Vad gör vi med tiden?

IMG_0156.JPG

”Tid är pengar” – Benjamin Franklin

"Tid är det man mäter med en klocka” – Albert Einstein

Det finns få saker som så många talar om och så få förstår, som tid. Eller, annorlunda uttryckt, det är en gigantisk skillnad mellan att lära sig klockan och att lära sig hantera sin tid. De flesta i vår (eller snarare min) del av världen lär sig klockan innan de börjat skolan. Men, de flesta i vår (jaja, min) del av världen lär sig aldrig att hantera tiden på ett sätt som de själva mår bra av.

När jag berättar för människor att jag lämnat det där med arbetstider, anställningsavtal och att ha en chef då inte riktigt passar mig och i stället ägnar min tid åt att tänka, läsa, umgås med människor jag tycker om, och framförallt skriva får jag ibland svar som ”Åh, jag önskar att jag också fick tid till det” eller ”Det ska jag också göra när jag får tid”. Jag skulle ha svarat likadant fram tills dess att jag insåg en sak. Tid inte är något man får mer av. Tid är något man har och tvingas spendera bäst man kan.

Ibland leder samtalet till att jag frågar personen vad den gör på sina lediga stunder. Då kan svaret exempelvis bli att se på tv-serier, slappa eller umgås med vänner. Om jag är på mitt mer prövande humör, brukar jag mer eller mindre finstämt påpeka att det verkar vara en klar mis-match mellan vad de säger att de vill göra och vad de faktiskt gör. Några dagar senare kan jag se samma person i matbutiken med kundvagnen fylld med fläskfilé de ”egentligen inte vill ha” för att de vill utnyttja ett extrapris och ”spara en slant”. Alltså, de utnyttjar monetära extraerbjudanden och köper sådant de säger att de inte vill ha. Men, de utnyttjar inte temporära extraerbjudanden till att göra det de säger att de vill göra.

Då ställer jag mig frågan: Hur kommer det sig att vissa människor slösar med tid på ett sätt de aldrig skulle slösa med pengar?

Alla människor borde då och då påminna sig om att deras tid på jorden är begränsad. Eller för att tala klarspråk: Vi kommer alla att dö. Åtminstone som världen ser ut idag. Visst är det möjligt att metoder för odödlighet utvecklas. Transhumanism och bioteknik är spännande liksom att frysa ner sin hjärna i väntan på att något snille i framtiden ska kunna väcka upp den till evigt liv i en ny kropp. Men, än så länge behöver varje människa som föds inse det faktum att den också kommer att dö. Det gäller dig. Det gäller mig. Det gäller dina barn. Det gäller Beyoncé, Vladimir Putin och Usain Bolt. Det gäller… Ja, du fattar vinken.

För min egen del kom ett sådant tillfälle för några år sedan då jag såg dokumentärfilmen ”Den nya tiden” där ett några människors förhållande till tid beskrivs. En av dem är löparen Markus Torgeby, även kallad kåt-Markus enligt min vän Torbjörn som bodde nära honom i Åre. Kåt-Markus flyttade ut i skogen och spenderade sin tid med att bygga ett eget hus tillsammans med sin fru och deras barn. En annan person i filmen är jordgubbsodlare, dock inte Årets Jordgubbsodlare, som tvingas låta tiden ha sin gång. En tredje person är en karriärkvinna med bostadsrätt i Hammarby Sjöstad, lantställe i stockholms skärgård och ett creddigt jobb. Det är bara det att hon måste spendera det mesta av sin tid med att jobba för att ha råd med allt, att hon inte kan spendera någon tid hemma eller på lantstället. Det var främst den kvinnan som fick mig att börja tänka på, läsa om, och förhålla mig annorlunda till, tid.

Det är många som försökt att förklara tid. Fysiker, astronomer, teologer, filosofer och vanliga jeppar. De har kommit med mer eller mindre kloka tankar. Exempelvis fysikerna som definierat en sekund som ”varaktigheten av 9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen isotopen cesium-133”. Det bestämdes vid det 13:e mötet för The General Conference on Weights and Measures år 1967. Eller troende, som i asatron där ”nornorna bjöds in till Yggdrasil och genast började att spinna på tidens tråd så att gudarna började att åldras. För att hindra åldrandet bjöds de av Idun ett äpple om dagen.” Med tanke på att asagudarna mer eller mindre dött ut, fungerade uppenbarligen inte äppelkuren helt enligt planerna. Äpplen är trots allt gott, så någon slags lärdom kan man dra ur den sagan. 

