränsade mängder digitala tjänster vid väl valda tillfällen för att inte dras in i beroende. Vissa företag använder sig av detta. Exempelvis biltillverkaren Daimler som begränsar möjligheten att skicka mail under semestern. Dessutom börjar fler och fler programvaror och appar som begränsar vissa appar och webbsidor att dyka upp och spridas, exempelvis Moment eller autostarten för sociala medier, Relaxed.

Det är denna taktik jag själv anammar i dagsläget. Jag har ingen smartphone och varken internetanslutning eller tv i mitt hem. Det är med andra ord en icke-digital zon där jag ägnar mig åt att läsa, skriva och umgås med människor. Om jag vill ta del av nätets frestelser får jag helt enkelt bege mig till mitt digitala systembolag, ett café eller bibliotek med wi-fi. Vill jag se på film hemma får jag helt enkelt ladda ner den. Jag har inte längre världen vid mina fingertoppar utan snarare en hel värld i min hjärna. Men trots att det är den taktik jag använder, ska ni inte missförstå mig och tro att jag är för att staten blandar sig i användandet av digital teknik. Tvång och förbud är rätt väg att gå såvida man inte satt upp dem för sig själv. Då hoppas jag mer på alternativ två och tre. 

2. Giganterna börjar att bry sig om oss

De senaste åren har röster börjat höjas inom och runt om Apple, Google, Amazon och andra digitala giganter för att de inte beter sig etiskt mot oss, sina användare. När fokus ligger på ökat användande kan de förfina sina appar, webbsidor och tjänster med miljontals människor som försökskaniner. Det pågår dagligen, dygnet runt och vi är alla en del av det. Syftet är att få oss ännu mer fångade i tjänsterna och använda dem ännu mer. Med andra ord behöver lösningen på problemen med beteendeberoende inte vara svårare än att samma giganter bestämmer sig för att göra oss en tjänst. Låt säga att Apple lägger in en begränsning i hur många timmar man kan använda sin iPhone. Eller att Google utvecklar en algoritm som känner igen om ett barn använder mackapären och då automatiskt stängs av. Man kan se tecken på detta redan nu:

  • En tidigare utvecklare vid Google, Tristan Harris, har startat initiativet Time Well Spent för att höja medvetenheten om vad digital teknik gör med oss. 
  • Mina gamla kollegor vid Psykologifabriken utvecklar nu Shim, en artificiell intelligens som bland annat uppmanar användaren att bege sig ut i verkligheten för att förstärka sina sociala relationer.
  • Sveriges första beteendebyrå, Beteendelabbet (som består av synnerligen vettiga personer, vill jag inflika) har gjort en deal med aktivitetstjänsten Lifesum i syfte att påverka hälsan på ett hälsosamt vis hos över 20 miljoner användare. 

3. Hjärnan och tekniken vävs samman

Nicholas Carr avslutade The Shallows med att påpeka

as we come to rely on computers to mediate our understanding of the world, it is our own intelligence that flattens into artificial intelligence.

Redan år 2010 var han alltså inne i tanken att mänsklig intelligens och artificiell intelligens skulle kunna smälta samman. Idag är Elon Musk och hans Neuralink inne på samma spår. Den som vill lägga undan en timme åt att läsa om Neuralink, bör kolla in bloggposten på Wait But Why. Neuralink gör ingen hemlighet av att deras syfte är att utveckla digital teknik som opereras in i hjärnan. På så vis ska både människan som art och människor som individer kunna hålla jämna steg med artificiell intelligens som överträffar mänsklighetens intelligens, så kallad superintelligens (mer om det i en annan bloggpost). För många människor är detta en skrämmande tanke. Men, om man som Musk ser övermänsklig artificiell intelligens som ett reellt hot mot mänskligheten, är det en risk man behöver ta. 

---

Som sagt, vi vet ingenting om framtiden. Men jag anar att den blir spännande. Vad som än händer och var det än händer, så vill jag vara med när och där det händer.