Hur jag blev en sån som började att utnyttja rabattkuponger

IMG_0106.JPG
Under flera år var jag en riktig människa. Jag hade jobb. Med chef. Och arbetstider. Visserligen med det där påfundet som kallas flextid. Det innebar att jag visserligen kunde välja om jag ville börja klockan 07.30 eller 08.45 eller någonstans däremellan. Om jag arbetade tillräckligt länge en dag kunde jag ta motsvarande timmar ledigt nästa dag. Och så vidare. Och så vidare. 

(Om du vill läsa mer om hur man kan, och bör, tänka kring tid, kan du läsa den här bloggposten. )

Men, det där är ett minne blott. Idag har jag ingen chef. Och inga arbetstider. Och alltså ingen flextid. Eller, om man vänder på det hela kan man säga att all min tid är arbetstid och flextid. Och att alla mina läsare är mina chefer.

Så har det varit sedan jag avslutade min senaste (sista?) anställning i maj 2017. Det innebär att jag kan spendera mina dagar med att flanera runt, sätta mig på caféer och skriva mig till mitt dagsmål på 2000 ord. Sedan gå till gymmet för att skapa en balans mellan psykiskt och fysiskt arbete. Därefter se vad världen har att erbjuda. För att slutligen slinka in i den lokala matvarubutiken och plocka ihop något superfreescht till kvällens middag.

Men, efter bara några veckor i denna tillvaro började jag ana ett mönster hos mig själv.

I den matvarubutik jag brukar handla finns en låda med färskvaror som snart passerar bäst-före-datum. De är prydda med röda prislappar som visar att de säljs för halva priset, ibland mer än så. För den ekonomiskt sinnade, alternativt snåla, personen finns alltså klipp att göra. Nämnde jag att jag, i samma veva som jag slutade arbeta, också slutade att ha en stabil lön? Nej, det gjorde jag ju inte. Därför nämnder jag det nu: När jag slutade arbeta slutade jag också att ha en stabil lön. 

Det har fått en effekt på min uppmärksamhet. Om jag tidigare hade ögonen på klockan för att inte missa nästa möte, hinna i tid till bussen eller inte dra ut på friskvårdstimmen för mycket, har jag nu ögon för röda prislappar. Likt en uthungrad dras till trädets röda äpplen, dras jag till matbutikens röda prislappar. Och, mer än så. Jag hittar anledningar att tidigarelägga mitt besök i matbutiken eftersom jag märkt att det är på morgonen flest varor säljs till rabatterat pris.

Tidigare hade jag sagt att det bara var pensionärer som hade behov av att hänga på låset när matbutiken öppnar för att sedan rusa in, grabba åt sig de bästa varorna och sedan njuta resten av dagen i visshet om att ha sparat säkert tjugo kronor på billigare yoghurt. Nu kan jag modifiera uttalandet: Det är bara pensionärer och författare som har behov av att hänga på låset när matbutiken öppnar för att sedan rusa in, grabba åt sig de bästa varorna och sedan njuta resten av dagen i visshet om att ha sparat säkert tjugo kronor på billigare yoghurt.

Dessutom är jag både snabbare och starkare än de flesta pensionärer, så jag hinner oftast först till lådan med rabatterade färskvaror. Så min dagsrutin har nu ändrats en aning från vad jag beskrev här ovanför. Numera spenderar jag mina dagar med att slinka in på den lokala matvarubutiken och plocka ihop något halvfreescht till kvällens middag. För att sedan kånka runt på det tillsammans med mina gymkläder och mitt skrivmateriel (jag skriver på en iPad så tro inte att jag kånkar runt på nån skrivmaskin med radband eller så). Först därefter kan jag flanera runt på stan, sätta mig på caféer och skriva mig till mitt dagsmål på 2000 ord. Sedan gå till gymmet och först därefter se vad världen har att erbjuda. 

Allt detta för att ni, kära läsare, ska få ta del av storartad litteratur i stil med Förvaltningen (som kan bevakas här) eller min Podcast (Som du hittar här).