Hursomhelst, jag och många med mig vill ha något mer användbart än vad fysikerna eller de troende kan bidra med. Det är där några snillen ur min stolta profession, psykologer, kommer in. I boken The Time Paradox: The New Psychology of Time That Will Change Your Life vill den legendariske forskaren Philip Zimbardo tillsammans med sin olegendariske men kunniga forskarkollega John Boyd förklara hur människor förstår och inte förstår tid rent psykologiskt. De börjar, mycket originellt, med att förklara att människor upplever dåtid, nutid och framtid. Sedan fortsätter de med att deras förhållningssätt till tid är att:

"You can strengthen, deepen, and even reinvent your relationship to it"

Alltså, vi behöver inte bara låta tiden ha sin gång, låta den läka alla sår eller låta var sak ha sin beskärda del av den som alla slitna talesätt säger. Nejnej. Vår uppfattning om tiden är inlärd och möjlig att förändra. Det är goda nyheter. Om tidsuppfattning var genetiskt betingad, skulle det inte vara lika enkelt att ändra förhållningssättet till den. Därmed inte sagt att det är lätt att förändra ens uppfattning om tid, inte alls, men det är åtminstone möjligt utan att ta till genmanipulation eller låta evolutionen ha sin gång. Zimbardo och Boyd förklarar att:

 "your individual attitude toward time is largely learned, and you generally relate to time in an unconscious, subjective manner—and as you become more conscious of your attitude on time, you can change your perspective for the better.”

Det är där uppdelningen i dåtid, nutid och framtid kommer tillbaka.

Dåtid

Det finns två sätt att se på dåtiden. Antingen som något att försöka att förtränga och tänka på så lite som möjligt. Det är den typen av människor som kan säga ”usch, tala inte om det” och verkligen mena det när ett obehagligt minne kommer på tal. Men, den kan också användas för att skapa njutning och mening, här och nu. Zimbardo och Boyd hävdar att den som tenderar att göra det förstnämnda, alltså undvika att se på det förgångna, kallas för past-negative. De som lutar åt det senare och ser positivt på sin historia kallas för past-positive. Alltså, vi har antingen en negativ eller positiv syn på dåtiden. Och oavsett vad kommer den att påverka oss i nutiden. Historien är alltid, även för den mest luttrade mindfulness-utövare, ansluten till ens nutid. Och våra hjärnor skiter fullständigt i vad som faktiskt, rent objektivt, hände i dåtiden. De bryr sig enbart om hur vi återskapar minnet i stunden vi minns.

”Psychologically, what individuals believe happened in the past influences their present thoughts, feelings, and behavior more than what did happen.”

En gång skrev jag om detta på Tjänstedesignbloggen under rubriken ”Minnet fungerar inte som en biograf” och det står jag fast vid än idag. Det stämmer överens med hur Zimbardo och Boyd förklarar det.

”memories do change over time. They are not an objective record of the past, as though a video of an event had been saved on a mental hard disk. Rather, memories are reconstructed.”

Genom en del sinnrika övningar, exempelvis ”Expressive Writing” som en annan psykolog, James W. Pennebaker gjort succé med och beskriver i boken "Exprssive Writing: Words that Heal", kan man faktiskt skapa en livshistoria som är mer gynnsam för en själv. Med andra ord, vi kan forma historien på det sätt som passar oss själva och gå från att vara past-negative till past-positive. Jag har själv ägnat mig åt en del sådana övningar. Någon gång ska jag publicera dem, om det intresserar er.

Nutid

När det gäller nuet finns det inte bara ett, utan tre, sätt att förhålla sig till det. 
Den som sett ett nyfött barn vet att det agerar impulsivt och söker sig till allt som är gött, såsom mat och mänsklig närhet och tar avstånd från allt som är ogött, såsom kyla och faror. Även vuxna kan ha den här typen av tendenser. Då kallas det enligt Zimbardo och Boyd för present-hedonism. 

