Aspirerande författare? 7 sätt att göra research för ditt skönlitterära skrivande i stället för att åka till en kursgård, dricka rödvin och försöka ”släppa fram kreativiteten”

IMG_0007.JPG

Som skönlitterär författare, eller aspirerande sådan, är det viktigt att ha tilltro till din kreativitet. Vetskapen om att det du vill skriva finns inom dig. En del upplever att det är svårt. Det gör att det finns en marknad för charlataner av olika slag som säljer mer eller mindre dyra metoder för att ”släppa fram kreativiteten”. Det handlar oftast om att åka till en kursgård, dricka rödvin eller grönkåls-smoothies, och dansa nån dans. Jag har varit på en sån kurs. Det var bland de minst produktiva dagarna i mitt skrivande liv.

Enligt mig bör det inte vara några problem att släppa fram kreativiteten om det bara finns innehåll att släppa fram. Det handlar alltså om att fylla sig själv med användbart stoff i stället för rödvin.

Så, hur fyller du dig själv med stoff? Genom att göra research! Här kommer mina 7 favoritsätt att göra research. Antingen för specifika projekt jag jobbar med, eller mer allmänt:

Intervjua

Ett av de mest klassiska sätten. Det innebär helt enkelt att leta upp en person som varit med om något eller kan något om det du vill skriva om. Ta med något att spela in med och låt personen berätta det du vill veta mer om. Kom ihåg att dra nytta av det faktum att du har två öron och en mun. Du ska lyssna mer än du pratar. Om du lär dig att lyssna aktivt kan du få ut hur mycket stoff som helst. Dessutom, som en positiv bieffekt, kommer du troligtvis närmare den andra personen. Du kanske rent av får en ny vän.

Tjuvlyssna

Bland det roligaste som finns om ni frågar min. Ta med anteckningsbok (eller smartphone om du har självdisciplin nog att hålla dig ifrån sociala medier och tidsfördriv á la Candy Crush. Jag har det inte.) och lyssna på bussen, caféet, parkbänken, väntrummet till tandläkarmottagningen eller var som helst. Du kommer att få dialoger, karaktärer och konflikter i överflöd. När jag skriver detta råkar jag överhöra ett samtal mellan två personer som diskuterar huruvida telefonsamtalet den ena fått från ett utländskt nummer är pålitligt eller inte. Bara det är tillräckligt uppslag för att skriva en hel roman. Vad händer exempelvis när det visar sig att detta, mot alla odds, faktiskt är en avlägsen släkting i Nigeria som vill dela sitt arv på 40 miljoner?

Prata med främlingar

Ibland går jag in själv på ett café och letar upp en plats bredvid en ensam person. Varför? För att det är det enklaste sättet att hitta någon som kan berätta en historia. Och min erfarenhet är att alla, ja jag menar alla, har något spännande/intressant/tragiskt/roligt att berätta om man ger dem chansen. De flesta gånger behöver du inte ens starta ett samtal själv. Sitt bara och avvakta, så är sannolikheten stor att personen bredvid kommer att börja prata. Igår, en tisdag i oktober, slog jag mig exempelvis ner på ett café vid Järntorget i Göteborg och råkade prata med Peggy som bad mig att vakta hennes väska medan hon gick på toaletten. När hon kom tillbaka berättade hon bland annat om sin dotter som omkom i diskoteksbranden i Göteborg -98 och om en man som försökte att ragga upp henne i förra veckan (utan att lyckas, Peggy var ingen billig Donna som följde med första bästa snubbe). Hoppas att du inte tar illa upp Peggy, men delar av dig kommer troligtvis att få en plats i någon novell eller roman framöver.

Skriva dagbok

Genom att reflektera över och beskriva händelser i vardagen, fäster du dem i både ditt eget minne och i din dagbok (må den vara analog eller digital). Då och då kommer du i ditt skrivande, när du minst anar det men mest behöver det, att påminnas om ”just ja, det där jag skrev om nån gång förra hösten som passar in här”.

Läsa dagbok

Nu menar jag inte att du ska läsa om din egen dagbok gång på gång. Det kan vara kul med navelskådning men för min del leder det oftast till något slags nostalgiskt skimmer över dåtiden och inte till något givande. Det är bättre då att läsa andras dagböcker. Dagböcker har, till skillnad från självbiografier, den egenskapen att det människor skrivit inte blandats ihop med efterhandskonstruktioner. Skulle du exempelvis vilja veta hur det kunde gå till i tredje rikets Tyskland är det inte lika givande att läsa en efterhandskonstruktion som att läsa exempelvis Berlin Diary av av William Shirer. För övrigt en extremt läsvärd bok då den indirekt visar dig fenomenet Hindsight Bias eller efterklokhet.

Wallraffa (eller Nordströmma)

Det här tycker jag är det läskigaste och samtidigt roligaste sättet att göra research. Det innebär att bege dig till en miljö där din karaktär skulle kunna vara och där bete dig som om du var en av dem. Det är inte alltid helt enkelt eller ens möjligt. Skriver du om en stridspilot är det troligtvis svårt att få köra ett stridsflygplan, såvida du inte beger dig till någon gammal öststat där du kan köra både pansarvagn och stridsflygplan mot betalning. Om du ber snällt kan du säkerligen få stå i kassan på McDonalds en stund eller sitta med i polisens telefonväxel en eftermiddag. Fråga (eller muta) dig fram. Tacksamhetens tanke till Günther Wallraff som myntade begreppet men ett minst lika stort tack till Ester Blenda Nordström som använde samma metod 50 år innan Walraff. Se filmen om henne om du inte gjort det. 

Gå i någon annans skor

Detta relaterar till att Wallraffa, men att ta det ännu ett steg längre. Det handlar om att leva en tid som en av dina karaktärer. En gång ville jag exempelvis skriva om världen från en blind persons perspektiv. Jag på mig svarta glasögon á la Ray Charles, blundade och gick med blindkäpp en hel dag. Det gav mig upplevelser som jag inte skulle ha fått på något annat vis. Andra exempel kan vara att ta på dig en viktväst för att känna hur det känns att vara överviktig, skaffa ett par ”Parkinsonhandskar” för att förstå hur det är att ha darriga händer eller andas genom ett sugrör för att sätta sig in i hur det är att ha andningsbesvär. Bara fantasin, och möjligen ens budget och moraliska gränser, hindrar dig.

Har du fler tips? Berätta!