Motsatsen till det är present-fatalism. Det är en lite tristare inställning som innebär en tro på att ens handlingar inte spelar någon roll. Att liv och död är förutbestämt enligt en ursprunglig plan som någon, exempelvis en gud, har snickrat ihop med sina gudomliga krafter. Med andra ord är det ingen nyhet att många starkt religiösa människor hamnar i kategorin present-fatalism. Zimbardo och Boyd påpekar att många religiösa människor får en fatalistisk syn på världen genom den gemenskap de umgås i. Det är därför inte så konstigt att man hör vissa (men, långt ifrån alla) troende förneka exempelvis klimatförändringarna eller evolutionens slumpmässiga urval och i stället förklara det med en övernaturlig plan utförd av en gud. Men, nu ska jag sluta att raljera med min illa dolda avsky mot religiös fundamentalism… 

Det tredje sättet att förhålla sig till nutiden är något som kallas holistic present. Det innebär tidlöshet. Att dåtid, nutid och framtid flyter ihop. Ja, ni hör hur flummigt det låter. Det är det som en del buddhistmunkar ägnar hela sina liv åt att eftersträva, trots att de redan från början vet att det är ett tillstånd som, om man någonsin når det, varar i högst några sekunder. Själv har jag ägnat åtskilliga timmar åt att meditera och jag har någon gång upplevt något som liknar tidlöshet. En total närvaro i nuet då både dåtid och framtid flyter samman till en enda, holistisk, helhet. Det är en speciell upplevelse, men inget jag skulle spendera 50 år på buddhistkloster för att uppnå. Man kan också ta genvägar till denna sinnesstämning, exempelvis med hallucinogena droger. Själv tycker jag, av erfarenhet, att det är skönast att vara så att säga hälsosamt närvarande i nuet och ha koll på vad som är dåtid och framtid.

Men om man väl lärt sig att leva i nuet, vad ska man då göra? Här och nu gäller det främst att veta skillnaden mellan vad man kan påverka och vad man inte kan påverka. Det är mycket mer hälsosamt att lägga sin energi på det man kan påverka snarare än allt det andra. Det här är jag långt ifrån den förste att påpeka. Psykologerna i det psykologiska gymmet Habitud bygger en av sina kurser på den så kallade sinnesrobönen. Även medlemmarna i Anonyma Alkoholister (inga jämförelser i övrigt) läser upp den på sina möten, åtminstone på de möten jag blivit medbjuden på av min Bristol-kompis Adam. Han hävdade även att det var AA's grundare som kom på klokhetena. En snabbtitt på Wikipedia visar att det snarare var Reinhold Niebuhr, och en snabbtitt i en av mina favoritböcker, Epiktetos ”Handbok i Livets Konst” som kom ungefär 2000 år innan organisationen både AA och Niebuhr såg dagens ljus, visar att han var inne på samma tankar:

”En del saker står inom vår makt och en del saker står bortom vår makt […] om du begränsar ditt ogillande till de saker som angår ditt sinne, över vilka du har makt, så kommer du aldrig stöta på något du ogillar”

Vem som var först står bortom min makt att avgöra. Så därför struntar jag i det.

Framtid

Om framtiden vet vi ingenting, även om vi kan göra välgrundade gissningar baserat på historien (men akta er för pinsamma misstag, som Nassim Taleb skriver om i The Black Swan: Second Edition: The Impact of the Highly Improbable). När det gäller subjektiv uppfattning om framtiden kan man se den som två olika emotionella scenarion, positivt eller negativ. Men, man kan även se två olika sorters framtider. Antingen ens subjektiva framtid, tiden fram till ens död. Eller ens transcendentala framtid, tiden efter ens död. En del människor har idéer om ett liv efter detta, paradis och helvete, 47 oskulder eller att nå Nirvana (ej grunge-bandet, de finns på Spotify). De brukar ha stort fokus på den transcendentala framtiden. Även om jag är övertygad om att inget av detta existerar i verkligheten, har jag lekt med tanken på hur passagen till livet efter detta kan te sig. Det kan du läsa om i novellen Sankte Pierre som jag snart kommer att publicera.

När det gäller ens subjektiva framtid är det hälsosamt att tro att man kan påverka den. En annan psykolog, minst lika legendarisk som Zimbardo, heter Carol Dweck. Hon har skrivit en bok som heter Mindset: The New Psychology of Success. Till min stora glädje berättade min vän Olle, som arbetar som lärare på en högstadieskola, att han hittat boken i bokhyllan i lärarrummet. I den förklarar hon att människor ser sina förmågor som antingen fixerade eller förändringsbara. Det är såväl är mer belagt som mer hälsosamt att leva i övertygelsen om att man kan förändra sina förmågor. Dweck kallar det för ett ”Growth Mindset”. Att jag blev glad av att Olles skola har den i lärarrummet beror delvis på att en annan person, rektor på en högstadieskola, för några år sedan frågade mig om jag ”på allvar tror att man kan förändra sin intelligens!”. Jag ska inte klandra den personen. Men, är det något du, kära läsare, ska ta med dig från detta inlägg är det att du kan förändra dina förmågor och din situation här och nu.

Det gäller även dig som påstår att du vill skriva romaner eller för den delen göra något helt annat men ursäktar dig med att du ska göra det när du ”får tid till det”. 

Alltså, tiden är något vi alla behöver förhålla oss till. Och på grund av hur vi talar om den och tänker på den är det inte förvånande att många människor lever som om de har oändligt med tid. Det är lätt att få för sig när man ser klockans sekund-, minut- och timvisare som alltid ett varv till. När en dag är över kommer det alltid en ny. Så har det alltid varit, därför kommer det väl alltid att vara så…? Öh.. nej, just ja… fasen, det argumentet håller inte.

Tid är inte pengar. Tid är ett presentkort.

Benjamin Franklin, som jag citerar högst upp i den här texten, menade säkert väl när han påstod att ”tid är pengar”. Men om jag träffar honom i livet efter detta (lägg märke till att jag endast menar det som ett retoriskt grepp) ska jag säga samma sak till honom som jag säger till er nu:

Tid är inte pengar. Pengar kan man spendera på saker men också investera. Exempelvis i aktier, fonder eller mystiska finansiella instrument som börsmäklare hittat på, och i slutändan se växa. När man investerar eller handlar med pengar, finns alltid möjligheten att ha mer pengar vid ett senare tillfälle.

Tid däremot, kommer det aldrig att finnas mer av vid ett senare tillfälle, enbart mindre. Varje dag du lever tar dig närmare din egen död. Tid är därför att betrakta som ett presentkort du får varje dag, som gäller överallt i hela världen, men som går ut 24 timmar senare. Det är upp till dig att använda presentkortet på det sätt du vill. Vissa gånger skaffar du nyttiga varor. Vissa gånger får du knappt något alls, men presentkortet är ändå förbrukat. Andra gånger tar du med dig skräp och undrar hur det kommer sig att du valde just det. De flesta gånger får du med dig exakt samma varor som dagen innan, dagen dessförinnan och de flesta dagarna innan dess. Du går helt enkelt igenom samma butik enligt samma mönster och tar med dig samma varor utan att reflektera över att du kunde ha tagit något annat. Men du lurar dig själv om du tror att presentkortet ska bli större någon gång i framtiden, så att du kan plocka med dig samma varor som vanligt och dessutom plötsligt hitta en roman du själv har skrivit eller ett företag du själv startat i kundvagnen. Det funkar inte så.

Min uppfattning är att såväl människor som mänskligheten skulle må bättre och lösa fler problem om vi värderar tid högre än vad vi gör och dessutom lär oss att se den på rätt sätt. Och det kommer väl inte som någon överraskning att jag tycker att rätt sätt är:
Att se på dåtid med tacksamhet, precis som Zimbardo och Boyd lärt oss, och skapa lärdomar i de upplevelser vi har som individer, som grupper, som samhällen och som art. 
Att här och nu ägna oss åt det vi kan förändra snarare än det vi inte kan förändra. 
Att se optimistiskt på framtiden, både vår individuella och mänsklighetens, och att göra det med övertygelsen att våra förmågor är möjliga att förändra.
Det kommer att göra att vi får ut mer av den tid vi har.